Dödsstraff
Från Rilpedia
Dödsstraff innebär att en brottsling döms av domstol till döden genom avrättning.
Innehåll |
Dödsstraffet i världen
Dödsstraffet förekommer idag i många stater i världen. Enligt Amnesty International avrättades 2 148 personer under 2005, 94 procent av dem i något av fyra länder: 1 700 i Kina, 94 i Iran, 60 i USA och 86 i Saudiarabien. 69 länder har kvar dödsstraffet i sin lagstiftning och har genomfört avrättningar de senaste 10 åren, 25 länder har kvar straffet men har inte verkställt det på minst 1 år, 111 länder har kvar dödsstraff bara för vissa speciella brott (i allmänhet brott i krigstid). 186 länder har helt tagit bort straffet ur lagstiftningen. Antalet dödsdomar minskar totalt sett i världen, på grund av att antalet minskar i Kina.
Länder som har avskaffat dödsstraffet
De länder som först tog bort dödsstraffet helt ur lagstiftningen var Venezuela (1863), San Marino (1865), Costa Rica (1877), Ecuador (1906), Uruguay (1907), Colombia (1910) och Island (1928). Efter andra världskriget har dödsstraffet, när det en gång avskaffats, inte införts på nytt i något enda europeiskt land utanför forna Sovjetunionen(3). Irland gjorde till och med återinförande av dödsstraff förbjudet i grundlagen, genom folkomröstning 2001.
Filosofin kring dödsstraff
Dödsstraffets varande eller icke varande har diskuterats på ett antal olika sätt. Här beskrivs enkelt och summariskt tre moralfilosofiska skolor och hur man utifrån den beskrivna skolans diskurs kan diskutera dödsstraffet. Se även straffteori.
Utilitarism
Utilitarismen är en morallära som förespråkar att vi ska handla så att följderna av vårt handlande blir så goda som möjligt. Utilitaristens etik är därför konsekventialistisk. En handling är god endast om den ger goda konsekvenser. Vad utilitaristen säger om dödsstraffet beror på vilka argument som framförs angående vilka konsekvenser dödsstraffet kan leda till. Finns forskning och erfarenheter kring dödsstraff som visar på positiva konsekvenser för hela eller stora delar av ett samhälle så är sannolikheten stor att utilitaristen är för dödsstraff, och detta gäller även i det omvända fallet. Handlingen i sig, dödsstraffet, är alltså inte intressant för utilitarismen, utan enbart vilka konsekvenser den leder till. Detta medför att utilitarister kommer fram till vitt skilda ståndpunkter gällande dödsstraffet. Det finns såväl dödsstraffsförespråkare som dödsstraffsmotståndare som kallar sig utilitarister.
Förespråkarna för dödsstraff påvisar att gärningsmän som avrättas aldrig mer kan återfalla i brott, vilket innebär att människor besparas lidande. Ofta framhävs också dödsstraffets förmodade förmåga att avskräcka grövre brott. Detta resonemang förutsätter att människan handlar rationellt och självständigt. Då en människa som är på väg att begå ett grovt brott som är styrkt med dödsstraff (till exempel mord), antas denne därför välja att inte begå detta brott i rädsla av att dömas till döden. Därmed antas brottet förebyggas, och det kan vara något som bidrar till den allmänna lyckan. En utilitaristisk dödsstraffsförespråkare menar att ett väsentligt antal människor i samhällen som tillämpar dödsstraff undgår smärta som de annars skulle kunna råka ut för. De menar också att detta förskonade ifrån lidande är större än det lidande de som döms till dödsstraff utsätts för. Motståndare till resonemanget ifrågasätter huruvida människan är så rationell som antas. Om de flesta grova brott som enligt förespråkarna bör ligga till grund för dödsstraff begås av psykiskt störda personer menar motståndarna att straffets avskräckande effekt minskar eller uteblir. Cesare Beccaria menade också att det avskräckande i ett straff snarare ligger i dess förutsägbarhet än i dess grymhet.
Ett annat utilitaristiskt argument för dödsstraffet är mer utvalt inriktat på den klandrade brottslingen. Här menar man att dödsstraffet är kort och eftertryckligt och därmed också mer tillmötesgående än ett långt fängelsestraff som normalt är utfallet av grov våldsbrottslighet. Om den dömde lider mindre bör också den hopräknade lyckan vara större.
Det finns även utilitaristiska motståndare. Den vanligaste orsaken till detta motstånd är, som nämnts ovan, att man ifrågasätter straffets avskräckande effekt. Om inte straffet skrämmer från att begå brott i någon större utbredning är det ur utilitaristens synsätt helt meningslöst, då inget onödigt lidande hindras. Snarare ökar smärtan i världen i och med att man avrättar ett antal människor. Ytterligare ett utilitaristiskt motargument är farhågan att dödsstraffet trappar upp en allmän samhällelig våldsspiral. Vidare befaras brottslingar som vet att de kommer att dömas till döden om de grips drivas till allt mer desperata metoder, såsom gisslantagande. Båda dessa exempel innebär en minskad lycka i världen.
