Från Rilpedia

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (juni 2009)

Löntagarfonder var ursprungligen ett förslag från LO som syftade till att öka fackförbundens inflytande över det privata näringslivet genom socialisering.

En första modell lanserades av Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond i augusti 1975 på uppdrag av LO-kongressen 1971, som detta år bifallit en motion från Svenska Metallindustriarbetareförbundet författad av dåvarande utredningschefen Allan Larsson. Motionen föreslog att frågan om kollektiv kapitalbildning skulle utredas.

Orsaken till utredningen var att den solidariska lönepolitiken ansågs fungera dåligt. Tanken med denna lönepolitik var att löntagarna i de högproduktiva företagen skulle hålla tillbaka sina lönekrav samtidigt som löntagarna i de lågproduktiva företagen kunde höja sina löner. En bieffekt av detta var att de mest högproduktiva företagen då kunde göra sig större vinster än vad som möjligen hade varit fallet annars. Detta kallades av facket för "övervinster" som ville att detta utrymme skulle gå till löntagarna- tex senare genom löntagarfonder. Men själva "lönehöjningarna" i de lågproduktiva företagen medförde i praktiken en arbetskraftsförflyttning till de mer högproduktiva företagen och branscherna för att på det sättet säkerställa en hög och jämlik löneutveckling för löntagarna och garantera den fulla sysselsättningen. Rudolf Meidner påstod att den solidariska lönepolitikens väg var fullt kantat av företagskonkurser. Men med en aktiv arbetsmarknadspolitik- inrättandet av AMS, och en full sysselsättning blev dessa strukturförändringar på arbetsmarknaden inte någon större samhällsekonomisk fara under 1950-1960-talet, den så kallade golden age. Vänsterstämningarna från 1968, hade även fört med sig nya krav på löner, arbetsförhållanden, inflytande och medbestämmande.

Den bärande tanken i det första förslaget till löntagarfonder var att 20 procent av de berörda företagens vinster skulle omvandlas till s k riktade fondemissioner av aktier som skulle emottagas av löntagarfonderna, vilkas styrelser skulle ha en majoritet av representanter för löntagarna. På sikt skulle fonderna kunna äga över hälften av alla aktier i de större svenska företagen. I LO:s tidning Fackföreningsrörelsen förklarar Meidner att förslaget var tänkt som ett direkt angrepp på kapitalägarnas makt; Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.

Vid LO-kongressen på sommaren 1976 ställde sig LO bakom Meidners förslag. Det sympatiserande socialdemokratiska partiet togs på sängen. Inga ingående samtal mellan LO och SAP hade förts. De gick längre än vad jag i min vildaste fantasi trott, var Olof Palmes kommentar. Han hade trott att Meidners förslag skulle uppfattas som ett debattinlägg. Förslaget var helt oacceptabelt för den socialdemokratiska partiledningen, som inte hade några ambitioner på att ifrågasätta det privata ägandet av industrin. Fondförslaget blev en frontfråga för de borgerliga valtaktikerna. Centerledaren Thorbjörn Fälldin påstod att fonderna skulle resultera i öststatssocialism. Högerkritiken möttes aldrig med någon större entusiasm från SAP.

Senare förslag modifierades, bl a med inslag av arbetsgivaravgifter riktade till fonderna för att möjliggöra köp av aktier på börsen. Meidners förslag bemöttes avvaktande från näringslivets organisationer och särskilt Industriförbundet önskade en teknisk diskussion om hur fonderna skulle utformas med individuella vinstandelar. För detta ändamål hade den s k Vinstandelsgruppen under ledning av Erland Waldenström bildats. Löntagarfondsfrågan blev mycket central i 1970-talets politiska debatt. Inom det borgerliga blocket formulerade folkpartiet ett eget förslag till fonder. Från SAF:s sida möttes förslaget med betydande skepsis och bland yngre funktionärer med direkta motangrepp. Detta resulterade dock först år 1978 i ett mer organiserat motstånd genom publicerandet av pamfletten "Fritt näringsliv eller fondsocialism" författad av SAF-tjänstemannen Danne Nordling. Den största demonstrationen mot löntagarfonderna ägde rum den 4 oktober 1983. Författaren Göran Hägg skriver i sin bok Välfärdsåren att 75 000 fondmotståndare samlades i Humlegården för att därefter gå mot Kanslihuset i Gamla stan.^[1]

Formellt uppbundna kunde inte SAP backa alltför långt från Meidners förslag. På partikongressen 1978 förklarade Palme trotsigt att socialdemokratin skulle genomföra löntagarfonderna. I partiets verkställande utskott lär hans reaktion däremot ha varit ”"Det är ett helvete, men det är ett helvete vi måste igenom". Under tiden i opposition tillsatte socialdemokraterna en ny utredning med Kjell-Olof Feldt som ordförande. 1981 lade denna utredning fram ett modifierat förslag där tyngdpunkten på ägande och makt hade bytts ut till kollektiv kapitalbildning. 1983 kom regeringspropositionen och det var slutpunkten. Fem fonder skulle vardera inte få äga mer än 8 % av aktierna i ett företag. Fonderna skulle förse företagen med riskvilligt kapital. Den 21 december 1983 beslutade riksdagen att införa fonderna. De borgerliga partierna röstade emot och VPK lade ned sina röster.

Efter den socialdemokratiska valsegern 1982 infördes en modifierad form av löntagarfonder där företagen betalade en "vinstskatt". I samband med riksdagsdebatten om löntagarfondernas införande fotograferades dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldts berömda dikt:

Löntagarfonder är ett jävla skit

men nu har vi baxat dom ända hit

Efter den borgerliga valsegern 1991 lades en proposition om att fonderna skulle avvecklas på så sätt att de inte skulle gå att återskapa. Man beslöt att dela ut pengarna till allemansfondspararna, men de skulle inte bli disponibla förrän 1 januari 1998. Den som sparade 2 400 kronor i två år i allemansfonderna skulle belönas med 1 200 kronor från löntagarfonderna. Tills dess skulle pengarna fungera som riskvilligt kapital. Till följd av räntekrisen på hösten 1992 och den uppgörelse som gjordes mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna stoppades dock detta. Istället användes pengarna till att förstärka pensionssystemet och 10 miljarder delades ut till tre forskningsstiftelser för att främja forskning.

Löntagarfonder utanför Sverige

Efter inspiration från socialdemokraterna i Sverige tillsattte det Italienska kommunistpartiet (PCI) en arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta en italiensk motsvarighet till löntagarfonderna. Partiet beslutade dock att skrinlägga planerna eftersom man ansåg att de skulle gå alltför långt i ett förstatligande av landets ekonomi.^[2]

Vidare läsning

Om löntagarfondsfrågan under 1970-talet- och nu, artikel av Roy Karlsson, Socialistisk Debatt, nummer 2/2007 (en studie av det samhällsklimat ur vilket löntagarfondsfrågan växte fram.

Makten över arbetsmarknaden av Svante Nycander (2008).

Referenser

1. ↑ Göran Hägg - Välfärdsåren, sid 192-193
2. ↑ Garzias, Aldo (2007). Olof Palme : vita e assassinio di un socialista europeo (på italienska). Rom: Editori riuniti. ISBN 978-88-359-5938-0.