Socialdemokrati
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. |
 Om den politiska ideologin: |
|
| Socialism |
|
| Riktningar | |
|
Anarkism |
|
| Vetenskap | |
| Influenser | |
|
Arbetarrörelsen |
|
| Idéer | |
|
Egalitarism |
|
| Huvudartiklar | |
|
Socialismens historia |
|
| Geografiska grenar | |
|
Afrikansk socialism |
|
| redigera |
Socialdemokrati är en variant av socialism som ursprungligen ville införa det socialistiska samhället successivt med demokratiska reformer istället för genom revolution. Ordet socialdemokrati är en sammansättning av orden i demokratisk socialism. Socialdemokratiska partier anses vara de som förespråkar någon form av reformistisk socialism, och som i allmänhet tillhör Socialistinternationalen. Från början bestod de socialdemokratiska partierna av både revolutionära och reformistiska socialister. Numera, och under den större delen av 1900-talet, har de största ideologierna inom den socialdemokratiska rörelsen varit demokratisk socialism och reformistisk socialism.
Innehåll |
Centrala idéer
Jämlikhet och rättvisa
Grundläggande begrepp för alla socialdemokrater är jämlikhet och rättvisa. Likaså håller man demokrati, solidaritet, internationalism och folkstyre som centrala värden. Ett centralt mål är att skapa ett samhälle som är så jämlikt som möjligt. Socialdemokrater menar att de skillnader i inkomster, förmögenheter och makt som finns mellan fattiga och rika grupper i samhället tillhör de grövsta moraliska fel som finns i vår samtida värld. Ett av de viktigaste målen är därför att inkomsterna ska fördelas jämnare.
Socialisters utgångspunkt är att enskilda samhällen liksom världen som helhet är orättvist organiserade. De menar att större samhällen skiktas på ett sådant att stora skillnader i makt uppkommer. Typiska moderna samhällen är därför orättvisa. De fördelningar som ligger för handen är inte resultatet av enskilda ansträngningar och rättvisa processer utan av slumpmässiga processer, maktskillnader eller förtryck. Ett sådant orättvist och skiktat samhälle kallas för klassamhälle. Politikens viktigaste uppgift blir att motverka dessa ojämlikheter. Socialdemokrater anser att det är moraliskt rätt att omfördela resurser från många av de individer som är relativt sett rika till de som är fattigare. De motiverar detta på flera plan. Dels så har de rika inte förtjänat sina privilegier på ett rättvist sätt, utan ofta på grund av arv eller slump. Dels så skulle den samlade samhällsvinsten eller nyttan bli större om de fattiga får större medel, eftersom de har större behov av dessa.
En viktig princip för ekonomiskt orienterade socialdemokrater är lagen om avtagande marginalnytta. Det vill säga det samband som säger att när mängden av en vara ökar, så minskar användbarheten för varje enhet som läggs till.
Politisk organisering och deltagande demokrati
En genomgående drag i socialdemokratiska rörelser är betoningen av gemensam politisk organisering. På grund av att vänsterrörelser organiserar individer som är relativt sett fattiga försöker man uppnå förändring genom att istället samla stora grupper. Det är vanligt socialdemokrater förespråkar deltagande demokrati. Man vill att individer och grupper som saknar politisk makt ska delta i politiken i lika hög grad som ekonomiska eliter gör. Nästan alla socialdemokratiska rörelser arbetar mycket aktivt med deltagande demokrati inom rörelsen.
Jämställdhet och feminism
Jämställdhet mellan kvinnor och män har sedan länge varit en central idé hos socialdemokratin, och ovanligt många socialistiska företrädare har varit kvinnor. Under de senare decennierna har begreppet feminism blivit allt vanligare. Även homosexuellas rättigheter försvarades tidigt av radikala socialister. Socialistisk feminism är en av de största grenarna av feminismen.
Internationalism
En annan central idé är internationalismen. Många socialister ser nationalstater som en källa till problem som kolonialism, förtryck och krig. Vidare så försvagar nationsgränserna solidariteten mellan relativt sett resurssvaga människor som skulle tjäna på att samarbeta. Internationalismen är även en utvidgning av rätteviseidealet, där man menar att rättvisa inte bara bör råda inom enskilda länder utan mellan alla folk och delar av jorden. Internationalismen har även varit viktig som organisationsprincip.
