Socialdemokraterna (Sverige)

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Socialdemokraterna
Partiordförande Mona Sahlin
Partisekreterare Ibrahim Baylan
Gruppledare i riksdagen Sven-Erik Österberg
Grundat 23 april 1889
Huvudkontor Sveavägen 68, Stockholm
Antal medlemmar 100 639 (1:a)
Politisk ideologi Socialdemokrati, Demokratisk socialism
Internationellt samarbetsorgan Socialistinternationalen
Europeiskt samarbetsorgan Europeiska socialdemokratiska partiet (ESP)
Partigrupp i Europaparlamentet Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet (PES)
Färg(er) Röd
Webbplats www.socialdemokraterna.se
Liksom de flesta andra socialdemokratiska partier har Socialdemokraterna länge använt sig av en röd ros som partisymbol.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (förkortat S eller SAP) grundades 1889 och är Sveriges största politiska parti, såväl till medlemstal som till antal mandat i Sveriges riksdag. Partiet befinner sig däremot sedan valnederlaget 2006 i opposition. Partiledare är Mona Sahlin och på valsedlar använder man av tradition partibeteckningen Arbetarepartiet – Socialdemokraterna. Sedan december 2008 samarbetar partiet tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet inför riksdagsvalet i Sverige 2010 som De rödgröna.

Socialdemokraterna har kallats Sveriges statsbärande parti och har innehaft regeringsmakten huvuddelen av tiden efter 1930-talet. Ursprungligen var Socialdemokraternas mål att skapa ett socialistiskt samhälle på demokratisk väg. Tidigt kom man emellertid att acceptera marknadsekonomi, med politiska regleringar. Det eftersträvansvärda samhället blev istället folkhemmet, med allmän välfärd försäkrad genom en stark offentlig sektor, finasierad av skatter. En central fråga för partiet var länge hur Sverige skulle socialiseras, till exempel genom debatterna om planhushållning, funktionssocialism och senare ekonomisk demokrati, vilket utmynnade i löntagarfonderna. I och med 1980-talets tredje vägens politik har partiet emellertid tagit visst intryck av socialliberalismen och rört sig närmare den så kallade politiska mitten[1]. Partiets officiella ideologi är socialdemokrati och Socialdemokraterna betonar vikten av en omfattande fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov[2].

I Europaparlamentet ingår partiet i den socialdemokratiska gruppen Europeiska socialdemokratiska partiet (ESP). Partiet är en del av Socialistinternationalen. Socialdemokraterna har sitt starkaste stöd i Norrbottens och Västernorrlands läns riksdagsvalkretsar.

Innehåll

Historik

Början

Den 6 november 1881 höll August Palm ett tal i Malmö, som betraktas som det första socialistiska anförandet i Sverige. Det hade rubriken Hvad vilja socialdemokraterna?

Redan i detta första tal agiterade August Palm för en av socialdemokratins första stridsfrågor, den allmänna och lika rösträtten. Vid den tidpunkten var rösträtten förbehållen män och bestämd av inkomst och förmögenhet. Den omfattade bara fem procent av Sveriges befolkning.

Åtta år senare, den 23 april 1889, bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP. Fackföreningsrörelsen stod bakom partiet vid bildandet, och det fick uppgiften att även fungera som facklig centralorganisation fram till 1898LO bildades med stöd av socialdemokraterna. Det nära facklig-politiska sambandet mellan SAP och LO-förbunden har alltsedan dess starkt präglat den svenska arbetarrörelsen.

Hjalmar Branting blev år 1896 Sveriges förste socialdemokratiske riksdagsledamot då han valdes in med stöd från liberaler i Stockholm.

Axel Danielsson skrev det första svenska socialdemokratiska partiprogrammet (det tidigare var till stora delar en översättning av den tyska socialdemokratins program) vilket antogs av kongressen 1897.

1900-talets första årtionde

Ungsocialisten Hinke Bergegren - utesluten ur SAP av Hjalmar Branting

År 1902 uppmanade socialdemokraterna till storstrejk då den dåvarande ämbetsmannaregeringen lade fram ett förslag om en rösträttreform som bara skulle utsträcka rösträtten till tolv procent av den vuxna befolkningen. Liberalernas Nils Edén karaktäriserade förslaget som ett "missfoster" och Hjalmar Branting kallade det "Kungligt skrivbordsprojekt". Även om strejken inte påverkade riksdagen, så innebar den att socialdemokraterna gjorde frågan om allmän och lika rösträtt till den dominerande tvistefrågan inom politiken, samtidigt som det visade sig att borgerligheten var splittrad i frågan.

År 1905 blev det maktskifte när en liberal regering tillträdde. Liberalerna blev största parti och socialdemokraterna fick 13 mandat. De konservativa försvagades.

Partiet förstod tidigt vikten av utbildning. Folkhögskolan Brunnsvik, som grundades 1906, fick tidigt en koppling till arbetarrörelsen. Ägare är ABF och LO. Än idag finns flera folkhögskolor ägda av arbetarrörelsen.

År 1906, Inom verkstadsindustrin utbröt en omfattande arbetskonflikt som i grunden handlade om rätten att vara fackligt organiserad. Då i Mackmyra Arbetsgivaren vräkte och sparkde arbetare som var fackligt aktiva.Arbetsgivarna var tvungen att sluta med dessa metoder då de inte fick något politisk stöd från Libralerna. Liberalen Nils Edén kallade det för "Bränsle för klasshat" och "Återfall i barbariskt tyranni".[3] Både Socialdemokrater och Liberaler ansåg att föreningsrätten var en viktigt del i en demokrati.


År 1906 lade Karl Staaffs liberala regering med stöd av socialdemokrater en proposition om allmän rösträtt, som bland annat innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Propositionen fälldes då en majoritet i riksdagen ville ha proportionella val. Socialdemokraterna såg detta som ett svek. Per Albin Hansson kallade det "liberal ynklighet".

Mellan 1906 och 1908 blir Hinke Bergegrens Ungsocialister uteslutna ur partiet p.g.a. sina anarkistiska tendenser.

