Carl Tham
Från Rilpedia
Carl Gustav Vilhelm Tham, född 5 juli 1939 i Stockholm, är en svensk samhällsdebattör och politiker. Han var folkpartist fram till 1984 och är sedan 1986 socialdemokrat.
Tham var partisekreterare i Folkpartiet 1969–78, samordnings- och energiminister 1978–79 samt riksdagsledamot (statsrådsersättare) 1976 och 1979–80. Därefter var han generaldirektör i Statens energiverk 1983–85 och i SIDA 1985-94 innan han blev socialdemokratisk utbildningsminister 1994–98 och ambassadör i Berlin 2002–2006.
Innehåll |
Karriär
Tham blev partisekreterare i Folkpartiet 1969 och bidrog till den vänsterorientering av partiet som skedde efter Bertil Ohlins avgång 1967. Han hade ett tungt ideologiskt ansvar vid framtagandet av partiets nya partiprogram 1972. Det nya partiprogrammet kritiserade marknadsekonomin, betonade en tro på statens förmåga och ansvar att styra ekonomin samt förespråkade "en socialliberal ramhushållning".
Efter den borgerliga valsegern i riksdagsvalet 1976 spelade Tham en viktig roll som förhandlare för Folkpartiets räkning vid bildandet av en koalitionsregering med moderaterna och Centerpartiet. I en bok som behandlar dessa förhandlingar beskrivs Tham av journalisten Kai Hammerich som en principfast ideolog på vänsterkanten. Även Sven-Erik Larsson på Dagens Nyheter stämmer in i den beskrivningen av Tham i sin bok "Mellan Bohman och Palme" från 1992.
När löntagarfonder var ett hett debattämne under 1970- och 80-talen sällade sig Tham till förespråkarna och ville kompromissa med SAP och LO. Under samma epok förespråkade han en koalition med Socialdemokraterna.[1] När Folkpartiet under Bengt Westerberg började röra sig högerut och Moderaterna blev allt större inom borgerligheten under början av 1980-talet, blev sprickan mellan Tham och hans parti alltför stor. Han slutade vara aktiv 1982 och lämnade slutgiltigt Folkpartiet två år senare, 1984. Efter mordet på statsminister Olof Palme blev Tham medlem i Socialdemokraterna.
Tiden efter att Tham upphört att vara aktiv i Folkpartiet arbetade han som generaldirektör i Statens energiverk (1983–85) samt som generaldirektör i SIDA från 1985 fram till dess att han utnämndes till utbildningsminister efter den socialdemokratiska valsegern 1994. Han innehade posten fram till 1998.
Tiden som utbildningsminister
Under tiden som utbildningsminister åren 1994–98 gjorde sig Tham känd för flera kontroversiella beslut:
- De så kallade Tham-professurerna skulle leda till fler kvinnliga professorer inom den akademiska världen. Då metoden var att kraftigt öka antalet professorer, utan att forskningsfinansieringen ökades i motsvarande utsträckning, skulle detta enligt många kritiker innebära en sänkning av kompetenskraven och sämre ekonomiska villkor. Även anställningstryggheten skulle minska, eftersom de nya professorerna inte längre skulle vara oavsättbara.
- Det så kallade NT-stödet gick ut på att 9 000 personer med rätt bakgrund i åldersgruppen 25–45 skulle få akademisk utbildning inom teknik och naturvetenskap med ekonomiskt bistånd. Detta skulle vara i storleksordningen 12 000 kronor per månad under de två första studiåren. Förslaget, som lanserades tillsammans med ett förslag om att avskaffa CSN-kortet, mötte stort motstånd bland Sveriges studenter och resultatet blev att CSN-kortet fick vara kvar samt att de 9 000 utbildningsplatserna kopplades till det särskilda vuxenstödet.
- Den så kallade Tham-reformen innebar att forskarstudenter endast fick antas om de hade fullgod finansiering och att de måste bli färdiga på fyra år.
Den då pågående kraftiga expansionen av den svenska högskolan, samt förändringar i forskarutbildningen och tillsättningen av professorer var andra frågor som engagerade Tham. "Det var en pigg tid, de fyra åren, med stor turbulens i den akademiska världen. Jag upplevde ett starkt stöd i regeringen och partiet, men ett stenhårt motstånd från den akademiska världen och från deras tidningar" sade Tham när han deltog i Kvinnliga akademikers hundraårsjubileum i Stockholm 2004.[2].
Även om Tham fått motta mycket kritik som politiker (och då särskilt som utbildningsminister), så finns det en uppsjö av personer som försvarat Tham och hans gärning inom politiken. Angående många svenska professorers upprop mot Tham angående Tham-professurerna skrev Cecilia Chrapkowska och Agnes Wold på DN Debatt att "Denna kampanj berövade Sverige en utbildningsminister som förstod att hela befolkningens begåvning måste tas till vara."[3]
Carl Tham tilldelades SFS jämställdhetspris 2008 för sitt arbete för jämställdheten inom svenska högskolor och universitet. Enligt SFS har Carl Tham visat att påtryckningar och reformer faktiskt kan ge resultat. Med de så kallade "Tham-professurerna" och "Tham-reformen" har han visat en vilja till förändring i en mansdominerad akademisk värld.
Referenser
Noter
- ↑ Elmbrant, Björn (2005). Så föll den svenska modellen. Atlas, 55-58, 77-79. ISBN 91-7389-157-6.
- ↑ Kåll, Kerstin (Nr 6, 2004). ”Kvinnliga akademiker firade med debatter”. Universitetsläraren. http://www.sulf.se/templates/CopyrightPage.aspx?id=1025. Läst 2007-11-25.
- ↑ Chrapkowska, Cecilia; Wold, Agnes (2004-04-13). ”Hot om minskade anslag kan ge fler kvinnliga professorer”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=253725. Läst 2007-11-25.
Övriga källor
- Toremark, Henrik: Carl Tham, Timbro, Stockholm 1994, Rapport 16/94. ISSN 1103-7644.
- Haage, Fredrik: Thamgrepp, Timbro, Stockholm 1998, Pejling nr 10.
- Intervju med Carl Tham i Flamman 2008-11-27
- http://www.sfs.se/node/538
| Företrädare: David Wirmark |
Partisekreterare i Folkpartiet 1969–1976 |
Efterträdare: Gunnar Ström |
| Företrädare: Olof Johansson energiminister |
Sveriges samordnings- och energiminister 1978–1979 |
Efterträdare: Carl Axel Petri energiminister |
| Företrädare: Per Unckel |
Sveriges utbildningsminister 1994–1998 |
Efterträdare: Thomas Östros |
| Företrädare: Mats Hellström |
Sveriges ambassadör i Berlin 2002 - 2006 |
Efterträdare: Ruth Jacoby |
