Finsk-ugriska språk

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Geografisk fördelning av de finsk-ugriska språken (delgrupperna finsk-permiska språk (blå), ugriska språk (grön) samt de besläktade uraliska samojedspråken (gul)) och dessutom den möjligen besläktade jukagiriskan (röd).

Finsk-ugriska språk är en grupp språk inom den uraliska språkfamiljen som huvudsakligen talas i skogsbältet från floden Ob och västerut. De finsk-ugriska språken är tillsammans med turkspråken, baskiskan, kalmuckiskan, de kaukasiska språken och maltesiskan de enda språken i Europa som inte tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen. I allmänhet är de finsk-ugriska språken kasusrika och använder gärna agglutination.

De mest kända finsk-ugriska språken är ungerskan (13,6 miljoner talare[1]), finskan (5,2 miljoner[2]) och estniskan (1,1 miljon[3]). Dessa tre är de enda finsk-ugriska språken som har ställning som nationalspråk.

Samiskan bildar en grupp om 10 språk med omkring 35 000 talare, som huvudsakligen bor i Norge och Sverige, men också i Finland och på Kolahalvön. Liviskan är ett nästan utdött språk i Lettland, som är nära besläktat med finskan. Alla andra finsk-ugriska språk har sina utbredningsområden i nuvarande Ryssland.

För det första ansluter sig till estniskan i Ryssland i en bred zon bort till Kolahalvön språken votiska, ingriska (båda nästan utdöda), vepsiska (6000 talare[4]) och karelska (128 000, främst i den autonoma republiken Karelen[5]). I centrala Volgaområdet finner man i egna autonoma republiker mordvinskan (med 800 000 talare det största finsk-ugriska språket i Ryssland[6][7]), mari (även kallat tjeremissiska, 600 000 talare[8][9]) och udmurtiska (565 000 talare[10]). Längre åt norr finns komi med varieteterna syrjänska och permjakiska, som tillsammans har ungefär 400 000 talare.[11][12] Vissa författare betraktar syrjänska och permjakiska som separata språk.

Öster om Uralbergen talas de båda ob-ugriska språken chantiska (eller ostjakiska, 12000 talare[13]) och mansiska (eller voguliska, 3000 talare[14]) i det autonoma distriktet Chantien-Mansien. De är de närmaste släktingarna till ungerskan, som har trängt mycket längre åt väster, och bildar tillsammans med denna den ugriska undergruppen.

Innehåll

Språkträd

Finsk-ugriska ordjämförelser

Ett intryck av släktskapsgraden mellan enskilda finsk-ugriska språk ges av följande tabeller med utvalda finsk-ugriska ordjämförelser. Den särskilda närheten mellan chantiskan och ungerskan, vilka båda är ugriska språk, visar sig inte utan vidare ur tabellen, utan framträder först när man tillämpar mer subtila lingvistiska tekniker.

De huvudsakliga källorna till dessa tabeller är den uraliska etymologiska ordboken av Károly Rédei (1988) I den andra raden anges de ofta använda alternativa språknamnen respektive deras förkortningar.

Finsk-ugriska ordjämförelser I: Substantiv

Betydelse Fin. Estn. Sami. Mordv. Mari Udmurt. Komi Chanti Mansi Unger.
åder, sena suoni soon suodma san šün sen sen jan tεn ín
öga silmä silm čalbme sel'me činca – sin sem šäm szem
hjärta sydän süda tšade sedej šüm sulem selem šem šäm -
huvud pää pea – pä – puŋ pom – päŋ fej, fő
hand käsi käsi gietta ked kit ki ki köt, ket kät kéz
blod veri veri varra ver wər ver vir wer wür vér
fot, ben jalka jalg juolge jalgo jal – – – – g-yalog
knä, tråd syli süli salla säl šəl sul syl jöl täl öl
fisk kala kala guolle kal kol – – kul kol hal
lus täi täi dik'ke – ti tej toj tögtəm täkəm tetü
mus hiiri hiir – čejer – šir šyr jönkər täŋker egér
träd, trä puu puu – – pu pu pu – -pe fa
is jää jää jieegŋa ej ij je ji jöŋk jöŋk jég
vatten vesi vesi – ved wət vu va – wit víz
hus, hydda kota koda goatte kudo kuδə ka, ko ka, ko kat – ház