År 1909 utbröt den så kallade "storstrejken", en generalstrejk, som ett svar på att SAF proklamerade en allmän lockout för att få stopp på ett antal lokala lönekonflikter. Storstrejken blev en storskalig nationell kraftmätning mellan den socialdemokratiska arbetarrörelsen och arbetsgivarna, som slutade i nederlag för arbetarrörelsen. Det ledde till att både socialdemokraterna och fackföreningarna tappade mycket av det folkliga förtroende man vunnit under det radikala sekelskiftesdecenniet. LO:s medlemsantal halverades och det tog nästan tio år innan man återhämtat sig. Erfarenheterna av storstrejken tolkades på olika sätt inom arbetarrörelsen. En minoritet, som menade att nederlaget berodde på undfallenhet av LO:s ledning och felaktiga organisationsprinciper, bildade året därpå den syndikalistiska organisationen SAC, medan många socialdemokrater kom att tvivla på den öppna klasskampen som en framkomlig väg att förbättra arbetarnas ställning, och stärktes i sin övertygelse om vikten att med demokratiska medel vinna den politiska makten.

1910-talet

Hjalmar Branting, partiledare 1907-1925

1911 skrev socialdemokraterna in kravet på republik i partiprogrammet.

1914 var det kris i landet och Sverige var väldigt nära en revolution. Socialdemokraternas ledning motsatte sig en revolution samtidigt som partiet var splittrat. Bland annat det dåvarande ungdomsförbundet, Socialdemokratiska Ungdomsförbundet, tvivlade på parlamentarismen då man ansåg det bara skulle leda till en borgerlig demokrati.

Det revolutionära läget i Sverige lyckades till viss mån dämpas genom att allmän rösträtt för män infördes. Detta införande skedde till största i samarbete mellan socialdemokraterna och liberalerna. Högerpartiet vek sig i frågan då man ansåg att införande av allmän rösträtt för män var bättre än en revolution, likt den som skett i Ryssland.

I samband med första världskrigets utbrott splittrades den internationella arbetarrörelsen i en socialdemokratisk och en kommunistisk gren. Förloppet tog sin början i det tyska partiet, vilket var dåtidens största och mest betydelsefulla. En minoritet med Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i spetsen bröt sig ur partiet och bildade det revolutionära Spartacusförbundet.

I Sverige kom partisplittringen tre år senare efter en period av ökande inre motsättningar. En vänsteropposition med fäste framför allt i ungdomsförbundet ville följa det ryska exemplet och ansåg att tiden var mogen för det våldsamma klasskriget. Partimajoriteten menade att en sådan politik skulle få katastrofala konsekvenser. Konflikten ställdes på sin spets när minoriteten i riksdagsgruppen förklarade att den inte ansåg sig bunden av majoritetsbeslut i partiet. På Brantings förslag antog kongressen 1917 en resolution som i praktiken skiljde ungdomsförbundet från partiet och uteslöt vänsteroppositionen. Vänsterfalangen bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som från 1921 hette Sverges kommunistiska parti (numera Vänsterpartiet).

Partiet fick ett nytt ungdomsförbund 1917, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, som var mindre revolutionärt, var lojalt mot partiet och stod för demokratisk socialism.

Den första regeringen där socialdemokratiska statsråd ingick, regeringen Edén, bildades 1917 och var en koalitionsregering med Liberala samlingspartiet. Regeringens första beslut var att frige Anton Nilson som hade deltagit i Amaltheadådet.

1917 var det oroligt i Sverige, demonstrationer förekom i hela landet för rösträtt. Den liberala-socialdemokratiska regeringen försökte få en uppgörelse med högerpartiet. På hösten 1918 föreslog regeringen för riksdagen allmän och lika rösträtt för män över 21 år. Vid riksdagsbehandlingen höjdes åldersgränsen till 23 år vid kommunala val och 27 år vid landstingsval. Dessutom skulle man ha betalat kommunalskatt under ett av de tre år som föregick valet. Man fick inte heller vara försatt i konkurs, ej vara förklarad omyndig eller vara omhändertagen av fattigvården.

Det finska inbördeskriget 1918 gjorde att de revolutionära grupperna vädrade morgonluft igen. Men partistyrelsen tog avstånd från revolutionen och vägrade sända hjälp till de röda i Finland.

1919 infördes 8 timmars arbetsdag, ett socialdemokratiskt krav sedan många år.

1920-talet

När statsminister Nils Edén avgick 1920, bildade socialdemokraterna för första gången ensam regering med Hjalmar Branting som statsminister.

Det nya partiprogrammet från samma år hade inskärpt vikten av ökat statsägande och statlig kontroll över näringslivet. Den nytillrädda regeringen tillsatte Socialiseringsnämnden för att ta itu med saken. Rickard Sandler blev nämndens ordförande och Nils Karleby dess sekreterare. Nämnden kom att finnas kvar till mitten av 1930-talet, men det enda bestående resultatet av dess arbete var myndighetsformen affärsdrivande verk för så kallade naturliga monopol (till exempel Posten fram till 1988 och SJ till 2001). Samma år tillsattes också en utredning om ekonomisk demokrati under ledning av Ernst Wigforss, som inte heller den kom fram till några skarpa förslag. Socialiseringsfrågan och planhushållningsdiskussionen framkallade starka motreaktioner från borgerligheten, tydligast manifesterat under kosackvalet 1928, då socialdemokraternas samarbete med kommunisterna under beteckningen Arbetarepartiet kritiserades hårt. Samtidigt gick uppfattningarna isär inom socialdemokratin, där en del närmade sig ett funktionssocialistiskt synsätt, medan andra ville se radikala ingrepp i ägandet och ägandets rättigheter. Stridigheterna i socialiseringsfrågan fortsatte ända till kongressen 1932.

1928 formulerade Per Albin Hansson socialdemokraternas vision om folkhemmet: "Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn."[källa behövs]1921 var kampen om rösträtt vunnen då även kvinnor fick allmän och lika rösträtt.

1921 hade riksdagen beslutat att införa en möjlighet att anordna rådgivande folkomröstningar för att på detta sätt öka demokratin. Partiet drev frågan starkt.

Folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige hölls 1922 och riksdagen följde omröstningens utslag och förbjöd icke försäljning av alkoholhaltiga drycker. Socialdemokraterna var emot ett förbud eftersom de var rädda att det skulle öppna för illegal handel med sprit som inte staten skulle kunna kontrollera.

1930-talet

Gustav Möller i mitten av 1920-talet. Möller hade en stor betydelse för socialdemokraternas socialpolitiska reformer.

