Dödsstraff i Sverige
Från Rilpedia
I Sverige är dödstraff förbjudet i grundlagen med frasen "Dödsstraff får icke förekomma".[1]
Fram till början av 1800-talet var döden den vanligaste bestraffning för grövre brott. 1734 års lag stadgade dödsstraff för 68 olika typer av gärningar. De flesta dödsstraffen har skett genom halshuggning, vilka utfördes av tillförordnade skarprättare eller mästerman som de också kallades. Före 1858 fanns det en skarprättare i varje län. Dödsstraffet i Sverige avskaffades i fredstid 30 juni 1921 (i enlighet med riksdagsbeslut 7 maj 1921 om lag 1921:288 och Kungl. Maj:ts proposition 1921:144)[1]. Dödsstraffet i krigstid avskaffades 1973.
Innehåll |
Historia
Medeltiden
Tingen kunde, med stöd i landskapslagen, föreskriva fredlöshet för så kallade urbota brott. Denna dom ledde ofta till att den dömde dräptes av den målsägandes släkt.
Rättsläget under perioden 1779-1921
Redan under Gustav III (1779) hade man fastställt att alla avrättningar skulle godkännas av Hans Majestät Konungen såtillvida de inte föll under den militära strafflagstiftningen av år 1798. I 1734 års lagstiftning hade nämligen frihetsberövande endast funnits med i marginalen och straffsatserna var vanligtvis böter eller dödsstraff (till en början 68, senare 72, typer av brott kunde bestraffas med döden; bland dessa hädelse, tidelag, trolldom, blodskam, tvegifte, mord, grövre våldsbrott och återkommande stölder ("fjärde resan").[1] Innan att cellfängelserna utvecklats och 1864 års strafflag trätt i kraft var det vanligt att man kunde dömas till döden för även mindre brott, men i sådana fall utnyttjade oftast konungen (och eller högsta domstolen) sin rätt att benåda den dömde till straffarbete. Det var endast undantagsvis som en dödsdömd avrättades under perioden efter 1864 års strafflag. Motioner om dödsstraffets avskaffande hade även lagts fram redan under den gamla ståndsriksdagen av bondeståndets representanter (bland annat som alternativ till 1864 års strafflag).[1]
De sista skarprättarna
Från och med år 1876 var det tre personer som utförde avrättningarna i Sverige. Aktiv 1859-1882 för Stockholm stad var Johan Fredrik Hjort som utförde 16 förrättningar, av vilka tre ägde rum efter 1876 (närmare bestämt 1879 och 1882(2 st)). Han efterträddes 1885 av Anders Gustaf Dalman som skulle bli den siste skarprättaren. Denne utförde sex stycken förrättningar (1890, 1893, 1900 (3 st) och 1910). Efter år 1900 hade Dalman titeln riksskarprättare. Förutom de två ovan nämnda så var även Per Petter Christensson Steijnech verksam under perioden 1864 till 1887 och utförde 1 avrättning efter 1876.
De sista offentliga avrättningarna
Den sista offentliga avrättningen i Sverige verkställdes 18 maj 1876 då Gustav Hjert och Konrad Tector halshöggs utanför Malmköping (Lidamon) respektive Visby (Stenkumla backe) (lag om intermural avrättning infördes 1877). Anders Larsson vid Kvallan var den förste att avrättas i enlighet med de nya reglerna, vilket skedde på Västerås länsfängelse år 1879.
Den sista kvinnan och den sista hängningen
Den sista kvinnan att avrättas var den så kallade Yngsjömörderskan, Anna Månsdotter. Hon avrättades med hjälp av handbila den 10 augusti 1890 i Kristianstad på länsfängelset. Sista gången annan metod än halshuggning användes var 1836 då drängen Nils Månsson hängdes för rånmord. Möjligheten att tillämpa hängning försvann i 1864 års strafflag.[2]
Statistik från 1800-1921
Under perioden 1866-1921 avrättas 15 av drygt 120 dödsdömda fångar. Åren 1866 (2 avrättningar), 1876 (2 avrättningar), 1882 (2 avrättningar) och 1900 (3 avrättningar) är de enda åren då fler än en avrättning går i verkställighet under denna period. Siffran är en klar minskning från det dryga 600 avrättade under perioden 1800-1865. År 1865 var dessutom det första året under 1800-talet då ingen avrättning verkställdes. Praxis efter år 1910 var att de dödsdömda fick sina domar omvandlade till livstids straffarbete.
De sista avrättningarna
Den sista hängningen som genomfördes i Stockholm var vid Skanstulls galgbacke på Söder i Stockholm 1818. Den som då blev hängd var Fänrik Odelii, dömd för sedelförfalskning. Därefter utfördes avrättningarna enbart genom halshuggning med bila. Undantaget var den sista avrättningen i Sverige som utfördes 23 november 1910 då Johan Alfred Ander avrättades på Långholmen med giljotin, detta efter att han den 5 januari 1910 i samband med rån strax bortanför det nuvarande Utrikesdepartementet i Stockholm mördat Victoria Hellsten med ett besman. Den sista dödsdömda i Sverige som inte benådades var den s.k. änglamakerskan Hilda Nilsson som dömdes till döden den 14 juli 1917 och tog livet av sig i fängelset några dagar senare.
Avskaffande även för brott i krigstid
Efter dödsstraffets avskaffande för civila brott 1921 kvarstod dock straffet för militärer som begått brott i krigstid, i enlighet med 1882 års militära strafflag. I samband med avskaffandet för civila brott försvann även metoden halshuggning ur strafflagen då det beslutats att de krigsmän som dömts för brott i krigstid skulle arkebuseras. Mellan 1921 och 1940 gällde denna lagstiftning endast för soldater och kom att vid andra världskrigets utbrott att utvidgas till att även gälla vissa grupper av personer som ej var krigsmän. Den 20 juni 1948 sammanfogas den militära lagstiftningen med den allmänna strafflagen. Dödstraffet kvarstod för brott i krigstid med tillägget att verkställandet av en avrättning måste godkännas av Kungl Maj:t. År 1973 avskaffas dödsstraffet för brott begångna i krigstid i enlighet med lag 1973:17-20. 1975 förbjöds dödstraffet i grundlagen.
Statistik
Tabeller nedan redovisar det totala antalet avrättade i Sverige mellan åren 1791 - 1910:[3]
- 1791 - 1800, Antal 60
- 1801 - 1810, Antal 70
- 1811 - 1820, Antal 96
- 1821 - 1830, Antal 110
- 1831 - 1840, Antal 135
- 1841 - 1850, Antal 57
- 1851 - 1860, Antal 69
- 1861 - 1870, Antal 12
- 1871 - 1880, Antal 4
- 1881 - 1890, Antal 3
- 1891 - 1900, Antal 4
- 1901 - 1910, Antal 1