Finsk-ugriska ordjämförelser II: Verb, räkneord, pronomen

Betydelse Fin. Estn. Sami Mordv. Mari Udmurt. Komi Chanti Mansi Unger.
gå mennä mine manna – mije min mun men min men-ni
känna, veta tuntea tunde dow'da – – todi ted – – tud-ni
ge antaa anda – ando – ud ud – – ad-ni
ett yksi üks ok'ta vejke ik(te) ok et it ük egy
två kaksi kaks guokte kavto kok kik kik kät kit két, kettő
tre kolme kolm golbma kolmo kəm kwin kujim koləm korəm három
fyra neljä neli njaelje nile nəl nil nol nelə nili négy
fem viisi viis vitta vete wəc vit vit wet ät öt
sex kuusi kuus gut'ta koto kut kwat' kvat kut kat hat
hundra sata sada čuotte sado šüδə su so sat šat száz
vem ken ke(s) gi, kä ki ke, kü kin kin – – ki


Äldsta belägg och skriftspråk

Ungerskan är det finsk-ugriska språk som har de äldsta skriftliga beläggen. Efter de första spridda enstaka orden i texter på andra språk är ett liktal från slutet av 1100-talet det äldsta belägget. Det består av 38 delar och har ett omfång på 190 ord. Omkring 1300 följer en fornungersk Mariaklagan, en konstnärligt värdefull efterdiktning av en latinsk text, på sätt och vis den första ungerska dikten.

Näverdokument 292
Transkription av dokumentet

Det äldsta karelska språkminnesmärket härstammar från 1200-talet och är en mycket kort text skriven på björkbark, Näverdokument 292. Fornpermiska, en tidig form av komi, fick på 1300-talet genom missionären Stefan ett eget alfabet, som baserades på grekiska alfabetet och kyrilliska alfabetet. Den äldsta estniska boken trycktes 1525, men har inte bevarats. Den äldsta bevarade estniska texten är 11 sidor ur en religiös kalender som trycktes 1535. Den finska litteraturen börjar 1544 Mikael Agricolas Rukouskirja Bibliasta, och 1548 följde hans översättning av Nya testamentet. De äldsta samiska texterna härstammar från 1600-talet.

Klassificeringens historia och den nutida diskussionen

Tidiga försök

Georg Stiernhielm

De tidigaste exemplen på att man ansett att de språk som nu kallas finsk-ugriska var besläktade går tillbaka ända till slutet av 800-talet. Den nordnorske jorddrotten Ottar berättar om likheten mellan karelskan och samiskan. [15] På 1400-talet blev förbindelser mellan ungerskan och chantiskan-mansiskan kända, visserligen troligen mindre på lingvistisk grund än genom namnlikheten 'Ugria' och 'Hungaria'. Ytterligare viktiga stationer: 1671 anmärkte svensken Georg Stiernhielm den nära släktskapen mellan estniskan, samiskan och finskan, och dessutom insåg han en avlägsnare förbindelse mellan denna grupp och ungerskan.[16]. 1717 konstaterade J.G. von Eckhart i Leibniz' samlingsverk Collectanea Etymologica därutöver relationen mellan samojediskan och de finska och ugriska språken.[17]

Strahlenberg och Schlözer

1730 klassificerade svensken Philip Johan von Strahlenberg de finsk-ugriska språken med undantag av samiskan.[17] 1770 utvidgade den tyske historikern August Ludwig von Schlözer med de samiska komponenterna.[17] Därmed fanns den i det väsentliga ännu idag accepterade indelningen av den finsk-ugriska språkfamiljen redan sex år före William Jones berömda tal, som lägger grunden till den indoeuropeiska jämförande språkforskningen.

Sajnovics och Gyarmathi

Ytterligare konsoliderande steg är de arbeten som publicerades av ungrarna János Sajnovics 1770 och Sámuel Gyarmathi 1799. Sajnovics gjorde en jämförande studie av ungerskan och samiskan, Demonstratio idioma Hungarorum et Lapponum idem esse, där han fäster särskild vikt vid grammatiska överensstämmelser.[18] I sitt verk Affinitas linguae Hungaricae cum linguis Finnicae originis grammatice demonstrata fortsätter Gyarmathi med Sajnovics metod att i första hand utgå från grammatiska överensstämmelser, och tillämpar den på hela den finsk-ugriska språkfamiljen.[19]

