Utrikesdepartementet
Från Rilpedia
Utrikesdepartementet, UD, är ett departement under Sveriges regering med adress på Arvfurstens palats, Gustav Adolfs torg, Stockholm.
Utrikesdepartementet ansvarar tillsammans med utlandsmyndigheterna för hanteringen av Sveriges förbindelser med andra länder. Beslut som gäller Sveriges utrikespolitik förbereds och samordnas. Det gäller såväl politiska frågor som till exempel handelsfrågor.
På utrikesdepartementet sammanställs information om förhållanden som har betydelse för Sveriges utrikespolitik. På UD formuleras också de handlingsalternativ som ligger till grund för regeringens ställningstaganden i utrikespolitiska frågor. Till utrikesförvaltningens uppgifter hör dessutom att ta tillvara enskilda svenska medborgares och organisationers intressen utomlands.
UD har följande ansvarsområden:
- Utrikes- och säkerhetspolitik
- Internationellt utvecklingssamarbete
- Handelspolitik
- Internationell rättshjälp och konsulära frågor
- Folkrätt och mänskliga rättigheter
- Handels- och Sverigefrämjande
- Information om Sverige i utlandet
Innehåll |
Sveriges utrikesministrar 1876-
██ Betecknar tillförordnad utrikesminister
Historik
Utrikesdepartementet tillkom 1791, när Gustav III inrättade Konungens kabinett för den utrikes brevväxlingen. Då skapades i praktiken den organisation som 1840 formellt fick namnet utrikesdepartementet.
Det är möjligt att tala om en utrikesförvaltning till funktionen så snart vi kan skönja en svensk central statsförvaltning, och det kan vi från slutet av 1200-talet. Under Gustav Vasa utvecklades kansliet till att bli det organ som hanterade och expedierade regeringsärenden. Med Gustav II Adolfs reformer på 1620-talet genomfördes en specialisering inom kansliet så att utrikesärenden fördelades på sekreterare allt efter land.
Chef för kansliet var rikskanslern. Han kan på sätt och vis betecknas som utrikesminister. Mer kända innehavare av denna tjänst är Axel Oxenstierna och Magnus Gabriel De la Gardie. Titeln ändrades under Karl XI:s tid till kanslipresident.
Under frihetstiden var kansliet delat i olika expeditioner, bland annat en utrikesexpedition. Dessa kan ses som föregångare till departementen. Chef för respektive expedition var en statssekreterare. Kanslipresidenten var chef för kansliet. Under frihetstiden stärktes hans makt ytterligare. En av de kända innehavarna av posten är Arvid Horn.
Kabinettet
Gustav III genomförde omfattande förändringar av den centrala utrikesförvaltningen. Kungen övertog själv ledningen av utrikespolitiken och kom i praktiken att fungera som sin egen utrikesminister. De utrikes ärendena handlades inom kanslipresidentens kontor, vilket fick en allt mer självständig ställning direkt under kungen. Det var detta kontor som 1791 slutligen bröts ut ur kansliet och fick namnet Konungens kabinett för den utrikes brevväxlingen. Kabinettet ställdes under ledning av en kabinettssekreterare. Den förste kabinettssekreteraren av denna post hette Aron Isak Silfversparre.
Med 1809 års regeringsform infördes ett nytt statsskick, som byggde på maktbalans. Kungen fick vid sin sida ett statsråd, vari bland annat ingick en utrikesstatsminister. Den förste var Lars von Engeström. Betecknande för den vikt kungen tillmätte utrikesfrågorna var att dessa föredrogs särskilt av utrikesministern med endast ett annat statsråd närvarande. Men också i detta nya samhällssystem behandlades utrikesärendena i kabinettet. Det bevarade i stort sett både organisation och verksamhetsform från den gustavianska tiden.
Departementet
Departementalreformen 1840 innebar för UD i praktiken enbart att kabinettet bytte namn till Utrikesdepartementet. I huvudsak bevarade det sin gamla ställning och sin organisation. Den viktiga förändringen var att utrikesstatsministern blev chef för departementet. Kabinettssekreteraren blev högste tjänsteman. Med reformen 1876 ändrades statsrådet så att vi fick en statsminister och chefen för UD fick sin nuvarande titel utrikesminister. Den förste "riktiga" ministern för utrikes ärenden var Carl Hochschild.
UD organiseras
År 1858 delades Utrikesdepartementet funktionellt in i fyra avdelningar: politiska, handels-, konsulats- och kamerala avdelningarna. Efter upplösningen av unionen med Norge ändrades organisationen 1906 (då UD flyttade in i Arvfurstens palats, och den politiska avdelningen avskaffades under ett antal år som sträckte sig bland annat över första världskriget. Detta försvårade en redan i och för sig besvärlig situation som kriget framkallat och erfarenheterna togs tillvara i nya organisationsförändringar 1919 och 1928. Det funktionella betraktelsesättet blev gällande i Sverige (medan i andra länder regional organisation, så kallade deskar, kunde förekomma) och departementet fick nu fyra avdelningar: politiska, rätts-, handels- och personalavdelning.
