John Wayne
Från Rilpedia
| John Wayne | |
|---|---|
 John Wayne i Challenge of Ideas, 1961 |
|
| Födelsenamn | Marion Robert Morrison |
| Född | 26 maj 1907 Winterset, Iowa, Mall:Landsdata USA USA |
| Död | 11 juni 1979 Newport Beach, Kalifornien |
| Andra namn | Marion Michael Morrison; Duke |
| Maka | Josephine Alicia Saenz Esperanza Baur Pilar Pallete |
| Webbplats | Wayne Enterprises |
| Betydande roller | Thomas Dunson i Red River Ethan Edwards i Förföljaren Rooster Cogburn i De sammanbitna John Bernard Books i Den siste gunfightern |
| Oscar | |
| Bästa manliga huvudroll 1969 De sammanbitna |
|
John Wayne, eg. Marion Michael Morrison (men urspr. Marion Robert Morrison), född 26 maj 1907 i Winterset, Iowa, död 11 juni 1979 i Newport Beach, Kalifornien, var en amerikansk skådespelare och regissör.
Han började sin karriär på 1920-talet i stumfilmer, och kom att bli en av de största amerikanska filmstjärnorna från 1940-talet till 1970-talet. Han är främst känd för sina western- och andra världskrigsfilmer, men han medverkade i filmer i alla möjliga genrer, biografier, romantiska komedier, polisfilmer med mera. Han var urtypen för en särskild kärv individualistisk manlighet och har blivit en bestående amerikansk ikon.
Innehåll |
Tidigt liv och college
John Wayne föddes som Marion Robert Morrison i Winterset, Iowa 1907, men hans namn ändrades till Marion Michael Morrison då hans föräldrar bestämde sig för att ge sin näste son namnet Robert. Hans familj var presbyterianer; fadern Clyde Leonard Morrison var av irländsk och skotsk härkomst och son till en veteran från Amerikanska inbördeskriget, medan modern Mary Alberta Brown var av irländsk härkomst. Familjen Morrison flyttade till Glendale, Kalifornien 1911 och det var grannarna i Glendale som började kalla honom "Big Duke" eftersom han aldrig gick någonstans utan sin airedaleterrier Little Duke. Han föredrog "Duke" (eng. Hertigen) framför "Marion", och smeknamnet fastnade för resten av livet. [1]
Duke Morrisons tidiga liv kännetecknades av fattigdom, hans far kunde inte handskas särskilt väl med pengar. Duke var en duktig och populär student. Han var lång redan som ung och var stjärnfootballspelare för Glendale High School och rekryterades av University of Southern California. [2]
Morrison ansökte till U.S. Naval Academy, men antogs inte. Han började istället på University of Southern California, där han var medlem i Trojan Knights och studentföreningen Sigma Chi. Han spelade även i footballaget USC under den legendariska tränaren Howard Jones. En skada som ska ha inträffat då han simmade satte stopp för hans idrottskarriär. Morrison skulle senare berätta att han var för rädd för Jones' reaktion för att avslöja orsaken till skadan. Han förlorade sitt idrottsstipendium och kunde därför inte fortsätta att studera på USC. [3] [4]
Medan han gick på universitetet hade han börjat arbeta på lokala filmstudior. Westernstjärnan Tom Mix hade hjälpt honom att få ett sommarjobb på rekvisita-avdelningen i utbyte mot footballbiljetter och Morrison började snart att göra småroller, och blev god vän med regissören John Ford. Under denna tid medverkade Morrison tillsammans med sina USC-lagkamrater i Columbia Pictures' Maker of Men (filmad 1930 och släpptes 1931), med Richard Cromwell och Jack Holt. I filmen stod Marion Morrison under sitt riktiga namn. [5]
Skådespelarkarriär, produktionsbolag
.jpg)
Efter två år som rekvistita-anställd på William Fox Studios för 35 $ i veckan, fick han 1930 sin första riktiga roll i filmen Mot lyckans land (The Big Trail); det var den filmens regissör Raoul Walsh, (som "upptäckte" Wayne) som gav honom artistnamnet "John Wayne", efter "Mad Anthony" Wayne, en general i Det amerikanska frihetskriget. Hans lön höjdes till 75 $ i veckan. Han utbildades av studions stuntmän i ridning och andra western-kunskaper. [6]
Mot lyckans land, den första episka ljudfilmen i westerngenren, etablerade honom som filmskådespelare, även om den var ett kommersiellt misslyckande. Nio år senare ledde hans skådespeleri i filmen Diligensen (Stagecoach) (1939) honom till stjärna. Under tiden där emellan hade han gjort western, främst för Monogram Pictures, och filmserier för Mascot Studios, där han spelade rollen som d'Artagnan i The Three Musketeers, som utspelade sig i det moderna Nordafrika, mot Ray Corrigan och Max Terhune. Samma år, 1933, hade Wayne en liten roll i Alfred E. Greens En farlig kvinna (Baby Face). [7] [8]
Från och med 1928 medverkade Wayne i mer än tjugo av John Fords filmer under de följande 35 åren, däribland Diligensen (1939), Larm över prärien (She Wore a Yellow Ribbon, 1949), Hans vilda fru (The Quiet Man, 1952), Förföljaren (The Searchers, 1956), Hennes vilda man (The Wings of Eagles, 1957) och Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance, 1962).
