Centerpartiet

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Centerpartist)

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Centerpartiet



Partiordförande	Maud Olofsson
Partisekreterare	Anders Flanking
Gruppledare i riksdagen	Roger Tiefensee

Grundat	2 mars 1913
Huvudkontor	Stora Nygatan 4, Stockholm
Antal medlemmar	centerrörelsen: ca 68 000 ^[1] partiet: 43 211 ^[2] (4:e)

Politisk ideologi	Socialliberalism, Ekohumanism
Internationellt samarbetsorgan	Liberala internationalen
Europeiskt samarbetsorgan	Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet
Partigrupp i Europaparlamentet	ALDE
Färg(er)	Grön

Webbplats	www.centerpartiet.se

Centerpartiet (C), Centern, är ett politiskt parti i Sverige. Partiet är det tredje största i Sveriges riksdag, landets fjärde största medlemsmässigt och även det näst största partiet i den borgerliga Alliansen som nu regerar Sverige, där också Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna ingår. Partiledare, tillika Sveriges vice statsminister, är Maud Olofsson. Centerpartiet profilerar sig främst inom frågor som rör jobb och företagande, decentralisering och landsbygd, välfärd och miljö.

Partiet grundades under namnet Bondeförbundet 1913 med de självägande bönderna som utgångspunkt, och var då huvudsakligen konservativt, landsbygdsinriktat, skeptisk mot alla slags utopier och förespråkade sparsamhet med statens pengar. Partiet bildades i och med att många jordbrukare och landsbygdsbor inte ansåg att de etablerade socialistiska, konservativa och liberala partierna med industrialistiskt fokus tog till vara deras intressen, och sammangick senare med Jordbrukarnas Riksförbund vilket tillkom efter bondetåget 1914. I takt med folkhemmets uppbyggnad, med urbanisering och landsbygdens avfolkning som följd, blev decentralisering partiets främsta ledord. Partiideologin blev utopisk och det decentraliserade samhället blev målet. Samtidigt fick liberala strömningar större genomslag i partiet och individen betonades. För att bredda sitt spektrum ändrades partinamnet 1957 till Centerpartiet och senare fick ekologiska värderingar fäste. Centerpartiet har karaktäriserats av pragmatism och har genom åren samarbetat med såväl socialdemokraterna som de borgerliga partierna. Partiet sammanfattar i idéprogrammet sin ideologi som ekohumanism^[3], men beskriver sig numera oftare som ett grönt socialliberalt parti^[4]. Partiet har sedan de låga väljarstöden från slutet av 1990-talet intagit en tydlig borgerlig och liberal profil^[5]^[6], något som möjliggjorde lanseringen av Allians för Sverige hemma hos centerledaren i Högfors 2004^[7]. Centerpartiet vill att Sverige skall styras enligt federalismens principer och verkar enligt egen utsago för ett öppet samhälle, partiet menar också att dess politik utformas med den enskilda människan som utgångspunkt.

Centerpartiet är traditionellt sett starkare i kommuner och landsting, än vad man är på det nationella planet. Centerpartiet har sitt starkaste stöd i Gotlands och Jämtlands läns riksdagsvalkretsar.

Liksom andra tidigare bonde- och agrarpartiet använder Centerpartiet sig av en grön fyrklöver som partisymbol, och har så gjort sedan 1942. Inspirationen kom från den finska Centern, som i sin tur tagit intryck av polska PSL.^[8] De fyra bladen representerar Centerrörelsen, det vill säga Centerpartiet samt systerorganisationerna Centerkvinnorna, Centerpartiets ungdomsförbund och Centerstudenter.^[9]

Innehåll

1 Historia
2 Verksamhet
3 I regeringsställning
- 3.1 Reformer
4 Partiledare och partiordförande
5 Partisekreterare
6 Kända centerpartister
7 Lokalavdelningar
- 7.1 Stockholm
- 7.2 Vimmerby
8 Valresultat
- 8.1 Resultat i riksdagsval per län
- 8.2 Resultat i riksdagsval per kommun
9 Referenser
- 9.1 Noter
- 9.2 Källor
10 Se även
- 10.1 Externa länkar

Historia

Huvudartikel: Centerpartiets historia

Centerpartiets historia går tillbaka till bildandet av Bondeförbundet i Falköping 1913. Detta gick samman med Jordbrukarnas Riksförbund 1921. Partiet bildades som en självständig och folklig politisk kraft inriktad på att föra landsbygdsbefolkningens talan.

Före partiets bildande var landsbygdsborna politiskt splittrade och missgynnade i många avseenden. Partiet var ett intresseparti för bönderna och sökte att på olika vis gynna denna grupp.

Partiet kom 1933 överens med Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering om ett paket som har kommit att kallas "kohandeln". I utbyte mot prisregleringar på jordbruksvaror fick regeringen stöd för olika arbetsmarknadsåtgärder. 1936 kunde Bondeförbundet bilda en tremånadersregering. Efter andrakammarvalet 1936 ingick partiet i en koalitionsregering med Socialdemokraterna. Bondeförbundets partiledare Axel Pehrsson-Bramstorp blev jordbruksminister och partiet medverkade också i samlingsregeringen under andra världskriget.