1930 hölls Stockholmsutställningen, där funktionalismen introducerades för en svensk publik. Denna arkitekturstil och de stadsplaneringsideal den förde med sig kom sedan att få en viktig roll för den socialdemokratiska politiken från 1930-talet och framåt, inte minst i samband med de massiva rivningar av äldre bebyggelse som företogs i många svenska städer under 1960- och 1970-talen. Rent allmänt hävdas det ibland att den svenska socialdemokratin snarare hade moderniteten än marxismen som bärande ideologi för sina folkhemstankar; ett nytt samhälle skulle byggas upp utan hänsyn till det förgångna. Drivkrafterna för detta var två. Å ena sidan drog man med förnuftet slutsatsen att det var nödvändigt att modernisera såväl den ekonomiska produktionen som bostadsbeståndet för att åstadkomma en standardhöjning för befolkningens flertal. Å den andra fanns hos den generation socialdemokrater det handlar om, som själva ofta hade växt upp i förslummade och sanitärt undermåliga arbetarområden, ett starkt känslomässigt patos att utplåna vad man uppfattade som mänskligt ovärdiga sociala miljöer, och de var blinda för de värden yngre generationer kan se i äldre bebyggelse.

Kampen mellan reformister och revolutionärer inom SSU och partiet fortsatte under lång tid. Händelser som Ådalshändelserna gjorde att vissa förespråkade en väpnad kamp.

I takt med att Socialdemokraterna och SKP i riksdagen fick en allt större andel av ledamöterna minskade stödet för de som argumenterade för väpnad revolution. Partiet ville också minska motsättningarna genom ge de oppositionella ledande poster. Ivar Vennerström blev socialminister och Arthur Engberg blev ecklesiastikminister.

Efter andrakammarvalet 1932 bildade Per Albin Hansson sin första regering, Regeringen Hansson I. Regeringen var en minoritetsregering men genom samarbete med bondeförbundet, den så kallade kohandeln, kunde regeringen genomföra åtgärder mot arbetslösheten samtidigt som bönderna fick stöd.

Krisprogrammet innebar bland annat:

Fil:Swedish Social Democratic Party 1936 poster.jpg
Socialdemokratisk valaffisch 1936.

Vid valet 1936 ökade socialdemokraterna till 45,9 procent och hade fler mandat än de tre borgerliga partierna tillsammans. Ännu en gång förvånade socialdemokraterna då man valde att bilda koalitionsregering med Bondeförbundet, trots att man hade majoritet i riksdagen tillsammans med SKP. Per Albin Hansson sa: "Jag för min del, lika lite mitt parti, proklamera oförsonlig motsättningspolitik. Jag tror tvärt om att jag säkrat kommer till målet - det klasslösa samhället - om jag utnyttjar alla de möjlighet till samarbete som erbjuder sig mitt uppe i motsättningarna. Därför kan för mig en politik, som syftar till en socialistisk ordning vara samförståndspolitik."

Regeringen genomförde flera socialpolitiska reformer som bostadsbidrag för barnfamiljer, folktandvård, förebyggande mödravård samt statlig arbetsförmedling.

Samförståndspolitiken gällde även arbetsmarknaden och Saltsjöbadsavtalet mellan LO och SAF fick stor betydelse för svensk arbetsmarkandspolitik lång tid fram över.

1939 bildades en samlingsregering när finska vinterkriget bröt ut.

Under 1930-talet hade både bondeförbundet och folkpartiet gått politiskt åt vänster medan högerpartiet isolerats. Genom regeringsmakten hade socialdemokraterna också lyckats landsätta flera politiska reformer.

1940-talet

Den nyutnämnda samlingsregeringen samlad vid Stockholms slott i december 1939: Från vänster: Bagge, Andersson, Bergquist, Möller, Westman, Quensel, Günther, Domö, statsminister Hansson, Wigforss, Sköld, Pehrsson-Bramstorp, Eriksson.

Samlingsregeringen (alla riksdagspartier förutom SKP var med) valde tidigt att vara neutral i kriget.

När Finland anfölls av Sovjetunionen blev det opinion i Sverige för att understödja Finland militärt men regeringen gick inte med på öppen hjälp. Finland fick dock militär utrustning: 90 000 gevär och 225 kanoner med mera. Försvaraktivismen var stor i landet och till exempel bildade man i SSU skytteföreningar.

1940 anfölls Danmark och Norge av Tredje riket. Det årets första maj-demonstrationer gjordes till en nationell samling där människor från alla politiska läger kunde delta under parollen "För Sveriges fred och oberoende".

Kort efter anfallet på Norge krävde tyskarna att få skicka trupper mellan Norge och Tyskland på svenska järnvägar. Den 18 juni tillät samlingsregeringen transporter genom Sverige.

Valet 1940 var partiets största valseger, då 53,8 % röstade på socialdemokraterna.

Valet 1944 minskade socialdemokraternas andel av rösterna till 46,7 %.

Den 6 oktober 1946 avled Per Albin Hansson. Det var inte solklart att Tage Erlander skulle bli Hanssons efterträdare och ett alternativ hade varit Gustav Möller. Men socialdemokraternas ideologiska ledare Ernst Wigforss ville se föryngring. Erlander var tveksam men ställde upp av pliktkänsla mot partiet.[källa behövs]1948 blev ett svårt val för socialdemokraterna som var tvungna att dels försvara sig mot den borgerliga kritiken mot efterkrigsprogrammet, dels försvara sig mot SKP som i föregående val hade fått 10 %. Partiet backade med 0,6 % till 46,1 % men kommunisterna förlorade 40 % av sina väljare. Folkpartiet gick kraftigt framåt på bekostnad av Högerpartiet.

1950-talet

I början av 1950-talet hamnade socialdemokraterna i en ideologisk osäkerhet om sin roll i den nya välfärdstaten. Under slutet av 1940-talet hade socialdemokraterna genomfört flera socialpolitiska reformer och ville ha en typ av sociala reformer som innebar att stöd utdelades generellt istället för efter individuell prövning. I mitten av 1950-talet infördes allmän sjukförsäkring och vad gäller tilläggspensionen förespråkade socialdemokraterna ett system där statsmakten tog hand om inbetalda medel som betalades ut i relation till tidigare lön. Genom den rådgivande folkomröstningen i pensionsfrågan ansåg sig regeringen också ha stöd bland väljarna för en sådan lösning.

