Från Rilpedia

Den solidariska lönepolitiken utformades av främst Rudolf Meidner och vägledde LO under 1950- och 1960-talen. Tanken var dels att låta exportindustrins förutsättningar vara normgivande för löneutvecklingen, dels att sätta en allmän löneenivå så att de mest högproduktiva företagen gjorde goda vinster samtidigt som de lågproduktiva slogs ut. De anställda i högproduktiva företagen skulle hålla tillbaka sina lönekrav i de centrala löneförhandlingarna samtidigt som löntagarna i den offentliga sektorn och lågproduktiva företag kunde höja sina löner. Anställda i lågproduktiva företag skulle flytta över till högproduktiva företag.

Rudolf Meidner hävdade att den solidariska lönepolitikens väg var kantad av företagskonkurser, då många lågproduktiva företag inte klarade av de höga lönekraven och istället slogs ut. Meidners anhängare menar att med strukturomvandlingarna i de lågproduktiva företagen, och de goda företagsvinsterna i de högproduktiva företagen skapades en hög tillväxt och en god ekonomin med fler arbetstillfällen som följd. De som blev arbetslösa när lågproduktiva företag slogs ut, skulle hjälpas ut till de nya jobben via en aktiv arbetsmarknadspolitik som administrerades av Arbetsmarknadsstyrelsen. Senare utvecklade Meidner också tanken att högproduktiva företag skulle betala in sina "övervinster" till löntagarfonder, vilket kom att få ett avgörande inflytande på 1970-talets ekonomiska debatt.

En nackdel var att lågproduktiva företag ibland försvann utan att högproduktiva kom i dess ställe, men i stort sett ersattes de gamla jobben med nya åtminstone fram till tidigt 1970-tal. Däremot fanns de lågproduktiva företagen i stor utsträckning i glesbygden, vilket gjorde den solidariska lönepolitiken till en flyttlasspolitik. När de lågproduktiva småföretagen drevs i konkurs av centrala fackföreningskrav på höga löneökningar, flyttade arbetskraften ditt där de nya jobben skapades. Denna utveckling ledde till allt större protester, men istället för att modifiera lönepolitiken kompletterades den istället med nya socialförsäkringar. Detta har i viss mån inneburit möjligheter att leva kvar i glesbygden, istället för att flytta dit jobben är.

Under sent 1980-tal och framåt har den solidariska lönepolitiken gradvis övergetts. Fortfarande finns dock viktiga inslag krav som centrala kollektivavtal med landsomfattande lönenivåer, trots vidgade regionala skillnader i ekonomisk utveckling.