Enligt Internet Movie Database, spelade Wayne den manliga huvudrollen i 142 av de filmer han medverkade i. En av Waynes mest hyllade roller var i som heroisk pilot i Mellan himmel och hav (The High and the Mighty, 1954), regisserade av William Wellman och baserad på en roman av Ernest K. Gann. S O S - vi nödlandar! (Island in the Sky, 1953) är relaterad till detta, den filmen gjordes ett år tidigare med samma producenter, regissör, manusförfattare, filmare, klippare och distributör.
Utmärkelser
John Wayne belönades med en Oscar i kategorin Bästa manliga huvudroll för filmen De sammanbitna (1969). Priset var passande, men försenat då hans rolltolkningar i filmer som Red River (1948) och Förföljaren (1956) tidigare hade förbisetts, även om han tidigare hade varit nominerade i kategorin Bästa manliga skådespelare för Nationens hjältar (Sands of Iwo Jima) och för Alamo som var nominerad i kategorin Bästa film. Det var en av två filmer han regisserade, den andra var De gröna baskrarna (1968), den enda film som gjordes under Vietnamkriget i stöd för konflikten. [9]
Förföljaren betraktas ännu som kanske en av Waynes finaste och mest komplexa rolltolkning. Premiere Magazine gjorde 2006 en enkät i filmindustrin i vilken hans tolkning av Ethan Edwards rankades som den 87:de bästa skådespelet i filmhistorien. Spielberg och Lucas tyckte att hans rolltolkning av Ethan Edwards faktiskt var den bästa en filmskådespelare någonsin gjort. [källa behövs]
Politik
Wayne var känd för sina konservativa ideal. Han deltog i att skapa Motion Picture Alliance for the Preservation of American Ideals och var under en tid ordförande för den organisationen. Han var en ivrig antikommunist och högröstad anhängare av HUAC och svartlistningen av skådespelare som anklagades [källa behövs] att ha kommunistsympatier. Batjac, det prodiktionsbolag som Wayne var med om att grunda, uppkallades efter ett fiktivt speditionsföretag i Den röda häxan.
På grund av hans popularitet, eller hans status som den mest kända republikanske stjärnan i Hollywood, fick han en förfrågan från partiet att ställa upp som presidentkandidat 1968. Han tackade nej eftersom han inte trodde att allmänheten på allvar skulle kunna tänka sig en skådespelare i Vita huset. Han stödde dock vännen Ronald Reagan då denne kandiderade som guvernör i Kalifornien 1966 och 1970, 1968 tillfrågades även Wayne att bli den konservative demokratiske guvernören George Wallaces partner i presidentvalet, men inte heller det gjorde han. [10]
Privatliv
Wayne var gift tre gånger, alla tre gånger med spansktalande kvinnor; de var Josephine Alicia Saenz, Esperanza Baur och Pilar Palette. Han fick fyra barn med Josephine och tre med Pilar, av vilka de mest kända är skådespelaren Patrick Wayne och Aissa Wayne, som skrev memoarer om sitt liv som John Waynes dotter.
