Roy Andersson

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Denna artikel handlar om filmregissören Roy Andersson. För fotbollsspelaren med samma namn, se Roy Andersson (fotbollsspelare).

Roy Andersson, född 31 mars 1943 i Göteborg, är en svensk filmregissör. Efter studentexamen på latinlinjen på Hvitfeldtska läroverket i Göteborg 1963 studerade han bland annat historia och drama–teater–film vid Lunds universitet. Han satte upp Sittgöken på Lunds studentteater och antogs till Dramatiska institutet 1967. 1968 kom Den vita sporten, en dokumentärfilm, som handlade om den kritiserade Davis Cup-matchen i tennis i Båstad mellan Rhodesia och Sverige.

Innehåll

Bakgrund

Roy Andersson skriver i sin bok Vår tid rädsla för allvar [1] att han som ung, i slutet av realskolan, fick många starka läsupplevelser och dessa påverkade honom att vilja bli författare som femtonåring. På följande sidor beskriver han hur den inriktningen kom att skifta mot filmskapande. Vid 17 års ålder hade han endast fått två korta texter publicerade i Göteborgs Posten och blivit såpass självkritisk att han aldrig vågade försöka igen. Istället blev det alltså film, och och en av anledningarna till det var Filmkrönikan på SVT. Vid ett speciellt avsnitt av programmet visades kortfilmer från en filmskola i Lodz i Polen. För Andersson var detta något helt nytt, ett alternativ till som han själv skriver "det vanliga utbudet i John Wayne-stil som gick på bigraferna" [2]. I samma program berättades det också att en ny filmskola öppnats i Sverige ( Filmskolan, senare Dramatiska Institutet ) och Andersson bestämde sig för att söka sig dit. Dock var han vid tillfället bara 18- 19 år [3] och för att kunna bli antagen var man tvungen att vara 24 år gammal. Så i väntan på att uppnå åldern blev det, som ovan nämnts, Lunds universitet. En annan filmupplevelse som Andersson tar upp som oerhört viktig för sitt eget filmskapande var när ungdomsgården i Jättesten, en förort till Göteborg, visade Vittorio de Sicas Cykeltjuven. Andersson framhäver de stora humanismen i filmen som en faktor som påverkat honom mycket [4]

Roy Andersson fick sitt genombrott 1970, med sin första långfilm En kärlekshistoria, som blev både en kritiker- och publiksuccé. Hans nästa film Giliap kom 1975 och blev betydligt sämre bemött, vilket fick Roy Andersson att dra sig tillbaka från långfilmen. Under de följande 25 åren ägnade han sig åt att regissera reklamfilm. Med detta blev han framgångsrik och uppmärksammad. 1981 grundade han Studio 24, ett oberoende filmbolag och en studio i centrala Stockholm. År 2000 kom emellertid nästa spelfilm Sånger från andra våningen, som han hade arbetat parallellt med under reklamfilmsåren. Filmen blev hyllad och fick flera priser på guldbaggegalan samt juryns pris under filmfestivalen i Cannes samma år. Även utländska kritiker som Roger Ebert gav den uppmärksamhet, beskriven som "one of the strangest movies I have ever seen". 2001 promoverades han till hedersdoktor vid Göteborgs universitet. 2007 kom nästa spelfilm Du levande, som fick ett positivt mottagande och bland annat erhöll pris i Schweiz för bästa bidrag i fantasykategorin. Du levande hade premiär (hösten 2007) på svenska biografer och har nominerats till Oscarsgalan. Roys bror Kjell Andersson född 1949, dokumentärfilmare, har bl.a. producerat en uppmärksammad film om "Sånger från andra våningen".

Filmografi

Långfilmer

En kärlekshistoria(1970)[5] kretsar kring ett ungt förälskat par och deras tillvaro kontrasterat mot en värld av vuxna. Verkligheten runt de unga tu ter sig ogästvänlig och i mångt och mycket kylig. Utvecklingen av den svenska välfärdsstaten ( frågor om ekonomi, status, osv.) och alieneringen av människor, både gentemot varandra och världen i stort behandlas i filmen genom det unga parets ögon. Filmen var Anderssons första långfilm efter att han avslutat sina studier vid Filmskolan 1969, och mottogs med öppna armar. Kritiker och publik hyllade filmen unisont och i Berlin fick Anderssons debutfilm inte mindre än fyra priser. Som debuterande långfilmsregissör är det sällan man hittar sin egen prägel med en gång, och detta gäller även för Anderssons regidebut. En kärlekshistoria skiljer sig markant från den stil som vi kommit att förknippa med Roy Anderssons filmer längre fram i hans karriär. Dock, trots det mer klassiska bildspråket, finnes drag av den tematik som han fortsatt behandla fram tills idag. I en intervju i SvTs Filmkrönikan berättade Andersson ”att man kommer aldrig ifrån sitt grundtema – man har ju något i sig som man ständigt går och spinner på” Enligt honom själv var filmen tänkt att gestalta sanna ögonblick , en tanke som också genomsyrar en stor del av hans senare produktioner, men i En kärlekshistoria yttrar sig detta genom en eftersträvan av äkthet i skådespeleriet istället för att, som kännetecknar Andersson nu, lägga större vikt vid bildkompositionen.

