Riksdagsvalet i Sverige 1991

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Svenska riksdagsvalet 1991)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Riksdagsvalet i Sverige 1991 hölls den 15 september 1991.

Innehåll

Valkampanjen

Den 25 november 1990 publicerade Dagens Nyheter en debattartikel skriven av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson där de lanserade ett parti, Ny demokrati och under våren fick partiet drygt 10 procent i opinionsundersökningarna. Partiet gjorde en mycket uppmärksammad valkampanj. När Wachtmeister och Karlsson talade i Almedalen i Visby drog de 3 000 personer som fick se hur de staplade ölbackar för att visa hur lätt det är att minska statens utgifter och krävde att så kallat sunt förnuft skulle införas i politiken.

I en opinionsmätning av SIFO i april hade Socialdemokraterna hamnat under 30 procent, det lägsta någonsin i modern tid. Den 16 april publicerades också den f.d. finansministern Kjell-Olof Feldts bok om regeringstiden 1982-1990, Alla dessa dagar.... Enligt Feldt hade hans tid som statsråd utmärkts av ideliga fraktionsstrider inom det socialdemokratiska partiet och mellan partiet och LO. Den socialdemokratiska valkampanjen 1988 kännetecknades av lättfärdiga vallöften som var ekonomiskt ohållbara. I sina memoarer Så tänkte jag (2003) är Ingvar Carlsson mycket kritisk mot att Feldt publicerade boken just då och anser den vara en av orsakerna till valförlusten.

Den 30 oktober 1990 publicerade moderaternas Carl Bildt och folkpartiets Bengt Westerberg en debattartikel i Dagens Nyheter där de förklarade att de ville regera tillsammans. Under våren 1991 kom ett gemensamt valmanifest, Ny start för Sverige.

Under 1990 bildades ett parti vid namn Arbetarlistan som leddes av fackföreningsmannen Åke Wiklund. Detta parti bestod till största delen av socialdemokratiska avhoppare och fackföreningsfolk. Enligt en opinionsundersökning gjord av TEMO var 4 % av väljarna säkra på att de skulle rösta på arbetarlistan och 26 % kunde tänka sig att göra det. Partiet splittrades och upplöstes innan valet, men dess verksamhet tog mycket kraft från socialdemokraternas valkampanj.

Miljöpartiet hade drabbats av inre stridigheter och inte heller togs miljöfrågan upp i valkampanjen.

Partiernas valaffischer:

Parti Valaffisch
Socialdemokraterna Ett tryggt Sverige också i morgon. Arbete åt alla.
Socialdemokraterna Ett tryggt Sverige också i morgon. Sverige är unikt.
Socialdemokraterna Alla barnen delar lika utom Carl. Han är nyliberal.
Vänsterpartiet Vi behöver alla varandra.
Vänsterpartiet Fördela rättvist.
Moderaterna Brottslingar ska sitta inne. Du ska våga vara ute.
Centerpartiet Centern älskar Sverige. Hela Sverige!
Folkpartiet liberalerna Befria Sverige. Människorna ska växa. Inte byråkratin.
Folkpartiet liberalerna Befria Sverige. Från flyktinghat och rasism.
Kristdemokraterna Marknadsekonomi med moral.
Kristdemokraterna Familjen formar framtiden.
Ny demokrati Vanligt folk måste få råd att gå ut och äta. Sänk restaurangmomsen.
Ny demokrati Du behöver inte landstinget. Du behöver sjukvård.
Ny demokrati Både sälar och Människor behöver kärnkraft.

Valresultat

Parti Partiledare Röster Mandatfördelning
Antal +− % Antal +−
  Socialdemokraterna Ingvar Carlsson 2 062 761 37,71 −5,5 138 −18
  Moderata samlingspartiet Carl Bildt 1 199 394 21,92 +3,62 80 +14
  Folkpartiet liberalerna Bengt Westerberg 499 356 9,12 −3,08 33 −11
  Centerpartiet Olof Johansson 465 175 8,50 −2,80 31 −11
  Kristdemokratiska samhällspartiet Alf Svensson 390 351 7,14 +4,20 26 +26
  Ny demokrati Ian Wachtmeister 368 281 6,73 +6,73 25 +25
  Vänsterpartiet Lars Werner 246 905 4,51 −1,33 16 −5
  Miljöpartiet Jan Axelsson och Margareta Gisselberg 185 051 3,38 −2,15 0 −20
  Övriga partier 53 487 0,98
Antal giltiga röster 5 470 761 100,00   349  
Ogiltiga röster 92 159  
Totalt 5 562 920
(86,7 %)

Antalet röstberättigade var 6 413 771 personer och antalet röstande var 5 562 920 personer vilket ger ett valdeltagande på 86,73 procent, en uppgång med 0,7 procent jämfört med föregående riksdagsval.