Nyare indelningsteser

Alldeles under de senaste åren har skenbart säkra kunskaper – som tudelningen av finsk-ugriskan i en finsk-permisk och en ugrisk komponent – ifrågasatts. Ett vidare problem är inordningen av samiskan. Följande utsagor kan räknas som allmänt accepterade:

Underenheter av finsk-ugriskan är

  • Östersjöfinska (med finska, estniska, karelska, vepsiska, ingriska, votiska, liviska)
  • Samiska (med 10 språk eller dialekter)
  • Permiska (med udmurtiska och komi) och
  • Ugriska (med ungerska och Ob-ugriska med chantiska och mansiska)

Den lingvistiska bevisningen för den ugriska enheten har visat sig vara ytterst svår och har nyligen bestridits igen av Marcantonio 2002.

Ofta – men inte av alla forskare – sammanfattas mari och mordvinska till en enhet "volgafinska" och östersjöfinskan med samiskan till "samisk-finska". De finsk-ugriska språk som inte hör till de ugriska har betraktats och betraktas fortfarande av de flesta forskare som en genetisk enhet "finsk-permiska språk".

Språklig karakteristik

Typologiska kännetecken

Typologiskt har de finsk-ugriska språken en stor bredd. Ändå är vissa egenskaper förhärskande eller vitt utbredda: en rik agglutinerande morfologi med monosemantiska suffix, särskilt ett rikhaltigt kasussystem med upp till 20 kasus, grundordföljd SOV (i de västliga finsk-ugriska språken ofta SVO genom inflytande från andra språk), negation genom ett flekterbart hjälpverb, ursprungligen en liten benägenhet för numerusmarkering, vokalrikedom, vokalharmoni och stadieväxling. Dessa kännetecken förklaras utförligare i det följande.

Fonologi

I de flesta finsk-ugriska språk ligger betoningen på första stavelsen. Undantag är främst moksja-varieteten av mordvinskan, mariskan, de permiska språken utom komi, samt de samojediska språken.[20]

Ljudlära

Vokalharmoni och vokalassimilation

Vokalharmoni är en suffixvokals kvalitativa avhängighet av rotvokalen, i vidare mening kvalitativ anpassning mellan vokalerna i ett ord. Båda är vitt utbredda i de finsk-ugriska språken. Det är omstritt om det rör sig om ett protouraliskt kännetecken. Det kan röra sig om inflytande från turkspråk. Suffixvokalen rättar sig efter rotvokalens kvalitet. I detta sammanhang bildar /a, o, u/ å ena sidan och /ä, ö, y/ å andra sidan skilda klasser:

Exempel från finskan:

  • talo "hus", talo-ssa "i huset"
  • kynä "fjäder", kynä-ssä "i fjädern"

Från ungerskan:

  • asztal "bord", asztal-ok "bord" (plural)
  • föld "land", föld-ek "länder"

Liknande regler gäller inte bara i finskan och ungerskan, utan i vissa dialekter av mordvinskan, mari och de ob-ugriska språken. I andra finsk-ugriska språk saknas dock vokalharmonin helt.

Strängt taget ska vokalassimilation skiljas från vokalharmoni. Exempelvis assimileras obetonat suffix-e i finskan till den föregående vokalen.

  • talo+hen > taloon "in i huset" (h-et bortfaller dessutom)
  • talo+i+hen > taloihin "in i husen"

I ungerskan assimileras suffixvokalen i ändelsen -hez kvalitativt (i sin rundning) till den föregående vokalen:

  • ház-hoz "till huset"
  • kéz-hez "till handen"
  • betü-höz "till bokstaven"

Stadieväxling

I samisk-finskan ersätts "hårda" konsonanter med tonande, frikativa eller likvida varianter, dubbelkonsonanter förkortas till enkelkonsonanter, om den följande stavelsen avslutas med ett suffix (till exempel genitivsuffixet -n). Detta kallas stadieväxling.

Exempel ur finskan:

  • mato "mask" > madon "maskens"
  • matto "matta" > maton "mattans"
  • poika "pojke" > pojan "pojkens"
  • lintu "fågel" > linnun "fågelns"

I finskan gäller i allmänhet följande övergångsregler:

  • pp > p, tt > t, kk > k; mp > mm, nt > nn, nk > ng, lt > ll, rt > rr; t > d, p > v, k > diftong

Agglutinativ morfologi

De finsk-ugriska språken använder agglutination i bildning av former av nomen och verb. Varje morfem (ordbildningselement) motsvarar då entydigt ett betydelsekännetecken (till exempel kasus, numerus, tempus eller person) och de enskilda morfemen radas omedelbart efter varandra (under inflytande av vokalharmoni).