Historia
Ideologiskt kan man härleda rörelsens grundande till sena 1800-talet, framförallt till Andra internationalen, Gothaprogrammet m.fl. möten som hölls. Framförallt Andra Internationalen framhöll en mer determinerad samhällssyn och såg tendenser till att kapitalismen ju mer välutvecklad den blev gick mer och mer åt statskapitalism. Statens inflytande i de västliga ekonominerna ökade under slutet av 1800-talet, bl.a. genom den ökade monopoliseringen, den ökade statliga interventionen i ekonomin till exempel begränsningar i arbetstid och utbyggd hälsovård, den fria marknadens och laissez fairekapitalismens minskade roll.
"Marknadens anarki" ansågs utgöra ett stort problem för kapitalet, vilket mer eller mindre oundvikligen drev på dessa tendenser mot statskapitalism eller monopolkapitalism. Därför uppstod en splittring inom socialistiska partierna huruvida man skulle låta klasskampen ske genom väpnad kamp, genom "den oundvikliga revolutionen", eller om det fanns möjlighet att genom parlamentet driva igenom socialismen genom att hela samhällsekonomin skulle kunna komma hamna i statens händer. Många av de som före Första världskriget var socialdemokrater, bland annat Vladimir Lenin, kom under och efter kriget att lämna rörelsen. Kritiken mot Andra Internationalen var före världskriget närmast obefintlig, även om Karl Marx och Friedrich Engels "Kritik av Gothaprogrammet" var en tidig kritik mot bl.a. den determinerade samhällssynen som flera av dessa företrädde. Eduard Bernstein tog den andra internationalen i försvar och är den person från denna tid som mest brukar anses vara den nuvarande socialdemokratins ideologiska ledargestalt.
I och med, främst första världskrigets start splittrades den internationella arbetarrörelsen rörelsen som då var sammanslutna i andra internationalen, i reformistiska och revolutionära organisationer. Det fanns de som höll hårt på att arbetare inte skulle gå i krig med varandra, medan företrädare för arbetarrörelsen i Storbritannien och Frankrike menade att kriget var ett försvar av demokratin mot kejsardömet Tyskland. I Tyskland såg man istället på att udden riktade sig mot det auktoritära tsarväldet.
Under krigstiden börjde även socialister ingå i nationella regeringar tillsammans med borgerliga partier. Detta medförde en tydlig skiljelinje mellan fraktionerna, där de revolutionära fraktionerna istället ville fortsätta med en socialistisk revolution.
Kommunister och övriga revolutionärer i de flesta socialdemokratiska partier i Europa lämnade eller uteslöts ut sina partier då de motsatte sig krig som den demokratiska socialism inte lyckas stoppat och därför vill ha revolution. Revolutionärerna ansåg att man med våld skulle ta makten i länderna man verkade i då man ansåg att det var bevisat att den reformistiska vägen inte fungerade. Men Socialdemokraterna ansåg fortfarande att våld var fel väg att nå politisk makt med, och det stod man fast vid. Framförallt kom denna splittring tydligast till uttryck till i Spartacusupproret i Berlin 1919 med Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i spetsen att ställa sig mot socialdemokraterna, som lierat sig med krigsveteraner, proto-fascistiska frikårer m.fl.
Nu började en sprängning där man kastade ut dem som inte frivilligt lämnade de socialdemokratiska partierna. Många anarkister och kommunister lämnade eller kastades ut från partierna runt om i världen. I Sverige skedde splittringen 1917, då Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF) kastades ut till följd av deras revolutionära ståndpunkter och öppna stöd av revolutionen i Ryssland, då partiledningen ansåg att en revolution i Sverige skulle få katastrofala konsekvenser. Istället har framförallt Eduard Bernsteins linje kommit att dominera de socialdemokratiska partierna sedan Första världskriget. Efter andra världskriget kom flera socialdemokratiska partier i Östblocket att "gå ihop" med de socialistiska partierna som tagit makten i respektive land, oftast under en stark hotbild.
