Riksdagsvalet i Sverige 1985

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Riksdagsvalet i Sverige 1985 hölls den 15 september 1985.

Innehåll

Valkampanjen

Ett år före valet var förutsättningarna dåliga för socialdemokraterna och VPK. Under hösten 1984 gick (s) under 40 procents-gränsen i opinionsundersökningarna. Skillnaden mellan blocken uppmättes i februari 1985 till åtta procent till borgerlighetens fördel. Under våren 1985 minskade dock det borgerliga övertaget och i maj uppmätte SIFO att det socialistiska blocket hade ett litet övertag.

Det ekonomiska läget gav inte regeringen Palme något utrymme för reformer men vid ett valmöte i Sundsvall den 22 augusti utlovade Sten Andersson att höja pensionerna som en ersättning för att pensionerna inte höjts i takt med prisökningarna ("devalveringseffekten") vid devalveringen 1982. I valrörelsen framhävde regeringen att den hade lyckats sänka budgetunderskottet från 90 miljarder till 60 miljarder. Socialdemokraterna lovade också att under den kommande mandatperioden varken höja skattetrycket eller dra ned på den sociala välfärden. Detta gav - medvetet eller omedvetet - bilden av ett parti som kunde lösa den ekonomiska krisen utan att kräva uppoffringar.

Centerpartiet hade ett valtekniskt samarbete med Kristen demokratisk samling och detta samarbete deltog i valet under beteckningen Centern. Tanken bakom detta var att rösterna på KDS, som regelbundet fick cirka 2 procent av rösterna i riksdagsvalen, inte skulle vara bortkastade utan kunna bidra till en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Samarbetet var dock kritiserat inom partiet och både Centerpartiets kvinnoförbund och Centerpartiets ungdomsförbund var motståndare till samarbetet. Centerledaren Fälldin hade på grund av magsår varit tvungen att hålla sig borta från rikspolitiken under våren och vid centerstämman i Norrköping i juni gick ledamöterna emot partiledningen genom att rösta för att sänka matmomsen. Striderna inom partiet gav intryck av en splittrad och stridande rörelse som knappast var regeringsfähigt.

Samarbetet med KDS blev inte den framgång som partiet hade hoppats på. Centerväljarna övergav partiet och KDS fick bara en enda riksdagsman, partiledaren Alf Svensson.

Den politiska debatten dominerades istället av moderaterna och socialdemokraterna. Moderaterna hade i riksdagen i januari lagt fram en partimotion som i detalj gick igenom vad partiet ville dra ned på: olika sänkta bidrag till ungdomsorganisationer, höjda egenavgifter, sänkta livsmedelssubventioner och avvecklade räntebidrag. Detta använde socialdemokraterna emot dem och Olof Palme återkom flera gånger till hur den moderata politiken skulle "drabba" knattefotbollen. Moderaterna kritiserade socialdemokraterna för att skönmåla det ekonomiska läget och menade att "den tredje vägens politik" (att bekämpa både arbetslösheten och underskotten i statsbudgeten) istället förvärrade krisen. I en riksdagsmotion hade Moderaterna använt ordet "systemskifte" och detta användes av socialdemokraterna för att påstå att moderat politik var ett hot mot den svenska välfärdsstaten. I en SIFO-undersökning i juni 1985 hade Moderaterna fått över 30 procents stöd men stödet sjönk ju närmare valdagen kom.

I SVT:s Aktuellt tog programmet upp en familj från Enköping och påstod att denna skulle tjäna på en borgerlig politik. Sveriges Radios Eko-redaktion lät Riksrevisionsverket räkna på de moderata förslagen och rapporterade att 4 av 5 inkomsttagare skulle tjäna på moderaternas politik. Socialminister Sten Andersson lät snabbt göra egna uträkningar som visade att inkomsttagarna skulle tjäna på socialdemokraternas politik.

Folkpartiet hade valt Bengt Westerberg till partiledare i oktober 1983 men denne hade till en början svårt att göra sig hörd i den politiska debatten, inte minst på grund av partiets storlek, 5,9 procent i riksdagsvalet 1982. Men Westerberg fick till slut sitt publika genombrott genom TV:s valutfrågning i augusti. Den sändes kvällen efter att Adelsohn och Palme mötts i en TV-debatt där fjädrarna rök. Westerberg gav istället intryck av en ledig och okonstlad politiker som försvarade den sociala välfärden men som ändå ville effektivisera den offentliga sektorn och göra slut på offentliga monopol. Detta ledde till att valet blev Folkpartiets stora segerval - samtliga partier gick ned utom Folkpartiet som ökade med över 8 procentenheter.

Övrigt som uppmärksammades i valkampanjen:

Partiernas valaffischer:

  • Socialdemokraterna hade bland annat en valaffisch med en s.k. yuppie som sitter i en Porsche med en dalmatinerhund: Jag röstar på socialdemokraterna - för jag vill ha ordning på Sveriges ekonomi
  • Välj valfrihet - Moderaterna
  • Ingen ska få tvångsansluta dig till socialdemokraterna - Folkpartiet
  • Solidaritet mellan svenskar och invandrare (flera språk) - Vänsterpartiet kommunisterna

Valresultat

Parti Partiledare Röster Mandatfördelning
Antal +− % Antal +−
  Socialdemokraterna Olof Palme 2 487 551 44,68 −0,93 159 −7
  Moderata samlingspartiet Ulf Adelsohn 1 187 335 21,33 −2,31 76 −10
  Folkpartiet Bengt Westerberg 792 268 14,23 +8,33 51 +30
  Centern1 Thorbjörn Fälldin 691 258 12,42 −3,06 44 −12
  Vänsterpartiet kommunisterna Lars Werner 298 419 5,36 −0,20 19 −1
  Miljöpartiet Ragnhild Pohanka och Per Gahrton 83 645 1,50 −0,15
  Övriga partier2 26 546 0,48
Antal giltiga röster 5 567 022 100,00   349  
Ogiltiga röster 48 220  
Totalt 5 615 242
(89,93 %)

Antalet röstberättigade var 6 249 445 personer och antalet röstande var 5 615 242 personer. Valdeltagandet uppgick därmed till 89,85 procent.

Mandatfördelning mellan blocken

De två vänsterpartierna fick 178 mandat medan de tre borgerliga partierna fick 171 mandat tillsammans.

Regeringsbildning

Den socialdemokratiska minoritetsregeringen under ledning av statsminister Olof Palme, Regeringen Palme II, satt kvar. Det parlamentariska läget var dock förändrat såtillvida att regeringen nu var beroende av Vänsterpartiet kommunisternas stöd för att kunna genomföra sin politik. I regeringsförklaringen uttalade Olof Palme att Folkstyrelsekommitténs översyn av valsystemet skulle fullföljas med sikte på breda lösningar. För att föra Sverige ur den ekonomiska krisen krävdes en målmedveten och handlingskraftig regeringspolitik samt att alla i riksdagen över partigränserna kände ett gemensamt ansvar. "Den svenska traditionen bjuder att vi så långt möjligt diskuterar oss fram till samlande lösningar i viktiga samhällsfrågor. Det är en arbetsmetod som gagnat vårt land. Det är en tradition av samverkan som regeringen vill upprätthålla i relationerna till riksdagens partier men också i förhållande till olika intressen i vårt samhälle."

När Olof Palme mördades den 28 februari 1986 tillträdde den 12 mars samma år Ingvar Carlsson som statsminister (Regeringen Carlsson I) för resten av mandatperioden (till valet 1988).

Se även


Personliga verktyg
På andra språk