Det finns inget tvivel om att redan protofinsk-ugriskan var ett agglutinerande språk. Ändå finns det få gemensamma morfologiska markörer i de nutida finsk-ugriska språken. De flesta kasussuffixen, pluralmärkena och verbändelserna är innovationer, som har bildats oberoende av varandra i de enskilda finsk-ugriska språken. Denna process kan man delvis fortfarande följa historiskt, som vid bildningen av de ungerska kasussuffixen ur deras fornungerska föregångare. I motsats till indoeuropeiskan kan man därmed inte rekonstruera någon omfattande gemensam morfologi för finsk-ugriskan, som man skulle kunna kalla protofinsk-ugrisk. Detta har lett till frågan om man överhuvudtaget kan använda den "jämförande historiska metoden" på de finsk-ugriska språken (Marcantonio 2002).

Nominalbildning

Kasus

Nomens kasus bildas i finsk-ugriska språk uteslutande med suffix, inte med prefix. Attribut, demonstrativpronomen och räkneord visade ursprungligen ingen kongruens i kasus och numerus med det nomen som de bestämmer.

  • Ungerska: a négy nagy ház-ban "i de fyra stora husen"
(a bestämd artikel, négy "fyra", nagy "stor", endast substantivet ház böjs, här med lokativändelsen -ban.)

Den finsk-samiska gruppen har dock gått över till kongruens, under inflytande från dess indoeuropeiska omgivning, som följande exempel från finskan visar:

  • pieni poika "liten pojke"
  • piene-t poja-t "små pojkar" (plural pojat med stadieväxling)
  • neljä-ssä iso-ssa talo-ssa "i de fyra stora husen" (med vokalharmoni i lokativändelsen -ssa)

Protouraliskan hade åtminstone nominativ (omarkerad), ackusativ, ablativ, lokativ och lativ (riktningskasus). Detta protouraliska kasus betecknas som "primärkasus", och alla nybildningar i enskilda moderna språk som "sekundära kasus". Antalet kasus i de moderna finsk-ugriska språken varierar från 3 i chantiskan, 6 i de samiska språken, 15 i finskan och upp till 16 (eller till och med 21) i ungerskan. Följande tabell visar några typiska kasusbildningar i tre finsk ugriska språk:

Finska Komi Ungerska Kasus Svenska
talo-ssa kerka-yn ház-ban Lokativ i huset
talo-i-ssa kerka-yas-yn ház-ak-ban Lokativ i husen
talo-sta kerka-ýs ház-ak-ból Ablativ från/ur huset

Som redan dessa få exempel visar är de flesta kasussuffixen – här i exemplet för lokativ och ablativ – uppenbart inget gemensamt finsk-ugriskt arvegods, utan har bildats först individuellt i senare språk.

Protofinsk-ugriska primärkasus

Följande tabell visar de finsk-ugriska kasusändelser, som betraktas som protouraliska gemensamheter i uralistiken. De har idag – med undantag för den ändelselösa nominativen, genitiven och ackusativen –endast en perifer betydelse i de moderna finsk-ugriska språken. Ändå har många "moderna" kasussuffix bildats ur dem.

Protofinsk-ugriska primärkasus efter Hajdú 1987 och Marcantonio 2002

Nr Kasus Suffix Betydelse nutida utbredning och spår
1 Nominativ -Ø vem eller vad? gemensam finsk-ugrisk
2 Genitiv -n vems? finska, samiska, mari, mordvinska
3 Ackusativ -m vem eller vad? samiska, mari, mansi
4 Lokativ I -na /-nä var? vitt utbredd som formant av nya kasus
5 Lokativ II -t var? (FU) mansi, spår i ungerska
6 Ablativ -ta/ -tä var? endast spår
7 Lativ I/Dativ -ŋ/ -n vart? mansi, mordvinska
8 Lativ II -k vart? Spår i samiska, ingriska

Abondolo 1998 visar väsentligen samma schema som Hajdú, men sammanfattar några av de formanter som är likartade. Marcantonio 2002 utökar denna lista till två lativ /-a, -ä/ och /-s/ och en ablativ /-l/, vilka dock endast är företrädda i enskilda undergrupper av finsk-ugriskan. Det bör beaktas att nästan alla konsonantiska formanter för finsk-ugriska primärkasus förekommer även i eurasiska språk som inte är finsk-ugriska i samma eller en likartad funktion.