1960-talet

Den växande roll som statsmakten hade i människors liv kallade Tage Erlander för "det starka samhället", ett begrepp som ofta används om de socialpolitiska reformer som infördes under 1950- och 1960-talen: frivilliga sjukkassor ersattes av allmän sjukförsäkring, fyra veckors semester, moderskapsförsäkring med mera. De olika reformerna betalades med en progressiv skatteskala: ju högre inkomst desto högre andel av lönen betalas i skatt. Genom införandet av omsättningsskatten 1960 övergav socialdemokraterna sitt motstånd mot indirekta skatter.

Jämställdheten sågs för första gången som något att kämpa för. Tidigare hade många i partiet trott, att bara människor fick det socialt bättre, så skulle den frågan lösa sig automatiskt. Nu kom de första politiska reformerna. Bland annat började man bygga ut daghemsverksamheten, så att kvinnor kunde förvärvsarbeta.

Olof Palme demonstrerar sida vid sida med Nordvietnams ambassadör Nhuyen Tho Chyan en februarikväll 1968.

Bostadsbristen ville man få bort med det så kallade miljonprogrammet som gick ut på att bygga 100 000 lägenheter per år.

Intresset för internationella frågor ökade inom rörelsen, bland annat på grund av Vietnamkriget och kampen mot dikaturer. Då media alltmer uppmärksammade det som hände i världen, ökade också medvetandet och engagemanget hos allmänheten för dessa frågor. Tidigare hade intresset för omvärldens politik ofta begränsats till Norden och ibland Europa. För första gången började frågor rörande andra världsdelar att intressera rörelsen på allvar.

Vid valet 1968 får socialdemokraterna 50,1 % av rösterna i valet och egen majoritet i riksdagen. Det var en stor seger inte minst med tanke på att partiet två år tidigare hade tillfogats ett stort nederlag i kommunvalen 1966. Året efter valet, 1969, avgick Tage Erlander som partiledare och statsminister. Han efterträddes på båda posterna av Olof Palme.

1970-talet

1970-talet innebar ett ökat fokus på frågor som arbetsrätt, jämställdhet och biståndsfrågor. Även miljöfrågor diskuterades. 1972 startade Sveriges första kommersiella kärnkraftverk, Oskarshamn 1. Utbyggnaden av kärnkraften hade brett stöd i riksdagen och socialdemokraterna var positiva till kärnkraften. Miljöfrågorna var dock ett ämne som Centerpartiet kunde utnyttja för att locka väljare och vid valet 1976 förlorade socialdemokraterna regeringsmakten.

Under 1970-talet debatterades också statsmaktens inflytande över företagen och socialdemokraterna utredde möjligheten att införa löntagarfonder.

IB-affären skakade partiet och visade tydligt att skräcken för kommunismen och den våldsamma revolutionen fanns inom partiet. Skulle finns under hela Kalla kriget.

Torekovskompromissen mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna inskränkte kungens makt och öppnade upp för kvinnlig tronföljd. Olof Palme sade att uppgörelsen endast var en kompromiss och att Socialdemokraternas slutgiltliga mål fortfarande var att avskaffa monarkin.

1980-talet

Boforsaffären

Palme sörjs i Stockholm 1986.
Ingvar Carlsson, partiledare 1986–1996

Efter Harrisburgolyckan gjorde partiet en omsvängning vad gäller sin positiva syn på kärnkraften. Flera ledande socialdemokrater framträdde som anhängare till avveckling, bland andra Alva Myrdal.

Man samarbetar med Folkpartiet och gör den största förändringen att av skattesystemet sedan 1950-talet.Den underbara natten 1981

SSU kastade 1981 ut trotskisterna ur förbundet. Partiet följde upp med att utesluta trotskisterna på partistyrelsemötet i april 1982. De uteslutna medlemmarna bildade senare ett eget parti, Rättvisepartiet Socialisterna.

1982 inför man Lagen om anställningsskydd.

1982 vinner socialdemokraterna valet efter att förlorat två val i rad.

1983 infördes kollektiva löntagarfonder.

1986 mördades Olof Palme den 28 februari i korsningen Tunnelgatan - Sveavägen. Han efterträddes av Ingvar Carlsson. Mordet blir trauma för både landet och partiet.

1987 avskaffas den fackliga kollektivanslutningen. Denna innebar att den som var med i en fackklubb som vid ett årsmöte beslutat att vara med i det socialdemokratiska arbetarepartiet automatiskt blev partimedlem.

1990-talet

Göran Persson, partiledare 1996–2007.
Mona Sahlin, partiledare sedan 17 mars 2007.

Socialdemokraterna genomdrev en pensionsreform då det gamla systemet visar sig vara kostsamt.

Vid valet 1991 förlorade socialdemokraterna regeringsmakten. Vid valet 1994 fick Ingvar Carlsson på nytt bilda regering. De följande åren krävde stora neddragningar i de socialpolitiska systemen för att på sikt ordna upp statsfinanserna. I riksdagen samarbetade socialdemokraterna ofta med centerpartiet för att få igenom sina förslag.

Tobleroneaffären gör att Mona Sahlin måste lämna regeringen.

Efter Ingvar Carlssons avgång som partiledare 1996 följdes han av Göran Persson.

Vid valet 1998 gick socialdemokraterna tillbaka men behöll makten genom ett organiserat samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet.

2000-talet

Trots att Sverige hörde till de länder i västvärlden som hade lägst arbetslöshet förblev arbetslösheten på en nivå som var oacceptabel ur socialdemokratisk synvinkel.[källa behövs] Den aktiva arbetsmarknadspolitiken med utbildningsinsatser och andra åtgärder lyckades inte förhindra att den insider/outsider-problematik som sedan 1970-talet präglat Västeuropa också fick fäste i Sverige.

Vid partikongressen i Västerås 2001 skrev man in i partiprogrammet att man är ett feministisk parti.

En stor förändring i samhälle som partiet var med och genomförde var att Svenska Kyrkan inte skulle vara en statskyrka.

En annan stor förändring var att homosexuella fick rätt att ingå registrerat partnerskap och ansöka om adoption.

Samtidigt ledde de uppdriva produktivitets- och prestationskraven i arbetslivet till att ett ökat antal människor sorterades ut i långtidssjukskrivning och förtidspensionering.

Socialdemokraterna kunde sitta kvar i regeringsställning efter valet 2002.

