Olof Johansson

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Den folkpartistiske riksdagsmannen, se Olof Johansson i Edsbyn eller Olof Johansson i Öckerö

Musikern med samma namn, se Olle Johnny

Öresundsbron. Olof Johansson avgick från regeringen i protest mot byggandet av bron.

Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort.

Sten Olof Håkan Johansson, född 31 juli 1937 i Ljungby församling, Kalmar län, är en Centerpartistisk politiker. Han är son till lantbrukaren Harry Johansson och Greta, född Karlsson.

Olof Johansson tog studenten 1956 och därefter reservofficerexamen, bedrev studier vid Handelshögskolan i Stockholm och arbetade som lantbrukare, journalist, kontorist, lärare och ombudsman fram till 1966. Han var sekreterare i centerns riksdagsgrupp 1966–69, ledamot av Stockholms kommunalfullmäktige 1966-70, förbundsordförande för Centerpartiets Ungdomsförbund 1969–1971, ledamot av centerns partistyrelse från 1971, suppleant i Skatteutskottet 1971-76, riksdagsledamot 1971–1998, ledamot av miljöforskningsutredningen 1972-74, ledamot av utredningen om säkerhetsåtgärder med mera i skatteprocessen 1973-76, biträdande industriminister 1976–1978 (energiminister), biträdande budgetminister 1979–1982 (personal- och löneminister), 2:e vice ordförande i partistyrelsen 1979-85 och vice ordförande 1985. Johansson var ordförande i rådgivande nämnden för medbestämmandefrågor 1979-82, ordförande i datadelegationen 1980-82, tillförordnad kommunikationsminister i maj 1981, styrelseledamot i Sveriges Geologiska Undersökningar (SGU) från 1983, ledamot av data- och offentlighetskommittén från 1984 och för delegationen för forskning om den offentliga sektorn från 1985. Han var partiledare för Centerpartiet 1987–1998, miljöminister 1991–1994.

Johansson har spelat en viktig roll i den svenska inrikespolitiken under flera årtionden. I Fälldins första regering fick Johansson en av de mest utsatta ministerposterna, som energiminister. År 1991 blev han miljöminister i Bildts borgerliga koalitionsregering, en post som han dock lämnade sommaren 1994 i protest mot byggandet av Öresundsbron, som han länge motarbetat. Samtidigt undvek han att låta regeringen spricka till följd av frågan, genom att göra sin avskedsansökan till en personlig protest, medan de tre övriga centerpartisterna i regeringen satt kvar.

År 1995 inledde Centerpartiet under Johanssons ledning ett nära samarbete med den socialdemokratiska regeringen, ett samarbete som varade till 1998, det år då Johansson bara några månader före riksdagsvalet lämnade partiledarposten. Den av Johansson initierade, historiska uppbrytningen av blockpolitiken blev emellertid till ett trovärdighetsproblem för efterträdarna Lennart Daléus och Maud Olofsson, som båda i stället satsade på borgerlig samverkan.

Efter partiledartiden har Johansson bland annat varit styrelseordförande i Systembolaget 2002-2008.

Skrifter

• Arbete för välfärd: näringspolitik, arbete och produktion utifrån centerpolitiska värderingar, Stockholm 1975 ISBN 91-36-00616-5

Referenser

Källor

• Fakta om folkvalda: Riksdagen 1985-1988, utgiven av Riksdagens förvaltningskontor, Stockholm 1986 ISSN 0283-4251 s. 152

Denna biografiska artikel behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.