Giliap(1975)[6] Anderssons andra långfilm fick mycket mer avslaget mottagande jämfört med debuten, både ifrån publik och ifrån kritikerkår. Ingmar Bergman lär efter en visning av filmen ha sagt att Roy Andersson bör sluta göra film. Giliap innehåller, i likhet med En kärlekshistoria, en hel del samhällskritik men tonen har ändrats och blivit dystrare och lite allvarligare. Historien utspelar sig på ett gammalt hotell och handlar om de olika relationer som uppstår där mellan gästerna och personalen. Andersson säger själv att filmen handlar om vår egen oro inför vår framtid och utsikten att bli en kugge i hjulet och möjligheten att gå mot strömmen . I filmen märker man också hur Andersson går från det mera klassiska bildspråket från sin första film, till de mer tablåliknande långa tagningarna som blivit hans signum.

Sånger från andra våningen(2000)[7] blev ett stort kliv uppåt för Andersson efter de ljumma recensionerna av Giliap. Sånger från andra våningen vann fem guldbaggar, bästa ljud, bästa manus, bästa foto, bästa regi samt bästa film. Filmen fick även ta emot juryns specialpris vid filmfestivalen i Cannes samma år. I den här filmen märks det tydligt hur Andersson har skapat sig ett eget uttryck genom den komplexa bilden. Under filmens fulla längd återfinns endast 46 klipp. Han klipper från en scen till nästa, men aldrig inom samma scen. Åskådaren får aldrig några förtydligande närbilder av någonting utan allting presenteras i välkomponerade bilder i djupled. Detta signum har som sagt vuxit fram under Andersson olika reklam- och kortfilmsprojekt och kommer för första gången till användning i en långfilm. Filmen har ingen speciell protagonist utan handlar mer om en mängd olika människors liv och gärningar, utan någon speciell relation till varandra. Trots detta att den skiljer sig så pass mycket från de två tidigare filmerna delar de ändå mycket av samma tematik. Människorna blir allt ensammare när världen bara kallnar. Andersson ökade också det samhällskritiska innehållet gentemot de två föregående filmerna, samtidigt som han drog ner på realismen. I scener som exempelvis den när en ung flicka knuffas ner för ett stup, inför representanter från samhället (präster, militär, folk i svarta kostymer eller folkdräkt), rör sig i gränslandet till det surrealistiska. Följden av detta tilltag är dock att kritiken blir knivskarp, nästintill övertydlig.

Du levande (2007)[8] är Anderssons senaste långfilm och är också den en uppvisning av hans speciella bildspråk och påminner mycket mer om Sånger från andra våningen än någon av hans andra långfilmer. Också här presenteras vi för en rad karaktärer som alla har olika problem i sin tillvaro. Filmen inleds med ett citat av Goethe, från vilket filmen också hämtar sin titel: ”Gläds då, du levande, i din ljuvt uppvärmda säng, innan Lethes iskalla våg slickar din flyende fot.” Frasen uppmanar alltså till att glädjas vid att vara vid liv innan det är för sent, men många av människorna i filmen är inte det minsta glada och spenderar största delen av sin tid med att drömma om ett bättre liv. Samhället de lever i ger dem inte några möjligheter till någon lycka. Genom dessa olyckliga karaktärers dagdrömmar formulerar alltså Andersson återigen en sylvass kritik, en nagel i ögat på den svenska samhällsbilden. Skillnaden mellan Du levande och Sånger från andra våningen ligger i realismen. Den förstnämnda är inte lika surrealistisk då drömsekvenserna presenteras som just sådana (oftast är de bara verbalt yttrade och visas inte upp i bild), istället för att som i Sånger från andra våningen visa vår verklighet draget till ett absurdum.