När väljarstödet för socialdemokraterna sviktade några år efter andra världskriget sökte statsminister Tage Erlander stöd hos Bondeförbundet och ett regeringssamarbete kom till stånd 1951 efter Koreakrisens ekonomiska oroligheter. Ett villkor för samarbetet var att socialdemokraterna lade socialiseringen åt sidan, som Bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund uttrycke det. Hedlund blev inrikesminister, Sam B. Norup blev jordbruksminister, Ivar Persson i Skabersjö blev ecklesiastikminister och Hjalmar Nilson i Spånstad blev konsultativt statsråd med ansvar för vägfrågor.

Den första kvinnliga riksdagsledamoten för centern var Gerda Svensson som kom in i första kammaren 1945. 1969 kom de första två centerkvinnorna in i andra kammaren, en av dem Gunnel Jonäng. Sveriges första kvinnliga partiledare för ett riksdagsparti blev 1985 Karin Söder (c).

I ATP-frågan formulerade Bondeförbundet/centerpartiet en egen linje: "personliga frivilliglinjen". Det var den enda linje som överlämnade makten över pensionssparandet åt individerna. Socialdemokraterna förspråkade en statskollektivistisk linje medan högern och folkpartiet förespråkade att arbetsmarknadens parter skulle avgöra.

Thorbjörn Fälldin, centerpartistisk statsminister

Pensionsfrågan innebar att Bondeförbundet lämnade regeringen 1957. Partiet utvecklades från ett intresseparti för landsbygden till ett idéburet med decentralisering och miljöfrågor som ledstjärna. Partiledaren Hedlund genomdrev namnbytet till Centerpartiet och partiet blev mera utpräglat borgerligt. Centerpartiet och Folkpartiet började 1962 att utveckla mittensamverkan, som kulminerade i ett försök till sammangående 1973. Hedlunds tydliga opposition mot socialdemokraterna gav resultat och partiet växte i opinionen. Hedlunds efterträdare Thorbjörn Fälldin kunde leda partiet till att bli det största borgerliga i valet 1973.

Fälldin var tydlig motståndare till kärnkraft men när han efter valet 1976 kunde bilda regering tillsammans med Folkpartiet och Moderaterna tvingades han gå med på att ladda kärnkraftreaktorn Barsebäck 2. Oenigheten om kärnkraften ledde till regeringens avgång hösten 1978.

Maud Olofsson, partiledare, vice statsminister och chef över Näringsdepartementet.

Efter valet 1979 fick Fälldin en ny chans att bilda en trepartiregering. Kärnkraftsfrågan hade avförts genom kärnkraftsomröstningen men efter "den underbara natten" lämnade Moderaterna regeringen i maj 1981. Fälldin fick regera vidare tillsammans med Folkpartiet och denna regering fick bland annat ta hand om en grundstött sovjetisk ubåt, U 137, i oktober 1981.

Efter valet 1982 befann sig partiet åter i opposition. Inför valet 1985 krävde Centerpartiet sänkt matmoms. Partiet hade också ett tekniskt samarbete med KDS och de två partierna gick till val under namnet Centern.

Valet gick dock dåligt och kritiken riktades mot partiledaren Fälldin som valde att avgå. Han efterträddes av Karin Söder som blev Sveriges andra kvinnliga partiledare. Hennes tid som partiledare blev dock kort och hon efterträddes 1987 av Olof Johansson.

Centerpartiet medverkade i Carl Bildts regering 1991–1994. Som miljöminister hade Johansson ansvaret för handläggningen av den då planerade Öresundsförbindelsen. När regeringen i juni 1994 beslöt att ge sitt tillstånd för projektet valde Johansson att lämna regeringen, men partiet kvarstod i koalitionen till slutet genom att övriga centerstatsråd stannade på sina poster.

Mellan 1995 och 1998 samarbetade Centerpartiet med den socialdemokratiska regeringen för att genomföra vissa ekonomiska reformer samt reformer för att förändra Sveriges försvar. När Johansson avgick sommaren 1998 efterträddes han av Lennart Daléus. Vid valet 1998 fick Centerpartiet ett stöd på drygt fem procent, det sämsta i partiets historia.

I februari 2001 efterträddes Daléus av Maud Olofsson. Partiet medverkade i Allians för Sverige inför riksdagsvalet 2006 då de med 7,9 % av rösterna blev Sveriges tredje största parti och tillsammans med de tre andra partierna i alliansen lyckades genomföra ett regeringsskifte.

Verksamhet

Centerpartiet har starkt lokalt stöd i många glesbygdsområden och driver på central nivå frågan om decentralisering. Partiets ungdomsförbund heter Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF) studentförbundet heter Centerstudenter (tidigare CHF), kvinnoförbundet Centerkvinnorna (CK) och HBT-sammanslutningen heter C-Gay.

