Litauiska
Från Rilpedia
| litauiska lietuvių kalba |
|
| Talas i | Litauen och 18 andra länder |
|---|---|
| Region | Nordeuropa |
| Antal talare | 4 miljoner |
| Klassificering | Indoeuropeiska Litauiska |
| Officiell status | |
| Officiellt språk i | Litauen, EU |
| Språkmyndighet | - |
| Språkkoder | |
| ISO 639-1 | lt |
| ISO 639-2 | lit |
| ISO 639-3 | [1] |
| SIL | LIT |
Litauiska (lit. lietuvių kalba), är, liksom lettiska, ett baltiskt språk som talas av 4 miljoner människor, varav 3 miljoner i Litauen. Det anses vara ett av de moderna indoeuropeiska språken som ligger närmast det ursprungliga indoeuropeiska språket, särskilt i fråga om intonation och accent. Detta, och att litauiskan i så liten grad har påverkats av andra språk, gör att litauiskan har stort värde inom den jämförande språkforskningen.
Det litauiska språket kan ses som det kanske bästa exemplet på att utrotningshotade språk, vilka spås öka markant under 2000-talet, faktiskt kan återhämta sig. För drygt hundra år sedan var litauiskan i hög grad på väg att utrotas. På 1880-talet hade ryska regeringen redan förklarat den utdöd, men det måste å andra sidan ses i ljuset av politik och av dåtida begrepp om vad som var ett "språk".
Innehåll |
Dialekter
Det finns två större litauiska dialekter, augštaitiskan och (i nordvästra Litauen) žemaitiskan. Augštaitiskan, som ligger till grund för skriftspråket, har endast två tonaccenter, medan žemaitiskan har flera. Dialektsplittringen anses ha skett på 1400-talet, och dessförinnan var aukštaičiai och žemaiciai geografiska begrepp. I liten mån skrivs det också på žemaitiska.
Skrift och uttal
Det litauiska alfabetet är en utökad variant av det latinska. Tilläggen består i att ett flertal latinska tecken har försetts med diakritiska tecken (hjälptecken). Alfabetet omfattar 33 grafem, om ‹ch› räknas som ett grafem, vilket är rimligt då det står för ett fonem /x/. Inom [ ] ges ungefärligt uttal, och inom ( ) ges bokstavens namn.
A a [a(ː)] (a), Ą ą [aː] (a nosinė), B b [b] (be), C c [ʦ] (ce), Ch ch [x] (che), Č č [ʧ] (če), D d [d] (de), E e [ɛ(ː)] (e), Ę ę [ɛː] (e nosinė), Ė ė [eː] (ė), F f [f] (ef), G g [ɡ] (ge), H h [h] (haš), I i [i] (i trumpoji), Į į [iː] (i nosinė), Y y [iː] (i ilgoji), J j [j] (jot), K k [k] (ka), L l [l] (el), M m [m] (em), N n [n] (en), O o [oː] (o), P p [p] (pe), R r [r] (er), S s [s] (es), Š š [ʃ] (eš), T t [t] (te), U u [u] (u trumpoji), Ų ų [uː] (u nosinė), Ū ū [uː] (u ilgoji), V v [v] (ve), Z z [z] (ze), Ž ž [ʒ] (že)
Därtill kommer digraferna Dz dz [ʣ], Dž dž [ʤ], Ie ie [ie], Uo uo [uo].
Som synes anger skriftens ˇ (caron) ett mer retroflext uttal. Om ‹i› står mellan en konsonant och vokalerna a, ą, o, u, ū, ų, står ‹i› ej för något eget segment, utan en palatalisering [ʲ] av den föregående konsonanten.
Skriften ger ingen information om ordens prosodi. Tonaccenterna är distinktiva (betydelseskiljande), vilket innebär att augštaitiskan har två tonem.
Morfologi och syntax
Litauiskan har två grammatiska genera: maskulinum och femininum. Till skillnad från de germanska språken, men i likhet med lettiskan och de flesta slaviska språk, saknar litauiskan helt artikel, såväl bestämd som obestämd.
Litauiskan har sju kasus: nominativ, ackusativ, dativ, genitiv, instrumentalis, lokativ och vokativ. I vissa dialekter förekommer också en illativ som åttonde kasus. Den är en egen bildning som saknas i lettiskan liksom i övriga indoeuropeiska språk.
Litauiskans lokativ: -e, -yje, oje, -ėje, -ioje, -uje, -iuje, -enyje, -eryje (singularis); -ose, -ėse, -iose, -uose, -iuose, -yse (pluralis)
Till följd av det utvecklade kasusbruket har ordföljden inte syntaktisk betydelse, varför ordföljden kan varieras betydligt mer än i svenskan. Frågesatser har rak ordföljd, och inleds med den frågepartikeln ar.
Verben har sju tempora: presens, preteritum, upprepad preteritum, futurum, futurum exaktum, pluskvamperfekt. Participformerna kan ge temporal eller lokal information, och det finns ett särskilt nödvändighetsparticip med suffixet -tina(s).
Historia
Litauiska är, tillsammans med övriga baltiska språk och de slaviska och indo-iranska, ett s.k. satemspråk, vilket innebär att den indoeuropeiska klusilen /kʰ/ har utvecklats till en sibilant /s/. Då litauiskan blev ett litteraturspråk först på 1500-talet, är språkets tidiga historia föga känd. Syntaxen anses vara påverkad av polska och latin alternativt har litauiska språket kvar en ganska ursprunglig syntax som därför liknar den latinska. Vidare kan man misstänka att den dialektala illativen beror på finskt inflytande.[källa behövs] (Illativ förekommer förutom i litauiska i estniska, finska och samiska.)
Namnskick
Utmärkande för litauiskt namnskick är att kvinnors familjenamn får olika form enligt följande: Ogifta kvinnor har familjenamn på -aitė, -ytė, -(i)utė, som utgår från faderns efternamn; gifta kvinnor har familjenamn på -ienė, som utgår från makens efternamn.
Mansnamn slutar nästan alltid på vokal+s, (Gintaras, Sarunas, Audrius, Vytautas), och för att passa i detta mönster läggs -as till i slutet av utländska namn när de lånas in (Adolfas, Robertas, Richardas).
Externa länkar
|
|||||
