Septimius Severus
Från Rilpedia
Septimius Severus var romersk kejsare från 9 april 193 till sin död. Han hette egentligen Lucius Septimius Severus och blev kejsare som Imperator Caesar Lucius Septimus Severus Pertinax Augustus. Han föddes den 11 april 145 i Leptis Magna i Libyen i Afrika och dog av sjukdom den 4 februari 211 i York. Severus var gift först med Paccia Marciana och sedan med Julia Domna med vilken han fick sönerna Caracalla och Geta.[1]
Innehåll |
Vägen till makten
Severus var den förste kejsaren av nordafrikanskt ursprung; han kom från en provinsfamilj i Leptis Magna (Nordafrika) och skulle behålla sin afrikanska brytning livet ut. Fadern hette Publius Septimius Geta och även om familjen inte var särskilt förnäm blev två av faderns kusiner konsuler medan Severus var barn. Efter att han fyllt arton kom Severus till Rom där Marcus Aurelius gjorde honom till senator. Därefter gjorde han karriär både inom det civila och det militära, och blev 191 guvernör i övre Pannonien. Det var i Pannoniens huvudstad Carnuntum han fick nyheterna om Commodus' och Pertinax' död.[1]
Efter att han blivit utropad som kejsare av Donaulegionerna påbörjades marschen mot Rom i april 193. Han mötte inget större motstånd, och nio dagar innan Severus nådde Rom mördades Didius Julianus på uppdrag av senaten. Innan han tågade in i Rom begav han sig till Praetoriangardets läger, och bad praetorianerna paradera utanför Rom. Då de inte hade sina vapen med sig lät han omringa dem, avrätta alla som varit inblandade i mordet på Pertinax samt upplösa och landsförvisa hela gardet. Han lät sedan sätta upp ett nytt bestående av sina egna lojala trupper.[1]
Som kejsare
Inbördeskrig i öst och väst
När Severus tagit makten var hans nästa mål att ta itu med sina två rivaler som också utropat sig till kejsare vid Pertinax' död. Först Perscennius Niger, guvernör i Syria, som också utropats till kejsare. Severus trupper avancerade mot slutat av år 193 in i Mindre Asien där de vann två stora segrar. En i närheten av Kyzikos och vid det närbelägna Nicaea. I mars eller april stod slutstriden mot Nigers trupper i närheten av Issus. De östra legionerna var chanslösa mot fronttrupperna från norr. Niger flydde till Antiochia där man hann ikapp och lät halshugga honom.[1]
Clodius Albinus i Britannia hade i utbyte mot titeln Caesar gett Severus sitt stöd mot Niger men Severus hade inte för avsikt att dela makten med honom. 195 gav Severus sin äldste son Caracalla titeln Caesar vilket Albinus med all rätt tolkade som en krigsförklaring. Under 196 korsade Albinus engelska kanalen med 40.000 soldater satte upp fältläger i Lyons där han samlade fler trupper. Den 19 februari 197 stod ett slag utanför Lyons där Albinus trupper blev grundligt slagna. Albinus begick självmord varefter Severus lätt lägga den nakna kroppen på marken och red över den med sin häst. Huvudet skars sedan av och skickades till Rom. När Severus själv återvände lät han döda tjugosju senatorer som stött hans rivaler.[1]
Kriget mot Partien
Parterna hotade romerska utposter och lydkungar i öst. Redan 195 hade Severus gjort en avstickare i Partien som ett straff för att partherna stött Perscennius Niger men nu hade tiden kommit för ett fullskaligt fälttåg. Efter att ha gått in i norra mesopotamien tog sig Severus' trupper ner längs Eufrat med skepp verefter de marscherade kortast möjliga väg till parthernas huvudstad Ctesiphon vid Tigris. Huvudstaden intogs och Severus lät döda alla män, göra 100.000 kvinnor och barn till slavar. Den parthiska stadskassan tömdes på sina rikerdomar och norra Mesopotamien blev återigen en romersk provins.[1]
En fru åt Caracalla
198 hade Severus gett sin äldste son Caracalla titeln Augustus. När han återvände till Rom år 202 tyckte han att det var dags för sonen att gifta sig. Han fick Caracalla att gifta sig med Publia Fulvia Plautilla, dottern till vännen Gaius Fulvius Plautianus. Plautianus hade fått mycket makt och rikedom av Severus och följt med denne på alla fälttåg men han var inte populär i Rom. Caracalla tyckte illa om både sin nya fru och svärfar. Han vägrade att äta och sova med sin fru och hotade att döda både henne och svärfadern när han blev kejsare. Efter ett kuppförsök (som kanske var hopdiktat av Caracalla) i början av år 205 lät Severus döda Plautianus. Caracalla förvisade sin fru till ön Lispari och lät senare döda henne så fort han blev kejsare.[1]
Det sista fälttåget
År 208 begav sig Severus som nu var mycket sjuk till Britannia som drabbats av upprepade problem vid fronten. Han bestämde sig för att slutgiltigt lösa frontproblemet genom att erövra hela ön. Geta fick ansvaret för provinsen och Severus ledde en armé in i Skottland. Under 209 och 210 hade han framgångar i fälttåget men 211 dog han i York och Caracalla lät avblåsa hela operationen.[1]
| Företrädare: Didius Julianus |
Romersk kejsare 193 - 211 |
Efterträdare: Caracalla och Geta |
Referenser
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 1,5 1,6 1,7 Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 130-137