I Europaparlamentet ingick partiet 1995-2004 i den liberala gruppen Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR) och från 2004 i den utvidgade Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa.

Partiledare: Maud Olofsson (sedan 2001)
Partisekreterare: Anders Flanking
Gruppledare för riksdagsgruppen: Roger Tiefensee
Antal riksdagsledamöter efter valet 2006: 29

I regeringsställning

Centerpartiet har varit i regeringsställning nio gånger sedan partiets bildande. Av dessa har fyra regeringar letts av centerpartistiska statsministrar, tre av socialdemokratiska statsministrar och två av moderata statsministrar. Centerpartiet är det parti efter Socialdemokraterna som varit i regeringsställning flest antal år.

Regering^[10]	Period
Regeringen Pehrsson-Bramstorp	1936
Regeringen Hansson II	1936-1939
Regeringen Hansson III	1939-1945
Regeringen Erlander II	1951-1957
Regeringen Fälldin I	1976-1978
Regeringen Fälldin II	1979-1981
Regeringen Fälldin III	1981-1982
Regeringen Carl Bildt	1991-1994
Regeringen Reinfeldt	2006-2010

Reformer

Införande av barnbidrag^[11]
Nioårig enhetsskola, (Grundskola)^[12]
Införande av returpantsystem^{[källa behövs]}
Sänkt pensionsålder, 65 år^[13]
Allmän färdtjänst^{[källa behövs]}
Decentralisering^{[källa behövs]}

Partiledare och partiordförande

Period	Partiordförande
1916–1920	Erik Eriksson
1920–1924	Johan Andersson
1924–1928	Johan Johansson
1929–1934	Olof Olsson
1934–1949	Axel Pehrsson (från 1937 Pehrsson-Bramstorp)
1949–1971	Gunnar Hedlund
1971–1985	Thorbjörn Fälldin
1985–1987	Karin Söder (tillförordnad partiledare 1985–1986)
1987–1998	Olof Johansson
1998-2001	Lennart Daléus
2001–	Maud Olofsson

Partisekreterare

Period	Partisekreterare
1921–1923	Lorentz Johansson
1923–1931	Anton Pettersson
1932–1938	Bernhard Näsgård
1938–1941	Ferdinand Nilsson
1941–1951	Karl Lindegren
1951–1976	Gustaf Jonnergård
1976–1984	Allan Pettersson
1984–1987	Göran Johansson
1987–1998	Åke Pettersson
1998–2001	Ola Alterå
2001–2001	Åsa-Britt Karlsson (tillförordnad)
2001–2006	Jöran Hägglund
2006–	Anders Flanking

Kända centerpartister

Se även Kategori:Svenska centerpartister

Anders Flanking, partisekreterare i Centerpartiet
Lena Ek, EU-parlamentariker
Fredrick Federley, f d förbundsordförande i CUF, riksdagsledamot
Andreas Carlgren, miljöminister
Anders Ljunggren, f d förbundsordförande i CUF
Karl Erik Olsson, f d jordbruksminister, f d EU-parlamentariker
Hans Lindqvist, f d EU-parlamentariker
Eskil Erlandsson, jordbruksminister
Åsa Torstensson, infrastrukturminister
Solveig Ternström, riksdagsledamot

Lokalavdelningar

Stockholm

Centerpartiet i Stockholm organiserar ett 500-tal centerpartister, centerkvinnor, CUF:are och CHF:are i Stockholms stad. 2005 var man det centerdistrikt som ökade mest i medlemsantal i hela Sverige. Ordförande 2005- är Per Ankersjö. Centerpartiet representerades i Stockholms kommunfullmäktige för första gången 1966. Tre ledamöter valdes då in: Olof Johansson, Karin Andersson och Paul Grabö. Under perioden 1998-2006 var partiet inte representerat i kommunfullmäktige i Stockholm. I framgångsvalet 2006 var partiets uppgång dock starkast i Stockholms stad och län. Som ett resultat av valet är partiet åter representerat i såväl landsting som samtliga kommuner i länet utom Huddinge. I Stockholms kommunfullmäktige har centerpartiet sedan valet 2006 ett (1) mandat.

Centerpartiet i Stockholm är för trängselskatten även om man är kritisk till hur den kom till och helst ser att den görs om till en kommunal avgift.

Vimmerby

Centerpartiet i Vimmerby kommun har varit det ledande partiet inom Vimmerby kommun sedan kommunsammanslagningen i början av 70-talet. Partiet har innehaft ordförandeskapet i kommunstyrelsen sedan dess. Ordföranden i kommunstyrelsen heter idag Carl-Axel Centerstig och bor i Locknevi. Inom kommunen finns det idag 7 centeravdelningar, 6 centerkvinnoavdelningar och 1 CUF-avdelning. Partiet har även ordförandeuddraget i Barn och ungdomsnämnden, Personalutskottet, Teknik och servicenämnden, Valnämnden, Vimarhem och Vimmerby Energi. Ordföranden i regionförbundet i Kalmar län heter Leif Larsson (c) och bor i Vimmerby.

Centerpartiet i Vimmerby kommun