Kortfilmer

Till de viktigaste kortfilmsproduktionerna från Roy Andersson hör:

Någonting har hänt (1987)[9] började som ett beställningsarbete ifrån socialstyrelsen, där syftet var att ta fram en informationsfilm och Aids och Hiv. Ambitionen hos Andersson och det övriga teamet var att göra en så sanningsenlig film som möjligt varpå förberedelsetiden blev sju månader. Den långa perioden av förundersökning och faktainsamling gjorde att produktionsgruppen fick en egen bild av smittans uppkomst och forskningen runt den. Tyvärr för produktionsgruppen, var detta inte en bild som socialstyrelsen ville stå bakom, och de drog sig ur projektet, som till slut fick genomföras på egen hand. Resultatet blev en film som inte handlar så mycket om sjukdomen i sig, utan mer om samhälles reaktioner och åtgärder kring den. Filmen säger ingenting om sjukdomsförloppet, vilka symptom man kan tänka sig få osv. Det som konstateras i början av filmen är att Aids/Hiv är ett nytt virus, som attackerar och bryter ner immunförsvaret och som inte går att bota. Därifrån går filmen vidare med att kritisera de vitt spridda teorierna kring om att smittan skulle ha uppstått i Afrika, hos en speciell sorts apa, och sedan överförts till människan. I flertalet scener visas inkompetenta läkare och forskare som uttalar sagda teori på ett sådant sätt att teorin blir rasistisk och därtill otänkbar. Andersson och de andra drar i en (för sin råa, obeslöjade kritik) känd scen paralleller mellan medicinforskning som utfördes på utvecklingshindrade barn och medicinska experiment på judar under förintelsen. Det senare visas upp i form av en isbassäng där utmärglade människor fryses ihjäl under övervakning av forskare och militär. Allting visas upp till de välkända tonerna av Edvard Persson. Den malplacerade musiken tjänar till att placera detta hemska tillsammans med det familjära och säger oss således att det hemska är kanske inte så främmande som vi vill tro. Regissörens förklaring på denna märkliga kombinationen är att människorna i Sverige fick lyssna på Edvard Persson medan hemska gärningar pågick. I sitt framträdande i Karlstad (mars, 2009) hävdar han att det sådant inte är något ovanligt och att liknande saker händer idag. Andersson hävdar att makthavarna vill att det lätta och trevliga ska leda våra blickar från det allvarliga och farliga.[10] Stilistiskt kan man se filmen, tillsammans med alla reklamfilmer och Härlig är jorden, som en slags föregångare till de två senaste långfilmerna.

Härlig är jorden (1991)[11], som är Anderssons bidrag till projektet 90 minuter 90-tal, är likt Någonting har hänt uppbyggd kring tablåer av långa tagningar i stillbild och djupfokus. I filmens kända inledningsscen hittar vi också det exempel som Andersson själv tar upp, i boken Vår tids rädsla för allvar ,när det kommer till att förklara begreppet med den komplexa bilden. Scenen visar hur en lastbil fylls med skrikande nakna människor, som sedan gasas ihjäl då lastbilen kör. Avgaserna leds in i lastutrymmet. Hela händelsen bevittnas av en grupp välklädda människor som inte ingriper utan ser kallt på. Den objektiva kyla som finns hos dessa åskådare går igen i kamerans sätt att betrakta händelsen. För att öka bildens kraft ytterligare låter Andersson en av männen i bilden (han som senare dyker upp i alla scenerna) vända sig om och blicka rakt in i kameran. Vad detta grepp gör är att bekräfta filmpubliken som närvarande vid händelsen i samma utsträckning som de åskådare som syns på duken. Bilden säger nästan ”du ser också det här, du gör heller ingenting, du låter det hända”. Andersson beskriver anledningen till att gör denna scen i ovan nämnda bok[12]:


” Jag föddes då judeutrotningen gick in i sitt mest intensiva skede. Under mina första två levnadsår gasades miljontals människor ihjäl på det mest bestialiska sätt i ett grannland med läskunnighet och traditioner som påminde mycket om våra egna. Detta har alltid förföljt mig, och gör det fortfarande. Jag skulle vilja säga att jag skäms för detta brott å människans vägnar. Jag känner en slags skuld, trots att jag inte var där. ”

Andersson skriver hur han försöker lätta på denna existentiella skuld genom att, med hänvisningar till filosofen Martin Buber, så att säga belysa det förflutna så att det aldrig glöms och på så sätt förhindra att det sker igen.