Kommunisternas strategi har i första hand varit att söka framkalla en väpnad revolution. Socialdemokraterna, av kommunisterna benämnda "revisionister", har hellre strävat efter att nå fram till ett samhälle som präglas av socialistiska värderingar huvudsakligen genom lagstiftningar och politiska ingripanden i ekonomin.
Facket och socialdemokratin
En viktig del i att balansera makten mot kapitalismen har varit för socialdemokratin att ha starka fackföreningar. Detta har gjort att det varit naturligt för socialdemokrater att gå med i facket. I många länder domineras facket av socialdemokrater. Där finns en tydligt samarbete mellan fack och parti. I Sverige är det tydligt där Socialdemokratiska partiets ungdomsförbund SSU är LOs ungdomsförbund också. Partiet får pengar från facket. De gör politiska utspel tillsammans, speciellt i valtider. Tidigare var det så i Sverige, att när man var med i facket blev man automatiskt medlem i partiet, men detta har efter kritik tagits bort, då inte alla i facket är socialdemokrater. Facket har också starkt inflytande på partiet, till exempel då partiledare ska väljas.
Socialdemokratin idag
En viktig idéströmning inom socialdemokratin på senare år har varit den så kallade funktionssocialismen, som utvecklats framför allt i Sverige, med Östen Undén som en teoretisk förgrundsgestalt.
Grunden i denna är att man ska förändra samhället fredligt med politiska reformer. Men inom socialdemokratin finns det en oenighet om hur mycket privat ägande som ska tillåtas.
Nedan illustreras skillnaderna mellan de huvudsakliga två strömningarna inom socialdemokratin, möjligen något överdrivna för tydlighets skull: I stället för att helt och hållet förstatliga produktionsmedlen arbetar vissa socialdemokratiska partier med att göra kapitalismen mer funktionsduglig genom att begränsa och balansera dess makt och sätta in åtgärder (Välfärdstaten) där den misslyckas. Många anser också att det klasslösa samhället kan man inte nå utan kampen mot orättvisor alltid kommer finns. Denna hållning anses av kritikerna vara inget annat än socialliberalism snarare än socialism, eftersom socialismens uttryckliga mål, realiserandet av det klasslösa samhället, övergivits. Den förstnämnda är den dominerade strömningen inom svensk socialdemokrati idag.
Socialismen skall genom stegvisa reformer under en längre tidsperiod omvandla samhället från ett kapitalistiskt samhälle till det eftersträvade klasslösa samhället. På detta sätt, hoppas man, skall Marx förutspådda nödvändiga mellansteg, proletariatets diktatur, kunna undvikas. Kritikerna av denna hållning idag menar att det är önsketänkande att en så komplett omvandling av samhället skulle gå att genomföra med helt demokratiska metoder, varken snabbt eller långsamt, och vidhåller att demokratiska metoder inte får kompromissas med i kampen. För att inte tumma på demokratin nöjer man sig istället med att införa sociala regleringar av ekonomin.
Båda dessa linjer finns mer eller mindre inom alla socialdemokratiska partier, inklusive det idag största, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, och motsättningarna kan tidvis leda till intern konflikt.
De partier i världen som tillhör denna ideologi är med i Socialistinternationalen.
Socialdemokratiska partier har dominerat politiken i Israel, Tyskland och Sverige under andra halvan av 1900-talet. Även i övriga Skandinavien samt i Storbritannien och Australien har de av tradition stark ställning.
Socialdemokratiska partier och personer kallar sig i många länder för socialister och känner inget behov av att förtydliga att man är socialdemokratiska socialister. Ibland uppfattas dessa partier och politiker - felaktigt - som en mer socialistiskt radikala än exempelvis socialdemokraterna i Sverige. Å andra sidan väljer många av dagens socialdemokrater, till exempel i Sverige, att inte kalla sig socialister överhuvudtaget, för att man anser att om kallar man sig socialdemokrat så visar man vilken sorts socialism man står för.
Se lista över socialdemokratiska partier.
Referenser
Se även
- Demokratisk socialism
- Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
- Eduard Bernstein
- Ferdinand Lassalle
- Reformism
- Socialism
