Tempus
Från Rilpedia
Tempus, tempo, tidsform (lat. "tid"), betecknar en typ av verbböjning med vars hjälp vi kan uttrycka relativ tid.
I svenskan finns fyra tempus:
- presens (enkelt tempus, ex. gör) för att uttrycka nutid,
- preteritum (enkelt tempus, i äldre litteratur kallat imperfekt, ex. gjorde) för att uttrycka dåtid,
- perfekt (sammansatt tempus, ex. har gjort), främst för att uttrycka fullbordade händelser,
- pluskvamperfekt (sammansatt tempus, ex. hade gjort), främst för att uttrycka fullbordade händelser med utgångspunkt från ett tillfälle i det förflutna.
För att uttrycka händelser i framtiden används i svenskan inget särskilt futurum-tempus, utan de ovan nämnda samt infinitivformer används i olika sammansatta konstruktioner, ofta tillsammans med hjälpverb som ska eller kommer att (ex. på måndag ska jag göra det, på måndag gör jag det, på måndag har jag gjort det).
Svenskans konstruktioner för att tala om framtiden i det förflutna kallas futurum preteriti (ex. när du ringde skulle jag just göra det), konstruktioner för det förflutna i framtiden kallas futurum exaktum (ex. när vi ses på måndag har jag gjort det) och konstruktioner för det förflutna i förhållande till framtiden i det förflutna kallas futurum exaktum preteriti (ex. i fredags lovade du att du skulle ha gjort det när vi sågs på måndagen). De olika tempusformerna samverkar alltså så att man har möjligheten att berätta om händelser ordnade på en tidsaxel.
Uppdelning på tidsaxlar
Ett sätt att göra tempus mer begripligt är att dela upp det i olika tidsaxlar beroende på vilken referenspunkt man har:
Ett nutidssystem som består av perfekt->presens->futurum där man talar om nutidens dåtid, nutid och framtid. (jag har kastat->jag kastar->jag ska kasta)
Ett dåtidssystem bestående av pluskvamperfekt->preteritum->futurum preteriti d.v.s. dåtidens dåtid, nutid och framtid. (då hade jag kastat->då kastade jag->då skulle jag kasta)
Se även
Andra kategorier för verbböjning är verbkongruens, aspekt, modus och diates.
|