Ett annat vanligt utilitaristiskt motargument är att dödsstraffet riskerar att skapa en allmän social oro. Det kan till exempel handla om rädsla av att bli oskyldigt dömd till döden.
Pliktetiken
Pliktetiken utgår ifrån att människan bör handla enligt en moralisk plikt. Här försöker man att hitta lagar för huruvida gärningar är förbjudna eller förordnade, oavsett vilka följderna av detta handlingssätt kan tänkas bli. Ett av de mest kända exemplen på hur en sådan moralisk plikt kan formuleras är Immanuel Kants kategoriska imperativ. Liksom bland utilitaristerna finns såväl förespråkare som motståndare till dödsstraff i det pliktetiska lägret.
Pliktetiska dödsstraffsmotståndare menar att det alltid är orätt att aktivt och uppsåtligt döda en annan människa, oavsett vad konsekvenserna blir. Därför är det också oacceptabelt med dödsstraff. Denna ståndpunkt tar ingen hänsyn till om världen blir bättre eller odugligare med dödsstraff. Oavsett vilket är dödande fel och därför även dödsstraff.
Pliktetiker kan även nå den motsatta slutsatsen med samma utgångspunkt i åsikten att allt liv är heligt. Likt Kant menar många pliktetiker att brott och straff är intimt förenade. En person som har tagit en annans liv anses ha förverkat rätten till det egna livet, och en gärningsman som begått ett tillräckligt grovt brott bör därför enligt dödsstraffsförespråkarna bland pliktetikerna dömas till döden av rättviseskäl. Straffet är inte till för att stilla offrets eller dess anhörigas krav på rättvisa, utan pliktetikerns rättrådighet är riktad till gärningsmannen för att ge denne gottgörelse. Om en förbrytare förtjänar sitt straff anses denne få gottgörelse genom att sona för sitt brott. Till skillnad från de utilitarister som motsätter sig dödsstraffet om det bara orsakar onödigt lidande hos förövaren talar alltså förespråkarna bland pliktetikerna istället om ett sedligt och nödvändigt lidande.
Rättighetsetik
Om man är rättighetsetiker så tillkänner man alla människor (och ibland även djur) ett antal universella rättigheter, och man menar att det är människornas skyldighet att inte kränka dessa rättigheter. Huruvida en handling är moraliskt korrekt avgörs med andra ord av om några rättigheter blir kränkta. Rättighetsetiker har ofta också tänkt sig att dessa rättigheter bör institutionaliseras i någon form av samhälleligt kontrakt. En grundläggande rättighet enligt detta synsätt är alla människors rätt till sitt eget liv, och denna rätt är enligt rättsetikerna överordnad argument om avskräckning (utilitarismen) eller vedergällning (pliktetiken). Detta anförs i regel som argument mot dödsstraffet, men det finns också rättighetsbaserade argument för dödsstraffet. En av rättighetsetikens grundvalar är att offret har rätt till upprättelse om ett brott har begåtts (till skillnad från pliktetiken, där gärningsmannens gottgörelse står i fokus) som kompensation för dennes kränkta rättigheter. Vissa rättsetiker menar att dödsstraffet kan utgöra en sådan kompensation, och det kan noteras att när FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, inklusive dess tredje artikel om rätten till liv, antogs 1949, så accepterade samtidigt nästan alla stater dödsstraffet.
Opinion
Sverige
Sifos samhällsbarometer 1997 visade att en minoritet på omkring 40 procent var för dödsstraff i Sverige.[1]
2006 års samhällsbarometer visade enligt tidningen Metro att 33 procent ansåg att det finns brott som borde bestraffas med döden, och 56 procent emot.[2] Viktigt att notera när det gäller den här typen av undersökningar är hur frågan har ställts. Även om man anser att vissa brott kanske borde bestraffas med döden så är det inte därmed säkert att man vill ha dödsstraff.
Referenser
Noter
- ↑ http://theses.lub.lu.se/archive/2005/05/23/1116838386-25347-80/buppsats.pdf
- ↑ http://www.metro.se/se/article/2006/11/07/08/2045-23/index.xml
3. "Det barbariska straffet",BRÅ-rapport 1997:3, Brottsförebyggande rådet/ H.G. Franck/K. Nyman, BRÅ Information och förlag
Se även
- Avrättning, beträffande de metoder som används
- Dödsstraff i USA, lista efter delstat