Hans romans med Josie Saenz inleddes då han gick på college, och pågick i sju år innan de gifte sig. Hon var 15 eller 16 då de träffades första gången på ett strandparty i Balboa. Hon var dotter till en framgångsrik spansk affärsman, och hennes familj var emot förhållandet. Under åren före sin död hade han ett lyckligt förhållande med sin tidigare sekreterare Pat Stacy. [11]
Sjukdom och död
1964 fick Wayne diagnosen lungcancer, och genomgick en operation där hela vänstra lungan och två revben togs bort. Trots rykten om att cancern orsakats under filmandet av The Conqueror i Utah där USA hade testat kärnvapen, ansåg Wayne själv att orsaken till cancern var att han rökte tre paket cigaretter dagligen. Efter operationen rökte han cigarrer.
John Wayne avled av magcancer 11 juni 1979 och begravdes på Pacific View Memorial Park cemetery i Corona del Mar. Rykten gjorde gällande att "Duke" på dödsbädden skulle ha konverterat till katolicismen. Många av John Waynes närstående, däribland Dave Grayson och Dukes dotter Aissa har avvisat dessa påståendet och menat att han var inte vid medvetande då denna påstådda konvertering skulle ha ägt rum.
Då han dog bodde han i ett strandhus i Newport Beach, Kalifornien. Platsen för hans sista bostad betraktas fortfarande som intressant, även om själva huset revs av de nya ägarna.
Många saker har uppkallats i minne av John Wayne, däribland John Wayne Airport, i Orange County och den mer än 100 mile långa vandringsleden kallad "John Wayne Pioneer Trail" i staten Washingtons Iron Horse State Park.
Ikonstatus
Redan under sin livstid upphöjdes John Wayne bortom att vara en känd skådespelare till en bestående amerikanska ikon. Wayne såg till att bibehålla denna idealiserade bild av honom utanför vita duken genom vad han gjorde på den. I sin sista film Den siste gunfightern (1976), vägrade Wayne att låta sin rollfigur skjuta en man i ryggen så som det stod i manus, eftersom det motsatte sig hans livsverk av rolltolkningar av mer hedervärda hjältar. [12] Andra kända skådespelare, så som Clint Eastwood och Humphrey Bogart har gärna spelat såväl hjältar som antihjältar.
Waynes väg till att bli en patriotisk krigshjälteikon inleddes fem år efter Andra världskriget då Nationens hjältar (1949) kom ut och Wayne nominerades till en Oscar i kategorin Bästa manliga huvudroll. Han fick så hög status att då den japanske kejsaren Hirohito besökte USA 1975 bad han om att få träffa John Wayne. Wayne gjorde dock aldrig militärtjänst och ansökte om anstånd, troligtvis för att bättre kunna etablera sig som skådespelare. Detta beslut skilde sig från andra väletablerade hollywoodstjärnor som Henry Fonda, James Stewart, Clark Gable, så väl som mindre etablerade som Eddie Albert och Tyrone Power. PÅ grund av detta råkade Wayne ofta ut för att amerikanska militärer undrade varför han inte bar uniform. [13] Vid ett tillfälle besökte Wayne, i en gigantisk cowboyhatt, ett marinsjukhus på Hawaii. Han möttes av tystnad och buades sedan av scenen eftersom den typ av hjältemod som han representerade föraktades som falskt jämfört med krigets verklighet. [1][14]
John Waynes status som krigshjälteikon var användbar i värvningen av stöd för Vietnamkriget, där han bidrog med filmen De gröna baskrarna (1968), även om filmen sablades ned av kritiker för sin starkt idealiserade, påhittade bild av kriget. [15] I en intervju menade Oliver Stone att den patriotiska entusiasm som fick honom att anmäla sig till Vietnamkriget hade inspirerats av "John Wayne-bilden av Amerika". Då Stone återvände som en veteran med utmärkelser hade han blivit en bitter anarkist, som senare gjorde Plutonen en film som är en motsats till de hjältemodiga och patriotiska bilder som idealiserats genom John Wayne-ikonen och De gröna baskrarna. [16][17]
Filmografi (i urval)
.jpg)
- 1968 – De gröna baskrarna (även regissör)
- 1955 – Det blodiga sundet (även producent och okrediterad regissör)
Källor
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
- ↑ William Manchester, "The Bloodiest battle of All", New York Times Magazine, June 14, 1987, pg 84
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör John Wayne