Ett intressant tillskott från 1910-talet var pressbyrån, som markerade den vikt man började tillmäta relationerna till främst tidningar. Sin nuvarande utformning fick pressbyrån i stort sett 1938. Personalavdelningen omorganiserades 1963 och bytte namn till administrativa avdelningen. Samtidigt fick den en central förvaltningsfunktion för utlandsmyndigheterna. Den största förändringen under slutet av 1960-talet var handelsavdelningens sammankoppling med handelsdepartementet och biståndsavdelningens tillkomst i UD 1970. I samband med handelsdepartementets nedläggning 1982 skapades på nytt en utrikeshandelsavdelning på UD.
Under 1996 genomgick Utrikesdepartementet sin största omorganisation sedan 1858. Då avskaffades den funktionella uppdelningen i en politisk avdelning, en biståndsavdelning och en handelsavdelning. I stället genomfördes en blandad så kallad desk- och funktionsorganisation. Nu finns särskilda enheter för Afrika, Amerika, Asien och Europa, etc.
I samband med sammanslagningen av departementen inom regeringskansliet 1997 till en sammanhållen myndighet Regeringskansliet inordnades även UD i detta. Sammanslagningen har dock tagit lång tid att genomföra, och fortfarande 2007 agerar UD självständigt på många sätt vis-à-vis övriga departement.
För närvarande (2008) finns tre statsråd i Utrikesdepartementet: departementschef Carl Bildt, biståndsminister Gunilla Carlsson och handelsminister Ewa Björling.
UD är Regeringskansliets största departement med ca 1500 anställda, eller ca 20 procent av Regeringskansliets anställda.
Utlandsrepresentationen växer fram
När Sverige etablerade sig som en europeisk stormakt från början av 1600-talet uppkom alltmer behovet av en diplomatisk representation i utlandet. Det skedde vanligen genom speciella uppdrag till exempel i samband med freds- och förbundsförhandlingar. Men så småningom växte det också fram fasta beskickningar. Den första var ambassaden i Haag som tillkom 1616. Sveriges äldsta utlandsstation är dock generalkonsulatet i Hamburg, som leder tillbaka till 1570-talet, då man svarade för Sveriges postförbindelser med kontinenten. På den tiden var det vanligt att man också utnyttjade andra länders representanter som företrädare. Den mest kände är den holländske rättslärde Hugo Grotius, som på 1630- och 1640-talen företrädde Sverige i Paris.
Under frihetstiden och gustavianska tiden fick utlandsrepresentationen allt fastare former. Man närmade sig mer och mer en verklig diplomatisk karriär. Alltjämt uppfattades dock de diplomatiska tjänsterna som tillfälliga uppdrag. Om en diplomat hemkallades och inte hade någon ordinarie tjänst hemma, fick han s.k. rappelltraktamente.
En fast reglerad diplomatisk karriär och kontinuerlig representation på beskickningar utomlands blev det först under 1800-talet. Ett ökat internationellt utbyte tillsammans med det faktum att beskickningarna fick nya arbetsuppgifter gjorde det nödvändigt att bygga ut och förstärka den diplomatiska representationen.
Utlandsmyndigheterna, förkortat UM, är en hybrid eller abnormalitet, inom statsförvaltningen. UM är delvis självständiga myndigheter, då t ex pass etc. utfärdas i myndighetens namn på delegation från Regeringskansliet, emedan UM inte får föra Sveriges talan utan konsultation med UD. En diskussion förs om huruvida detta skall bestå, eller om en uppdelning av departmentet i en departementsdel och en verksdel skall komma till stånd (se ovan).
Bort från bara politik
Fram till 1800-talets mitt hade beskickningarna i huvudsak endast ägnat sig åt politik, det vill säga att förhandla om förbund och fred, att motarbeta motståndares intressen samt att bedriva allmän kunskapande verksamhet.
Vid mitten av 1800-talet införlivades det så kallade konsulatsväsendet i utrikesförvaltningen. Därmed följde i betydande utsträckning handelspolitiska och kommersiella ärenden, som förut hade handlagts av Kommerskollegium och konsulaten.
Svenskarnas allt tätare resor och bosättning utomlands återspeglas också i ett ökat antal juridiska ärenden.
Under 1900-talet har uppgiften att sprida information om Sverige och svenska förhållanden till en allt bredare utlandspublik fått stadigt ökad betydelse.
Den svenska biståndspolitiken byggdes ut från början av 1960-talet. Från början var biståndskontoren helt självständiga utlandsmyndigheter. Därefter har det skett en utveckling som i dag lett fram till att de är integrerade i biståndsambassaderna.
Sveriges utlandsrepresentation var länge helt koncentrerad till Europa. Beskickningen i Washington tillkom vid 1800-talets början, den i Tokyo ett sekel senare. Utbyggnaden av representationsnätet i transoceana länder började först efter andra världskriget och tog sedan ytterligare fart.
Se även
Externa länkar
|
||||||||