Övriga partier (urval)

  • Kalle Anka-partiet, 1535
  • Talande tomma stolar, 151
  • Soffliggarpartiet, 13
  • Ankeborgspartiet, 6
  • Kaffegökens vänner, 6
  • Stenpartiet, 4
  • Gunde Svanpartiet, 3
  • Jultomtepartiet, 3
  • Vevpartiet, 3
  • Nya socialmoderata vänsterliberalerna, 2
  • Politikerföraktarna, 2
  • Ärliga politikers parti, 2
  • Absolut saltfria vägpartiet, 1
  • Antitjurfäktarpartiet mat till alla, 1
  • Bort med moms på dillpartiet, 1
  • Den fullständiga bitterhetens parti, 1
  • Fan och hans anhang, 1
  • Förvirrad ungdom, 1
  • Kannibalpartiet - ät dom rika, 1
  • Lådt oss slippa Sivert Öholm-partiet, 1

Källa: Årsboken När Var Hur 1993

Mandatfördelning mellan blocken

De nu fyra borgerliga partierna fick tillsammans 171 mandat (samma resultat som i riksdagsvalet 1985) men behövde Ny Demokrati för att få egen majoritet i riksdagen. De två vänsterpartierna fick 154 mandat tillsammans.

Regeringsbildning

Regeringsförhandlingarna försvårades av att de fyra borgerliga partierna inte hade egen majoritet. Under valkampanjen hade Bengt Westerberg förklarat att han aldrig skulle sätta sig i en regering som var beroende av Ny demokrati på grund av den valkampanj detta parti fört med främlingsfientliga över- och undertoner.

Dagen efter valet, den 16 september, lämnade statsminister Ingvar Carlsson (s) in sin ansökan om entledigande till talman Thage G. Peterson. Talmannen entledigade omedelbart statsministern och övriga statsråd. Därefter inleddes samråd med samtliga ledare för de partier som invalts i riksdagen. Den 17 september uppdrog talmannen åt Carl Bildt (m) att undersöka möjligheterna att bilda en regering med bredaste möjliga stöd i riksdagen.

Tisdagen den 24 september meddelade Carl Bildt talmannen att han vid sina sonderingar i regeringsfrågan konstaterat att det fanns underlag för att bilda en borgerlig fyrpartiregering bestående av Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokratiska samhällspartiet.

Måndagen den 30 september sammanträdde kammaren första gången under valperioden. Ingegerd Troedsson (m) valdes till ny talman och övertog arbetet med regeringsbildningen. Hon samrådde samma dag med ledarna för samtliga riksdagspartier och informerade därefter de vice talmännen. Dagen därpå samtalade talmannen med ledarna för de presumtiva regeringspartierna, varvid det framgick att dessa var villiga att tillsammans bilda en ny regering.

Den 1 oktober föreslog talmannen i ett anförande riksdagen "att till ny statsminister utse Carl Bildt, som avser att bilda en regering bestående av företrädare för Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Centern och Kristdemokratiska samhällspartiet".

Riksdagen prövade talmannens förslag torsdagen den 3 oktober. Innan omröstningen avgavs röstförklaringar av Jan Bergqvist (s), Olof Johansson (c), Ian Wachtmeister (nyd) och Lars Werner (v). Jan Bergqvist uttalade att omröstningen gällde "såväl statsminister som partisammansättning och därmed politiskt program för den föreslagna regeringen". Socialdemokraterna skulle rösta nej liksom de gjort vid valet 1976, valet 1979 och vid omröstningen om Fälldins tredje regering 1981 eftersom de inte utgjorde någon del av det s.k. regeringsunderlaget.

Olof Johansson framhöll att talmannen med utgångspunkt i de rådande styrkeförhållandena i riksdagen hade föreslagit statsminister från det största icke-socialistiska partiet, dvs. Moderata samlingspartiet, vilket han fann vara i enlighet med parlamentarismens principer. Eftersom de fyra partierna efter ingående förhandlingar hade enats om grunderna för en ny regeringspolitik, skulle Centerpartiet rösta för talmannens förslag.

Ian Wachtmeister menade att sakerna skedde i fel ordning, eftersom statsminister skulle väljas utan att man visste vilken politik den kommande regeringen skulle föra. Vidare uttalade han att Ny demokrati skulle lägga ned sina röster då man inte sett ett handlingskraftigt program som övertygade om att en förändring värd namnet verkligen var på gång.

Lars Werner fann det mot bakgrund av valutgången rimligt att det bildades en borgerlig regering. Med hänvisning till förarbetena hävdade han att innebörden i regeringsformen måste vara att riksdagen i sak hade att ta ställning till den politik som den föreslagna statsministern kunde väntas föra. Vidare uttalade Lars Werner att det i och för sig hade varit rimligare att statsministerkandidaten inför riksdagen också presenterat sitt förslag till regeringsprogram före omröstningen, men att det inte fanns något utsagt om detta i regeringsformen. Vänsterpartiet menade att det i grunden var fråga om en omröstning för eller emot ett borgerligt regeringsprogram under moderat ledning. Vänsterpartiet skulle därför rösta nej.

Vid omröstningen röstade 163 ledamöter (m, fp, c och kds) ja till förslaget och 147 ledamöter (s och v) nej. De närvarande ledamöterna (23) från Ny demokrati avstod från att rösta. Riksdagen hade alltså godkänt förslaget och utsett Carl Bildt till statsminister. Talmannen utfärdade samma dag på riksdagens vägnar förordnande för statsministern.

Den 4 oktober tillträdde Regeringen Carl Bildt.

Se även


Personliga verktyg