2002 21 Januari SSU:aren från Östersund, Fadime Sahindal, mördas av sin far. Det var ett så kallat hedersmord. Hon jobbade för jämställdhet och för rättigheter för unga kvinnor med utländsk bakgrund. SSU bildar en minnesfond 2003 för hedra minnet av Fadime.

I september 2003 mördades utrikesminister Anna Lindh, av många ansedd som trolig efterträdare till Göran Persson. Kort därefter röstade svenska folket nej till införandet av euron, vilket innebar ett bakslag för socialdemokraterna då de tillhörde ja-sidan. Göran Persson har i en intervju i Aftonbladet (16/3-2007) tillkännagett att han såg Anna Lindh som sin efterträdare.

I maj 2004 avslöjade TV4 den så kallade Egyptenaffären.


Den 4 september 2006 polisanmälde socialdemokraterna dataintrång i det interna nätverket SAPnet, som ska ha bedrivits under längre tid. Affären fick flera partimedlemmar inom folkpartiet att avgå från sina poster och även den SSU ombudsman som varit delaktig.

Valet 2006 september blev det sämsta valet som socialdemokraterna har gjort sedan 1914, samtidigt som Allians för Sverige fick riksdagsmajoritet och därmed fick i uppdrag att bilda ny regering. Socialdemokraterna fick dock 34,99% av rösterna, och fortsatte därmed att vara riksdagens största parti. På valnatten erkände sig Göran Persson besegrad och förkunnade också sin avgång som partiordförande.

Mona Sahlin blev i januari 2007 valberedningens kandidat till ordförande. 17 mars 2007, på en extrainsatt partikongress, valdes hon till partiledare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Det var ett historiskt val då hon blev partiets första kvinnliga ordförande.

Partiet bytte taktik när det gällde att möta Sverigedemokraterna då Mona Sahlin gick med på en debatt i TV med deras partiledare[4]. Åsikterna om denna strategi var delade inom partiet[5].

Den 8 oktober 2008 deklarerade Socialdemokraterna och Miljöpartiet att de inleder ett samarbete, i första hand inför valet 2010 men även på längre sikt. Vänsterpartiet lämnades utanför, vilket väckte missnöje hos dess ordförande Lars Ohly, men även hos vissa fackliga företrädare, bland andra LO:s orförande Wanja Lundby-Wedin. Förhandlingar och samarbete med Vänsterpartiet fortsatte dock i andra sammanhang och enligt uttalande av partiledaren Mona Sahlin den 10 oktober 2008 lämnades dörren öppen även för diskussioner om valsamverkan.

Den 8 december 2008 förklarar de tre oppositionspartierna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, att de är beredda att regera tillsammans efter en eventuell seger i 2010 års riksdagsval.

Socialdemokraternas dominerande ställning

Sedan 1932 har partiet bara varit i opposition i nio år. I 1940 års val (53,8%) och 1968 år val (50,1%) fick socialdemokraterna över hälften av rösterna och egen majoritet i riksdagen. I valet 1944 sjönk väljarstödet till 46,7 % men socialdemokraterna lyckades trots det behålla exakt hälften av riksdagsmandaten i båda kamrarna. Socialdemokraterna har varit i regeringställning 1932-1976, 1982-1991 och 1994-2006. Med undantag av åren 1936-1939 och 1951-1957 då socialdemokraterna bildade koalitioner med Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) samt den av andra världskriget påkallade samlingsregeringen 1939-1945 har socialdemokraterna regerat ensamma. Detta har vanligen skett med minoritetsregeringar som förlitat sig på stöd från vänsterpartiet och dess föregångare. Eftersom vänsterpartiet står ideologiskt mycket långt ifrån de borgerliga partierna har de socialdemokratiska minoritetsregeringarna i praktiken kunnat agera som om de vore majoritetsregeringar. Vänsterpartiet har nämligen ytterst sällan kunnat komma överens med borgerliga partier när de har varit emot socialdemokraternas politik. Det är först från och med 1998 då Miljöpartiet fick en vågmästarroll som socialdemokraternas regeringsmakt försvagades något. Miljöpartiet har vid några tillfällen valt att tillsammans med de borgerliga partierna rösta emot regeringen.

Socialdemokraterna har också lyckats uppnå sin dominerande ställning tack vare en tradition av samförståndspolitik. Man har i olika tidsperioder samarbetat med Folkpartiet, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Trots en stabil uppdelning av partierna i två block brukar utländska statsvetare beskriva svensk politik som konsensus-inriktad. Det är till stor del socialdemokraternas pragmatiska inställning till politik som har lett fram till detta och i synnerhet valet 1948 kan användas som exempel på det. Valkampanjen var mycket hätsk som en följd av vittgående planer från socialdemokraterna om att införa planhushållning, men till de borgerliga partiernas stora besvikelse förlorade de valet. Trots valsegern valde dock socialdemokraterna att avstå från att genomföra sin politik med hänsyn till det stora motstånd som det hade väckt hos oppositionen.

Medlemsantal

1990 var antalet medlemmar 1 034 000. Efter kollektivanslutningens avskaffande vid årsskiftet 1991/1992 var antalet medlemmar 259 000. År 1999 hade siffran sjunkit till 177 000, och 2003 var man nere i 143 407 medlemmar.[källa behövs]

Ideologi

Socialdemokraternas ideologi är demokratisk socialism, vilken partiet anser vara synonym med begreppet socialdemokrati.

Samhällsutvecklingen

Eduard Bernstein.

En portalfigur för den moderna socialdemokratin var den tyske idépolitikern, riksdagsledamoten och bankmannen Eduard Bernstein (1850-1932). I polemik med både de ortodoxa marxisterna och leninisterna i det förra sekelskiftets internationella arbetarrörelse framhöll han att drivkraften för en samhällsförändring i socialistisk riktning måste vara en på värderingar grundad övertygelse om social rättvisa som sätter folkflertalet i rörelse för en stegvis reformering av samhället. Detta kan bara åstadkommas med fredliga och demokratiska medel.

Bernstein avvisade därmed den våldsamma revolutionen och diktaturen som framkomlig väg till ett samhälle som präglas av socialistiska värderingar. Hans betoning av det subjektiva momentet i samhällsförändringen, det vill säga att det är människors viljebestämda handlingar som bestämmer utvecklingen, är ett fjärmande från den ortodoxa marxismens historiedeterminism, det vill säga tron att socialismens seger skulle vara given av "den historiska nödvändigheten". Denna voluntaristiska hållning uttrycktes av Olof Palme med orden "Politik är att vilja".