Övriga projekt

Lyckad nedfrysning av herr Moro var ett projekt beställt av Stockholms landsting för att öka intresset för vårdutbildningen, som tappade alltfler sökande varje år. Attityden bland ungdomar gentemot utbildningen hade blivit att det var en utbildning för de med lägre betyg, och kallades således ”dumlinjen”. Att detta var ett problem som var tvunget att lösas var uppenbart då behovet av vårdpersonal spåddes öka inom ett par år. Andersson och hans medarbetare tillfrågades och tackade ja, och detta mynnade då ut i Lyckad nedfrysning av herr Moro. Projektets titel kommer ifrån en bild Andersson sett i fotobok, föreställande en prydligt klädd man infryst i ett stort isblock. Texten till bilden säger just Mr. Moro successfully frozen in a cake of ice. Bilden kom att ingå i den bok, med samlade texter och bilder, som senare blev resultatet av projektet. Utöver den boken ingick även en film, affischer och broschyrer. Boken innehöll som sagt olika bilder och texter som syftade till att se på historien och placera in vårdyrket i en större humanistisk kontext. Bland texterna fanns bland annat verk av Buber och Sartre presenterade. Tyvärr var detta tydligen för svårt och stort för många och kritiken mot projektet var hård. Obegripligt slöseri med skattepengar sades det. I Vår tids rädsla för allvar bemöter Andersson kritiken och menar att just det faktum att den kritiseras på det sättet bevisar projektets grundtanke. Projektet var tänkt att pågå under tre år men avbröts efter knappt halva tiden. När så landstingsstyrelsen fick borgerlig ledning hösten 1991 såg nya landstingschefen Knut Nilsson till att sätta stopp för detta ”slöseri med skattepengar”. Hursomhelst kom boken att tryckas i en begränsad upplaga och delas ut till skolklasser runt om i Stockholm, en del skolor fick även klassuppsättningar av boken.

Ett annat projekt som löpte parallellt med Moro- projektet handlade om de två syskonen Sophie Scholl och Hans Scholl och deras motståndsrörelse ”Vita rosen”, och sedermera deras avrättning, under naziregimen i tyskland. Projektet kom att bestå i en tolvsidig broschyr med notiser om avrättningen i svenska tidningar, bilder på syskonen, bilder från nazistpartiets möten samt bilder från Karl XII:s dödsdag (som firas av svenska nynazister varje år). Just det firandet, tillsammans med vandaliseringen av judiska gravar samma år (1991) gav upphov till projektet. Dagens nyheter sa sig vilja ge ut broschyren, med hjälp av landstinget, som drog sig ur och det hela slutade med att broschyren inte kunde publiceras förrän året efter det planerade datumet, och då med endast Dagens nyheter som finansiär.


Regi

Bibliografi

Priser och utmärkelser

Externa länkar

Källor

  1. ↑ Andersson, R: "Vår tids rädsla för allvar.", sidan 13. Filmkonst nr. 33, 1995
  2. ↑ Andersson, R: "Vår tids rädsla för allvar.", sidan 14. Filmkonst nr. 33, 1995
  3. ↑ Andersson, R: "Vår tids rädsla för allvar.", sidan 15. Filmkonst nr. 33, 1995
  4. ↑ Andersson, R: "Vår tids rädsla för allvar.", sidan 92. Filmkonst nr. 33, 1995
  5. ↑ http://www.royandersson.com/sv/produktion_produktioner_langfilm_karleksh.htm
  6. ↑ http://www.royandersson.com/sv/produktion_produktioner_langfilm_giliap.htm
  7. ↑ http://www.royandersson.com/sv/produktion_produktioner_langfilm_sanger.htm
  8. ↑ http://www.royandersson.com/dulevande/
  9. ↑ http://www.royandersson.com/sv/produktion_produktioner_kortfilm_nagonting.htm
  10. ↑ http://www.varmlandsmuseum.se/content?page=2152
  11. ↑ http://www.royandersson.com/sv/produktion_produktioner_kortfilm_jorden.htm
  12. ↑ Andersson, R: "Vår tids rädsla för allvar.", sidan 33. Filmkonst nr. 33, 1995
  • Lundström, Mats Den Komplexa bilden 2003 Magisteruppsats från programmet Kultur, samhälle och mediegestaltning, Linköpings universitet, Campus Norrköping
  • Filmkrönikan, intervju med Sara Wennerblom 2002-12-12



Camera-photo.svg Crystal Clear app Login Manager.png Denna biografiska artikel behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Roy_Andersson"
Personliga verktyg