Olaus Petri

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Olaus Petri utanför Storkyrkan i Stockholm, staty av Theodor Lundberg. Han ligger begraven under predikstolen i Storkyrkan.[1]

Olaus Petri, sv. Olof Pettersson, född 6 januari 1493, död 19 april 1552 i Stockholm, var en svensk reformator, humanist och historiker. Han föddes i Örebro som son till en smed. Hans bror var Laurentius Petri (Lars Pettersson) som studerade tillsammans med Olaus i Wittenberg hos Martin Luther på kungens bekostnad. Åter i Sverige blev Olaus stadsskrivare i Stockholm, kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen och rikskansler åt Gustav Vasa. Han bidrog till att införa reformationen i Sverige, reformerade både kyrkoordningen och mässordningen, verkade som bibelöversättare och sångboksutgivare. Han blev prästvigd i slutet av 1530-talet.

Olaus Petri blev 2 januari 1540 i Örebro, tillsammans med Laurentius Andreæ, dömd till döden för högförräderi genom underlåtenhet att inte ha fört vidare den stämpling mot kungen han i egenskap av diakon mottagit under bikt som kom att kallas krutkonspirationen. Domen omvandlades till böter och senare togs han till nåder igen. 1543 utnämndes han till kyrkoherde i Storkyrkan i Stockholm.

Olaus Petri sammanställde Sveriges historia från begynnelsen till sin egen tid i En svensk krönika, en skrift som förbjöds av Gustav Vasa på grund av Olaus kritiska syn på glorifieringen av Sveriges forntid och hans dolda kritik mot överheten, indirekt riktad mot kungen. Efter Olaus Petris död beordrade Gustav att hans arkiv och manuskript skulle förstöras. Olaus Petri verkade också som rättsfilosof. Hans bäst kända juridiska verk är Domareregler, som enligt tradition ingår i Sveriges rikes lag och Finlands lag.

Innehåll

Olaus Petri som historiker

Olaus Petri, humanist och reformator, skilde sig i hög grad från sina föregångare inom historiografin samtidigt som han i många avseenden byggde på metoder och traditioner som var arv från antiken och medeltiden. Det som särskiljer honom från tidigare, och i hög grav även samtida historiker, var att han tillämpade en mer konsekvent källkritik, strängare krav på neutralt återgivande av samtliga aktörer och en bredare analys av kausala förhållanden som han presenterade med ett enkelt och rakt språk. Han skrev på svenska istället för latin, och riktade sig till en krets som omfattade fler än akademiker. Olaus arbetade också med en betydligt mer genomarbetad och systematisk empiri och lade större vikt vid sociala förhållanden och hur dessa påverkade historiska skeden.

Historikerns uppgift enligt Olaus Petri var att återge sanningen i alla dess aspekter, både det bra och det dåliga. Att presentera händelseförlopp som de faktiskt hade skett var en uppgift där historikerns ansvar var inför Gud själv, och eftersom Gud ändå var allvetande och allsmäktig skulle det i slutändan ändå straffa sig att fara ovarsamt fram med sanningen. Höga krav på empiri ställdes och när källorna var för knapphändiga eller otydliga ansåg Olaus att det var bättre att inte spekulera. Hörsägen och muntliga vittnesmål ansåg han vara opålitliga och alldeles för lätt förvanskade för att kunna användas som tillförlitliga källor. Här pekade han tydligt på tidens fördärvande inverkan på minnet och att en berättare aldrig återger en historia exakt som han hört den första gången. Även om medeltida historiker förklarade vissa kausala samband, ansågs det inte vara historikerns uppgift att ställa mer detaljerade frågor om varför något hände, utan att lägga fram en undervisande och gärna förnöjande berättelse. Tolkning av sambanden var något som filosofer och teologer fick ägna sig åt.

Genom sin erfarenhet inom juridik satte Olaus Petri upp krav för historikern som hade tydliga paralleller i de krav som ställs på domare. I sin skrift Domarregler definierade han dessa som god allmänbildning, kunskap om det relevanta målet (eller ämnet), rättvis värdering av vittnesmål (d.v.s. källor), opartiskhet utan att blanda in känslor och en utgångspunkt i att inte döma någon utan säkra bevis. Ett särskiljande drag i relation till antika historiker, även om den inte var specifik för just Olaus Petri, var att historien betraktades som linjär, snarare än cyklisk; att tiden en gång satts i rörelse av Gud och vid något tillfälle i framtiden skulle ha ett slut.