Sekundära finsk-ugriska kasus

De flesta kasusändelserna i de moderna finsk-ugriska språken är inte ärvda från ett gemensamt protospråk, utan däremot relativt sentida nybildningar i enskilda språk. Det finns i huvudsak två processer för detta. För det första användning av primära formantier till att bilda komplexare nybildningar, för det andra användning och omformning av nomen till postpositioner och slutligen till kasusändelser. Båda processer ska visas med några exempel.

Så har i finskan följande kasus bildats ur primära formantier med lokativa funktioner * /-s/, /-na/, /-ta/, /-l/ och /-n/ :

Kasus Exempel Betydelse Suffix uppkommet ur
Inessiv kala-ssa i det inre av fisken -ssa < * -s-na
Elativ kala-sta från det inre av fisken -sta < * -s-ta
Adessiv kala-lla på fisken -lla < * -l-na
Ablativ kala-lta bort från fisken -lta < * -l-ta

Artikeln finska ger en omfattande översikt över det finska kasusschemat. Från ungerskan kommer följande exempel för användning och omgestaltning av substantiv till postpositioner och kasusmärken:

postposition betydelse härstammar från betydelse
ala-tt, al-á, al-ól under, inunder, underifrån < ural. *ala utrymme under något
mögö-tt, mög-é, mögü-l bakom, till bakom, bakifrån < finsk-ugr. *miŋä plats bakom något
közö-tt, köz-é, közü-l mellan, in mellan, ut mellan < ungar. köz mellanrum


Possessivändelser

De finsk-ugriska språken uttrycker tillhörighet till en person (på svenska "min", "din" etc.) genom possessivsuffix. Samma ändelser används ofta även för konjugation av verb (se nedan). Följande tabell visar de rekonstruerade protouraliska formerna, possessivsuffixen i finskan och personliga pronomenen i ungerskan.

Person- och possessivsuffix i finsk-ugriska språk

Num. Pers. Finskt
possessivsuffix		 Ungerskt
personligt pronomen
Sing. 1 *-m -ni én
2 *-t -si te
3 *-s(V) -nsa/-nsä ő
Plural 1 *-m+PL -emme mi
2 *-t+PL -nne ti
3 *-s+PL -nsa/-nsä ők

Nominalkedjor

Komplexare nominalfraser (nominalkedjor) bildas i de finsk-ugriska språken efter mycket olikartade principer, men reglerna för detta är fasta i varje språk. Som exempel ska här åter finskan anges. I finskan har en nominalkedja strukturen: stam + [pluralmärke] + kasusmärke + [possessivmärke].

  • Finska: talo-i-ssa-ni
hus-PLURAL-INESSIV-POSS 1.sg.
hus-flera-i-mitt (bokstavligen)
"i mina hus"
  • Finska: talo-i-sta-si "ur dina hus"

För alla finsk-ugriska språk gäller vid possessivkonstruktioner ordningsföljden 'ägare före det ägda':

  • Finska: isä-n talo "faders hus", "faderns hus"
  • Ungerska: János ház-a "Janos hus"

Verbbildning

De finsk-ugriska verbkategorierna är

Diateserna (aktivum, passivum, medium) är ingen kategori som gäller för alla finsk-ugriska språk. Konstruktioner med hjälpverb har – till exempel i finskan – uppstått först under inflytande från germanska språk. Några exempel på verbbildning från finskan:

Det finska verbet laulaa "sjunga" i presens indikativ:

Person Singular Plural
1 laula-n jag sjunger laula-mme vi sjunger
2 laula-t du sjunger laula-tte ni sjunger
3 laula-a han/hon/den/det sjunger laula-vat de sjunger

Imperfekt bildas genom presensstam + i + personändelse. Det förekommer kontraktioner och assimilationer, till exempel

  • laula-i-n > laulo-i-n "jag sjöng"
  • laula-i-a > laula-i "han, hon, den, det sjöng"

Perfekt och pluskvamperfekt konstrueras med det konjugerade hjälpverbet ole + perfekt particip laula-nut:

  • ole-n laula-nut "jag har sjungit"
  • ol-i-n laula-nut "jag hade sjungit"

Genom infogning av -isi- mellan verbstam och ändelse markeras konditionalis:

  • puhu-isi-n "jag skulle tala"

Negativ-verb

Negation uttrycks med ett konjugerbart negativ-verb, jämförbart med omskrivningen i engelskan I do not go. Till exempel i finskan:

  • mene-n "jag går"
  • e-n mene "jag-gör-inte gå" (bokstavligt) → "jag går inte"
  • mene-t "du går"
  • e-t mene "du går inte"

Omskrivning för "ha"

"Ha" uttrycks genom "vara" med lokativ.