Acceptans av marknadsekonomin

Med ekonomisk statistik från decennierna runt det förra sekelskiftet kunde Bernstein visa att den marxistiska politiska ekonomins huvudtes, att kapitalismen leder till massornas utarmning, inte stämde med verkligheten. I stället tillväxte i industriländerna ett mellanskikt av arbetare i bättre ställning och lägre tjänstemän.

I Sverige avvisade Nils Karleby den marxistiska läran om utsugningen och menade att det både är legitimt och funktionellt att båda produktionsfaktorerna, det vill säga arbete och kapital, har ett pris. Ersättning för i produktionen sysselsatt kapital kan inte i sig betraktas som en otillbörlig exploatering av arbetarna.

Detta innebar att socialdemokraterna accepterade marknadsekonomin - men inte obetingat. Utvecklingen drivs av ständigt uppkommande obalanser och dessa kan från tid till annan leda till såväl rovdrift av arbetskraften som ekonomiska kriser, otillräckliga investeringar och underutnyttjande av produktionsfaktorerna. För att motverka sociala missförhållanden och marknadsmisslyckanden, och för att stimulera den ekonomiska tillväxten, fordras en politisk reglering av marknadsekonomin. Dessa uppfattningar kodifierades av John Maynard Keynes inom ramen för den neoklassiska marknadsmodellen i slutet av 1930-talet, men fanns redan tidigare i praktisk och mindre teoretisk form inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen.

Samförstånd och ekonomisk tillväxt

Ett centralt inslag i den socialdemokratiska ideologin är att klasskampsperspektivet har tonats ned till förmån för en strävan att stärka de välståndsbildande krafterna i samhället och verka för att frukterna av den ekonomiska tillväxten fördelas rättvist. Nederlaget i Storstrejken 1909 bildade bakgrund till Saltsjöbadsavtalet 1938. I stället för att avskaffa arbetsgivarnas §32 införde man senare komplementet MBL.

Viktiga förutsättningar för detta är arbetsfred, starka fackföreningar och en ekonomisk politik för full sysselsättning. Socialdemokraterna strävar efter samförstånd mellan arbetsmarknadens parter och ser hellre att arbetsmarknaden regleras av civilrättsliga kollektivavtal än offentligrättslig lagstiftning, även om den socialdemokratiska ideologin också rymmer politisk reglering av arbetslivet.

Socialism eller socialliberalism?

Den reformistiska samhällsförändringen har ofta beskrivits i tre steg. Det första steget är den politiska demokratin, som skapar möjligheter för parlamentarisk maktmobilisering i allmänna val. Den politiska makten ger förutsättningar för det andra stegets genomförande vilket är den sociala demokratin, där en ekonomisk politik för full sysselsättning och en utbyggd generell välfärdspolitik förverkligar det sociala medborgarskapets lika rättigheter för alla. Den fulla sysselsättningen och det sociala medborgarskapet motverkar den klassbestämda underordningen och ger människor ökade maktresurser att själva förfoga över sina liv. I kombination med lagstiftning för att stärka allmänintresset i samhällsekonomin kommer den maktförskjutning på arbetsmarknaden som följer av facklig organisering, full sysselsättning och det sociala medborgarskapet att successivt leda till en demokratisering också av arbetslivet, vilket är det tredje steget i samhällsomvandlingen, den ekonomiska demokratin.

Ett viktigt inslag i den socialdemokratiska ideologin är det så kallade funktionssocialistiska perspektivet, vilket innebär att intresset förskjuts från att förändra de formella ägandeförhållandena i samhället till att steg för steg kontrollera ägandets funktioner genom politisk reglering av marknaderna, skattelagstiftning, facklig mobilisering, växande konsumentinflytande och det sociala medborgarskapets ökade möjligheter för individerna att själva förfoga över sina liv.

Ändå har frågan om en forcering av "det tredje steget", den ekonomiska demokratin, med politiska åtgärder som mer direkt griper in i ägandet och ägandets rättigheter än vad som ryms i ett renodlat funktionssocialistiskt perspektiv, ställts på dagordningen vid tre tillfällen i den moderna socialdemokratins historia i Sverige. Det handlar om socialiserings- och planhushållningsdiskussionen på 1920-talet, Arbetarrörelsens efterkrigsprogram på 1940-talet och löntagarfonderna på 1970- och 80-talen. Vid samtliga dessa tillfällen har strävan att driva på utvecklingen av den ekonomiska demokratin stöt på starkt motstånd av borgerligheten och skapat oenighet i de egna leden - och arbetarrörelsen har drivits på reträtt. Man kan säga att det inom socialdemokratin finns en ideologisk spännvidd mellan en vänster som vill åstadkomma strukturella samhällsförändringar i socialistisk riktning och en pragmatisk höger som står socialliberalismen nära.

Social ingenjörskonst eller människors autonomi?

En annan ideologisk spännvidd inom socialdemokratin finns i synen på vad som är det goda samhället och hur detta kan förverkligas. Ska människors liv läggas tillrätta efter en expertbestämd norm om vad som är det bästa, eller är det viktiga att den sociala demokratin ger människor ökade möjligheter att träffa sina egna val och själva råda över sina liv? Det handlar om en motsättning mellan social ingenjörskonst och vad som kan kallas för autonomilinjen.

Ett exempel är Alva Myrdals och Gustav Möllers strid om barnbidragen, som skulle ersätta tidigare barnavdrag, vilket med ett procentuellt avdrag på beskattningsbar inkomst gav mer med stigande inkomst och inget åt inkomstlösa. Alva Myrdal menade att det var olämpligt att bidragen gavs ut med kontantbelopp då man inte säkert kunde veta att pengarna kom till användning på ett sätt som verkligen var lämpligt för barnen. Bättre vore att dela ut kuponger som kunde bytas mot näringsriktig barnmat och ändamålsenliga barnkläder. Möller, som var av uppfattningen att syftet med välfärdspolitiken var att ge alla människor möjlighet att "känna frihetskänslan", menade att folk nog bäst själva visste vad de behövde.