I egenskap av sin anti-katolska övertygelse hade Olaus Petri goda förutsättningar för att bryta med de tidigare etablerade målsättningarna för historiker. Han motsatte sig medeltida idéer om att en källas trovärdighet kunde avgöras genom att den välsignades av högre instanser (d.v.s. kyrkan). Som reformator var Olaus friare att avslöja uppenbara partsinlagor som tidigare ansetts oantastliga för att de uttalats av en högt aktad person. Han tillämpade en mer individualistisk metod, som krävde en större insats från historikern i fråga om forskning och analys. Som ett tydligt exempel bröt han mot en tidigare tradition i beskrivning av kung Magnus Eriksson. Historiker ansåg att hans regeringsperiod till en början hade förlöpt väl, men att det hela hade börjat gå utför efter att han slutade lyssna på sina adliga rådgivare där bl.a. den heliga Birgitta ingick. Källan till all denna kritik var främst Birgittas Uppenbarelser, den nedtecknade versionen av de visioner som senare ledde till hennes kanonisering. I detta sammanhang var Birgitta starkt partisk och hade gemensamma intressen med den adel som var emot kung Magnus. I verket En svensk krönika avfärdade Olaus det mesta av kritiken mot kungen genom att framställa Birgittas beskrivning som en partsinlaga utan konkret stöd i annat än uppenbarelser, något Olaus som lutheransk reformator i stort betraktade som övertolkade drömmar. Att Birgittas råd varit ignorerade av kungen fann han inte heller vara en rimlig anledning till kritik, eftersom det i hans mening kunde betraktas som ”löst qwinno snack”, en katolsk mystikers oväsentliga pladder.

Olaus Petri förkastade också den ohöljda stolthet över ett ärorikt, men i grund och botten mytiskt och spekulativt, förflutet som var så vanlig under hans samtid. Den gängse bilden av den svenska förhistorien var att de goter som migrerat genom Europa, bildat kungadömen och senare plundrat Rom hade kommit från Sverige. Olaus Petri ställde sig kritisk till detta dels genom att påpeka bristen på hållbara bevis för detta, dels genom att ifrågasätta glorifieringen av vad han ansåg vara ”en hop skalkar och tyranner som intog andras land och städer, som det inte hade rätt till”. Själv ansåg han att det var bättre att inte ta ställning i frågor där källorna var alltför otydliga eller opålitliga.

Psalmer

Han finns representerad i 1986 års psalmbok med två originalverk (nr 33 och 372) och 14 bearbetningar/översättningar (nr 32, 36, 50, 112, 124, 143, 185, 237, 345, 346, 362, 387, 465 och 537)

I 1819 års psalmbok med tillägget Nya Psalmer 1921 finns han representerad med 22 verk (nr 17, 21, 26, 46, 49, 50, 58, 60, 67, 94, 104, 124, 133, 135, 144, 152, 182, 232, 303, 339, 402 och 648)

I Tempeltoner finns julhymnen Beseglat är de trognas hopp med texten bearbetad av Samuel Johan Hedborn och Johan Olof Wallin till musik av A. Törner.

Juridiska skrifter

  • Kommentar till stadslagen, senare hälften av 1520-talet
  • En liten uttydning på några gamla ord, som finns i lagböckerna och äro nu icke i daglig brukning, omkring 1530
  • En liten ingång i lagboken, mitten av 1530-talet
  • Domarereglerna, senare hälften av 1530-talet

Övriga skrifter

Se även

Källor

  1. ↑ Göran Åstrand, Här vilar berömda svenskar. 1999, s. 99
  • Ferm, Olle (2007) Olaus Petri och Heliga Birgitta: Synpunkter på ett nytt sätt att skriva historia i 1500-talets Sverige ISBN 978-91-88568-31-1
  • Almqvist, Jan Erik (1946) Svensk juridisk litteraturhistoria

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Olaus_Petri"
Personliga verktyg