  • Finska: isä-llä on talo "fader-hos är hus" (bokstavligt) → "far har ett hus"
  • Ungerska: János-nak van egy ház-a "Janos har ett hus"
(här dessutom en tillbakasyftning på ägaren genom possessivändelsen -a)

Ordföljd

Den ursprungliga finsk-ugriska grundordföljden i satsen är SOV (subjekt-objekt-predikat). Den är fortfarande regel i de ob-ugriska språken, och vanlig, om än inte obligatorisk, i de centrala finsk-ugriska språken i Ryssland och i ungerskan. I de östersjöfinska språken har den förändrats till ordföljden SVO under inflytande från indoeuropeiska språk.

Referenser

Noter

  1. ↑ Ethnologue report for language code:hun
  2. ↑ Ethnologue report for language code:fin
  3. ↑ Ethnologue report for language code:est
  4. ↑ Ethnologue report for language code:vep
  5. ↑ Ethnologue report for language code:krl
  6. ↑ Ethnologue report for language code:myv
  7. ↑ Ethnologue report for language code:mdf
  8. ↑ Ethnologue report for language code:mhr
  9. ↑ Ethnologue report for language code:mrj
  10. ↑ Ethnologue report for language code:udm
  11. ↑ Ethnologue report for language code:kpv
  12. ↑ Ethnologue report for language code:koi
  13. ↑ Ethnologue report for language code:kca
  14. ↑ Ethnologue report for language code:mns
  15. ↑ Björn Collinder (1962). Introduktion till de uraliska språken. Finskan och dess frändespråk, sid. 42
  16. ↑ Björn Collinder (1962). Introduktion till de uraliska språken. Finskan och dess frändespråk, sid. 42
  17. ↑ 17,0 17,1 17,2 Collinder 1962, s. 43
  18. ↑ Bo Wickman: Denis Sinor: Handbuch der Orientalistik. Abt. 8, Handbook of Uralic studies, Vol. 1, The Uralic languages : description, history and foreign influences, E.J. Brill, Leiden 1988 "The History of Uralic Linguistics",, sid. 796-797. ISBN 90-04-07741-3. 
  19. ↑ Bo Wickman: Denis Sinor: Handbuch der Orientalistik. Abt. 8, Handbook of Uralic studies, Vol. 1, The Uralic languages : description, history and foreign influences, E.J. Brill, Leiden 1988 "The History of Uralic Linguistics",, sid. 798. ISBN 90-04-07741-3. 
  20. ↑ Abondolo 1998, sid. 9

Tryckta källor

  • Björn Collinder (1962). Introduktion till de uraliska språken. Finskan och dess frändespråk. Stockholm: Natur och kultur.
  • Rédei Károly (1987). Uralisches Etymologisches Wörterbuch Bd I. Finnisch-permische und finnisch-wolgaische Schicht. Ugrische Schicht. Budapest. Akadémiai Kiadó: Harrassowitz, O. ISBN 978-3-447-02735-9.
  • Rédei Károly (1988). Uralisches Etymologisches Wörterbuch Bd II. Finnisch-permische und finnisch-wolgaische Schicht. Ugrische Schicht. Budapest. Akadémiai Kiadó: Harrassowitz, O. ISBN 978-3-447-02820-2.
  • Rédei Károly (1991). Uralisches Etymologisches Wörterbuch Bd III. Finnisch-permische und finnisch-wolgaische Schicht. Ugrische Schicht: Register. Budapest. Akadémiai Kiadó: Harrassowitz, O. ISBN 3-447-03257-X.
  • 1988) Denis Sinor: Handbuch der Orientalistik. Abt. 8, Handbook of Uralic studies, Vol. 1, The Uralic languages : description, history and foreign influences. Leiden: E.J. Brill. ISBN 90-04-07741-3.

Externa länkar

Se även

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Finsk-ugriska_spr%C3%A5k"
Personliga verktyg