Autonomilinjen, som segrade när det gällde barnbidragen, har varit huvudsakligen dominerande inom svensk socialdemokrati, även om det under partiets hela historia har funnits förespråkare för en mer elitistiskt färgad social ingenjörskonst.

Arbetarparti eller hela folkets parti?

Axel Danielsson.

Socialdemokraterna har sitt ursprung som ett renodlat arbetarparti och särskilt i Sverige har banden varit starka mellan arbetarnas fackföreningar och partiet. Axel Danielsson utvecklade en partiteori enligt vilken arbetarrörelsens två grenar, den fackliga och politiska, uppfattas som organiskt sammanhängande. Men redan i Bernsteins erkännande av det ideologiska momentets avgörande betydelse för samhällets förändring, och ambitionen att sätta folkflertalet i rörelse för social rättvisa, finns en bredare ansats än den snäva klassmobiliseringen.

Under 1920-talet ställdes frågan uttalat om socialdemokraterna skulle vara ett arbetarnas klassparti eller om man, med Per-Albin Hanssons ord, skulle sträva efter att vara "hela folkets parti". Här finns en ambivalens mellan å ena sidan en innebörd av begreppet "folket" som det uttrycks i motsatsparet "folket och herrarna", å andra sidan ett ideologiskt närmande till tanken att socialdemokratin verkligen kan axla ansvaret att representera allmänintresset och att det är borgerligheten och arbetsgivarna som sviker detta genom att verka i det krassa egenintresset. Att det här finns ett samband mellan den socialdemokratiska folkhemstanken och Rudolf Kjelléns konservativt organiska samhällslära torde vara oomtvistligt, även om innebörden och betydelsen av detta samband har varit föremål för diskussion.

Under 1930-talet fick dessa frågeställningar en mera praktisk och realpolitisk innebörd då det kom att handla om allianser som kunde säkra det socialdemokratiska regeringsinnehavet. I första skedet knöts vad man kan kalla en arbetar-småbondeallians genom uppgörelsen med Bondeförbundet 1933 ("kohandeln"). Under efterkrigstiden orienterades den socialdemokratiska politiken allt mer mot att bygga en allians mellan arbetarna och de växande tjänstemannagrupperna. Man började identifiera sig som det breda partiet för löntagare. Den välfärdsregim som etablerades med efterkrigstidens sociala reformer kan sägas vila på en på en sådan allians: den generella välfärdspolitiken knyter samman medelklassens intressen med arbetarklassens, samtidigt som den utsträcker medelklassens standardnorm till att omfatta också arbetarna.

Starkt samhälle eller oberoende?

Ytterligare en ideologisk spännvidd inom socialdemokratin gäller synen på staten. Å ena sidan finns en tradition av att söka lösningar på samhällsproblem genom människors egenorganisering och kooperation, å den andra en strävan att driva reformpolitik genom politiska beslut och offentliga åtaganden. Det senare drevs längst under 1950- och 1960-talet och kodifierades med Tage Erlanders ord om "det starka samhället", där det främst var staten och kommunerna som skulle förverkliga de socialdemokratiska idealen.

Exempel på den andra polen är den kooperativa rörelsen och SSU-parollerna om "självförvaltning" på 1980-talet. Den gamle kooperatören och (s)-politikern Anders Örne varnade för att politiken inte fick göra medborgarna till "statsmaktens klienter".

Samma spänning finns också i synen på den ekonomiska demokratin. Ska den huvudsakligen drivas underifrån genom driftsråd och medbestämmande på arbetsplatserna, eller ska tyngdpunkten ligga på lagstiftning och statlig reglering av marknaderna? Ernst Wigforss tog starka intryck av gillessocialismen, som handlade om att människor skulle få makten på ett lokalt plan, medan till exempel Rickard Sandler var förespråkare för ökat statligt ägande och ökad statskontroll över näringslivet.

Jämlikhet och jämställdhet

Under senare decennier har den traditionella socialdemokratiska strävan efter ökad jämlikhet allt mer kommit att kompletteras av ett uttalat och markerat jämställdhetsperspektiv. Under 1960- och 70-talen tog sig detta främst ett strukturreformistiskt uttryck med avskaffandet av sambeskattningen, införandet av föräldrapenningen och utbyggnaden av den offentliga tjänstesektorn för att öka kvinnors förvärvsfrekvens. Utgångspunkten var konstaterandet att i det moderna samhället är yrkesarbete och eget ekonomiskt fotfäste en förutsättning för individens självbestämmande och fullvärdigt medborgarskap. Samtidigt ville man stärka de välståndsbildande krafterna i samhället genom att öka arbetskraftsdeltagandet. Birgitta Dahl var en pådrivande kraft för denna politik.

Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden under 1970-talet fick konsekvenser för könsmaktsordningen på samhällslivets alla områden, även om kvinnors ställning på arbetsmarknaden i Sverige i några avseenden förblir sämre än männens, exempelvis vad gäller löner.

Under 1990-talet har det strukturreformistiska perspektivet delvis kommit i skymundan för mer en mer ideologiskt artikulerad feminism inom delar av socialdemokratin, med en starkare betoning på att förändra människors attityder och förhållningssätt än att åstadkomma samhällsreformer. Margareta Winberg är en företrädare för denna strömning. Radikaliseringen kan kanske delvis ses som en reaktion på att utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle har bromsats upp sedan 1980-talet.

Inför valet 1994 beslöt socialdemokraterna införa principen varannan damernas vid fastställandet av kandidatlistorna till valen, vilket har medfört att partiets könsfördelning i riksdagen, landstingen och kommunerna är jämn. Principen tillämpas även internt vid val av partistyrelse och distriktsstyrelser.

Grönt folkhem

Göran Persson lanserade under sin partiledartid uttrycket det gröna folkhemmet för att lägga en ekologisk dimension till den socialdemokratiska samhällssynen. Det kan diskuteras om detta ännu fått riktigt fäste i den socialdemokratiska ideologin, även om den socialdemokratiska regeringen förde en i internationell jämförelse tämligen ambitiös miljöpolitik[källa behövs].

Idépolitiker

Viktiga personer för den svenska socialdemokratins idéutveckling har varit Axel Danielsson, Hjalmar Branting, Vilhelm Lundstedt, Nils Karleby, Östen Undén, Rickard Sandler, Ernst Wigforss, Gustav Möller, Per Albin Hansson, Alva och Gunnar Myrdal, Rudolf Meidner, Gösta Rehn och Olof Palme.

