Louis De Geer (1854–1935)
Från Rilpedia
.jpg) |
|
| Ämbetsperiod(er): | |
| 27 oktober 1920 – 23 februari 1921 |
|
| Företrädare: | Hjalmar Branting |
| Efterträdare: | Oscar von Sydow |
| Födelsedatum: | 27 november 1854 |
| Födelseplats: | Kristianstad, Skåne |
| Dödsdatum: | 25 februari 1935 |
| Dödsplats: | Kviinge, Skåne |
| Maka: | Magdalena Sörensen |
| Politiskt parti: | Obunden liberal |
| Ministärer: | Regeringen De Geer d.y. |
Gerhard Louis De Geer (af Finspång), född 27 november 1854, död 25 februari 1935, var en svensk politiker (liberal), friherre, ämbetsman, riksdagsman 1901-14 (första kammaren), landshövding i Kristianstads län 1905-23, statsminister 1920-21.
Gift 1883 med grosshandlardottern Magdalena Sörensen, med vilken han hade fem barn. Son till statsministern Louis De Geer (1818-1896), far till riksdagsmannen Arvid De Geer.
Innehåll |
Biografi
Louis De Geer föddes i Kristianstad i Skåne som son till friherren och tidigare statsministern Louis De Geer och Caroline Wachtmeister. Han studerade juridik vid Uppsala universitet och blev därefter genom tjänstgöring i riksdagsutskott, statliga kommittéer och i finansdepartementet väl insatt i politiska frågor.
Han var riksdagsledamot i första kammaren för Kristianstads läns valkrets 1901–14 och landshövding i samma län 1905–23. Som moderat liberal tillhörde han i första kammarens minoritetsparti 1901-1904 och dess efterföljare första kammarens moderata parti 1905-1911, men övergick till liberala samlingspartiet vid bildandet av dess förstakammargrupp 1912. I unionsfrågan reagerade han bestämt mot alla planer på att upprätthålla unionen mot norrmännens vilja. I rösträttsfrågan anslöt han sig till den liberala partilinjen och kravet på majoritetsval. Men han var en tydlig försvarsvän, till skillnad från partiledaren Karl Staaff. Denna hållning gjorde att han var påtänkt som statsminister både vid Norges självständighetsförklaring 1905 och efter borggårdskrisen i februari 1914 då Staaff avgick. Så blev det inte och han blev inte heller återvald till riksdagen i höstvalet 1914 eftersom han lämnat partiet och under urtima riksmötet 1914 betecknade sig som frisinnad vilde.
Under de närmaste åren därefter var han bl a ordförande i den kommitté vars förslag lade grunden till åttatimmarsdagen 1919 och hade därigenom stärkt banden till socialdemokratin.
När Hjalmar Branting förberedde för att avgå som statsminister efter valförlusten 1920 manövrerade han för att blockera en högerregering med Ernst Trygger. Gustaf V övertalades att inte konsultera partiledarna och inte uppdra åt någon av dem att pröva förutsättningarna för en partipolitisk regering. I parlamentarismens första kris var det ironiskt nog högerledarna som krävde att dess principer efterföljdes och socialdemokraterna som aktivt motverkade detta. Liberalerna anklagade socialdemokraterna för att ha svikit parlamentarismen.
Kungen kallade godsägaren och landshövdingen De Geer som statsminister i en ämbetsmannaministär som bestod av liberala och måttfullt konservativa ministrar. Deras uppdrag sträckte sig intill nästa års riksdagsval, det första med allmän rösträtt. I det tidiga 1900-talet var Louis De Geer allt det en politiker skulle vara - förmögen, av fin familj och hög ämbetsman i staten. Hans far hade genomfört representationsreformen 1865, nu skulle han överlämna regeringsmakten till partierna efter det första riksdagsvalet med allmän och lika rösträtt.
De Geer var dock av en tillbakadragen och föga handlingskraftig karaktär. Därtill kände sig varken höger eller vänster bundna att stötta hans regering - tvärtom. Båda ville kunna utmåla regeringen som fiende inför kommande valrörelse. När finansminister Henric Tamm föreslog höjd kaffetull, något som socialdemokraterna redan förberett i kanslihuset innan de avgick, drog en häftig proteststorm över landet. Tamm ställde kabinettfråga och föll. Både höger och vänster röstade mot i riksdagen. Tre dagar senare följdes han till allmänhetens förvåning av statsminister De Geer. Bakom kulisserna hade resten av regeringen gjort myteri mot sin chef för hans oförmåga att leda regeringen. De hade samfällt skrivit sina avskedsansökningar och bett kungen välja mellan dem och statsministern.
Se även
Källor
Litteratur
- Tvåkammarriksdagen 1867-1970 (Almqvist & Wiksell International 1986), band 3, s. 113-114
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Louis De Geer (1854–1935)
| Företrädare: Hjalmar Branting |
Sveriges statsminister 1920–1921 |
Efterträdare: Oscar von Sydow |
|
|||||||
