Johannes Cassianus
Från Rilpedia
Johannes Cassianus, född omkring 360, död 433, var en kristen teolog som hyllas i den västliga och den östliga kristendomen för sina skrifter inom mysticism. Han var semipelagianismens upphovsman, och räknas både till de skytiska munkarna och till ökenfäderna. Han är helgon i Katolska kyrkan och den östortodoxa kristendomen.
Om hans tidigare levnadsförhållanden vet man endast att han i slutet av 300-talet under någon tid var munk i Betlehems kloster, att han företog vidsträckta resor i orienten och att han därefter var Johannes Chrysostomos lärjunge. Omkring 415 begav han sig till Massilia (Marseille) och stiftade åtskilliga kloster där, bland annat Sankt Victor, vilket var det första klostret i väst. Genom dessa kloster kom han senare att påverka Benedictus av Nursia, och den benediktinska ordensregeln, varmed Johannes Cassianus kan räknas som den västliga kristendoemns klostergrundare.
Snart uppträdde han i opposition mot Augustinus lära om nåden, arvsynden och den fria viljan och blev den förste talesmannen för en åsikt, vilken sedermera fick namnet semipelagianism.
Bland hans arbeten kan nämnas De institutis coenobiorum och Collationes patrum secticorum, vilka han skrev på uppdrag av Castor av Apt och i vilka han tecknar ned ökenfädernas visdom. Hans texter finns utgivna i urval på svenska under titlarna: 'Det rena hjärtat', 'Det vidgade hjärtat' och 'Hjärtats ro'.
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