Facklig-politisk samverkan

Redan från början ansågs samarbete mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren vara nödvändig. Vid LO:s första kongress beslutades att fackförening som var ansluten till LO inom tre år skulle ansluta sig till det socialdemokratiska partiet. Detta beslut väckte dock opposition och vid LO:s kongress 1900 beslutades att LO istället skulle verka för att föreningarna skulle anluta sig till den lokala arbetarkommunen. År 1909 ströks även detta.

Enskilda fackförbund kunde dock ansluta sina medlemmar kollektivt till partiet. Enskilda medlemmar kunde dock reservera sig. Vid årsskiftet 1990/1991 avskaffades denna fackliga kollektivanslutning. En förening kan fortfarande bli medlem i arbetarkommunen i egenskap av organisation.[6] Antalet medlemmar i Socialdemokraterna minskade därefter från över en miljon till, enligt partiet, cirka 100 000 år 2008.[7]

Det ekonomiska stödet till Socialdemokraterna är enligt partiet 6 miljoner per år från LO centralt och 9 miljoner per år från de enskilda fackförbunden, alltså totalt cirka 15 miljoner kronor per år.[8]

Redan från början satt representanter för LO i den socialdemokratiska partistyrelsen. Företrädare för LO har blivit socialdemokratiska riksdagsledamöter eller statsråd.

Partiets ungdomsförbund (SSU) är också LO:s och LO har en plats i SSU:s förbundsstyrelse.

Resultat i riksdagsval 1911-2006

  • 1911 28,5 %
  • 1914 (vår) 30,1 %
  • 1914 (höst) 36,4 %
  • 1917 39,2 %
  • 1920 36,1 %
  • 1921 39,4 %
  • 1924 41,1 %
  • 1928 37.0%
  • 1932 41,1 %
  • 1936 45,9 %
  • 1940 53,8 %
  • 1944 46,7%
  • 1948 46,1 %
  • 1952 46,1 %
  • 1956 44,6 %
  • 1958 46,2 %
  • 1960 47,8 %
  • 1964 47,3 %
  • 1968 50,1 %
  • 1970 45,3 %
  • 1973 43,8 %
  • 1976 42,7 %
  • 1979 43,2 %
  • 1982 45,6 %
  • 1985 44,7 %
  • 1988 43,2 %
  • 1991 37,7 %
  • 1994 45,3 %
  • 1998 36,4 %
  • 2002 39,9 %
  • 2006 35,0 %

I regeringsställning

Från 1932 var socialdemokraterna i regeringsställning så gott som oavbrutet fram till 1976. Det enda undantaget utgjordes av Bondeförbundets Regeringen Pehrsson-Bramstorp, som regerade mellan juni och september 1936.

Socialdemokratiska regeringar

Statsminister Per-Albin Hansson 1937.
Statsminister Olof Palme 1973.
  1. Regeringen Branting I, 1920
  2. Regeringen Branting II, 1921-1923
  3. Regeringen Branting III, 1924-1925
  4. Regeringen Sandler, 1925-1926
  5. Regeringen Hansson I, 1932-1936
  6. Regeringen Hansson II, 1936-1940 (med Bondeförbundet)
  7. Regeringen Hansson III, 1940-1945 (med Bondeförbundet, Folkpartiet och Högerpartiet)
  8. Regeringen Hansson IV, 1945-1946
  9. Regeringen Erlander I, 1946-1951
  10. Regeringen Erlander II, 1951-1957 (med Bondeförbundet)
  11. Regeringen Erlander III, 1957-1969
  12. Regeringen Palme I, 1969-1976
  13. Regeringen Palme II, 1982-1986
  14. Regeringen Carlsson I, 1986-1990
  15. Regeringen Carlsson II, 1990-1991
  16. Regeringen Carlsson III, 1994-1996
  17. Regeringen Persson, 1996-2006

Reformer[9]

Partiordförande

Partisekreterare

Gruppledare i riksdagen


Talespersoner (nuvarande)

Se även Svenska socialdemokrater.

Valresultat

Resultat i riksdagsval per kommun

Resultat i riksdagsvalet 2006 på kommunnivå

Se även

Associerade organisationer

Partiets ungdomsförbund heter Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU). Studentförbundet heter Socialdemokratiska Studentförbundet. Ett kvinnoförbund finns i S-kvinnor och kristna socialdemokrater är sammanslutna i Broderskapsrörelsen.

Socialdemokratiska ledarsidor

Ursprungligen drev socialdemokraterna själva sina egna dagstidningar och tillsammans med LO förvärvade man bl.a. klassiskt liberala Aftonbladet på 1970-talet genom sitt tidningsbolag A-pressen. Efter A-pressens konkurs spriddes flera av tidningarna på olika ägare, endast ett fåtal tidningar ägs numera av rörelsen självt.

Har är en lista över socialdemokratiskt ägda tidningar:

Skolor

Organisationer och företag som ägs av partiet

Organisationer och företag

Internationella medlemskap och samarbeten

Referenser

Noter

  1. Arnstad, Henrik; Barbro Janson (2006). ”Ideologier - Socialism”. Valet 06. Television. http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=50714&a=574127. Läst 7 oktober 2008. 
  2. ”Den svenska modellen”. Vår Politik A till Ö. Socialdemokraterna. http://www.socialdemokraterna.se/Var-politik/Var-politik-A-till-O/Den-svenska-modellen/. Läst 13 oktober 2008. ”Gemensamt betalar vi skatt, var och en efter förmåga. Gemensamt får vi del av trygghet och välfärd, var och en efter behov.” 
  3. Det första seklet - sida 182-186.
  4. Sydsvenskan.se - Mona Sahlin tar upp kampen mot sd av Olle Lönnaeus och Niklas Orrenius
  5. Sahlin får tuff kritik efter debatt med sd - DN 21 april 2007
  6. Sven Nelander (2004). Facket som folkrörelse
  7. Socialdemokraterna: Vårt parti, Socialdemokraterna.se
  8. Socialdemokraterna: Ekonomi och stadgar, Socialdemokraterna.se
  9. Det första seklet av Hans Haste

Källor

  • Det första seklet av Hans Haste (1988)
  • Det intelligenta samhället : en omtolkning av socialdemokratins idéhistoria av Sten O Karlsson (2001) ISBN: 9789172033764

Externa länkar


Personliga verktyg