Från Rilpedia

Regeringen Persson var en svensk regering som tillträdde den 22 mars 1996 som Sveriges regering och avgick fredagen den 6 oktober 2006 klockan 12.00, då den efterträddes av Regeringen Reinfeldt.

Förutom statsministern själv var det endast Ulrica Messing, Leif Pagrotsky och Thomas Östros som fanns med i regeringen Persson hela tiden mellan 1996 och 2006. Från Perssons ursprungliga ministerlista fanns vid regeringens avgång 2006 även Ylva Johansson med i regeringen, men Johansson stod utanför regeringen mellan 1998 och 2004.

Innehåll 1 Samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet 2 Misstroendeomröstning 1998 3 Misstroendeomröstning 2002 4 Statsråd 4.1 Statsrådsberedningen 4.2 Justitiedepartementet 4.3 Utrikesdepartementet 4.4 Försvarsdepartementet 4.5 Socialdepartementet 4.6 Kommunikationsdepartementet[14] 4.7 Finansdepartementet 4.8 Utbildnings- och kulturdepartementet[15] 4.9 Jordbruksdepartementet 4.10 Arbetsmarknadsdepartementet[16] 4.11 Inrikesdepartementet[17] 4.12 Kulturdepartementet[18] 4.13 Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet[21] 4.14 Näringsdepartementet 5 Kritik 6 Referenser 7 Se även

Samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet

Efter riksdagsvalet 1998 kom regeringen överens med Vänsterpartiet och Miljöpartiet att samarbeta. Den 5 oktober 1998 meddelade partierna i ett pressmeddelande att de skulle samarbeta på fem områden: ekonomi, sysselsättning, rättvis fördelning, jämställdhet och miljö. Samarbetet skulle komma att manifesteras såväl i riksdagen som genom gemensamma arbetsgrupper mellan partierna. Partierna hade enats om att tillsätta särskilda arbetsgrupper för att lägga konkreta förslag på sysselsättningsområdet.

Efter riksdagsvalet 2002 kom partierna överens om att fortsätta samarbetet ytterligare en mandatperiod.

Misstroendeomröstning 1998

Efter statsministerns regeringsförklaring tisdagen den 6 oktober 1998 begärde Carl Bildt (m) ordet och framställde ett yrkande om misstroendeförklaring. Carl Bildt anförde följande:

Låt mig därefter mera formellt säga att efter ett val, som innebär ett mycket betydande nederlag för regeringspartiet, bör statsministern avgå och bereda utrymme för en regeringsbildningsprocess under talmannens ledning. Så har icke skett.

Carl Bildt överlämnade också en skrivelse till talmannen av vilken det framgick att yrkandet biträddes av 35 moderata riksdagsledamöter.

Efter två bordläggningar företogs ärendet till avgörande torsdagen den 8 oktober 1998. Före omröstningen gjordes ett inlägg från vartdera av de sju riksdagspartierna.

• Sven Hulterström (s) menade att yrkandet inte skulle betraktas som någonting annat än en politisk demonstration. Vidare uttalade han: "Som alla vet tog statsministern redan på valnatten kontakt med ledarna för Miljöpartiet och Vänsterpartiet i syfte att bana väg för en handlingskraftig majoritet i riksdagen. De förhandlingar som därefter inleddes har resulterat i en uppgörelse om den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken, fördelningspolitiken, jämställdhetspolitiken och miljöpolitiken."
• Gudrun Schyman (v) uttalade att det parlamentariska läget var klargjort genom den gemensamma kommuniké som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna hade lämnat. Den visade med all önskvärd tydlighet att de tre partierna hade gått in i ett långsiktigt politiskt samarbete som skulle sträcka sig över hela mandatperioden på de angivna områdena.
• Göran Hägglund (kd) menade med hänvisning till den socialdemokratiska valförlusten att det rimliga hade varit att regeringspartiet låtit talmannen pröva förutsättningarna för ett regeringsunderlag med största möjliga bredd. "Respekten för parlamentarismens principer borde därför ha lett till en avskedsansökan från statsministern, även om konstitutionen inte uttryckligen kräver det." Emellertid hade det genom trepartiuppgörelsen visats att det fanns goda förutsättningar för ett långsiktigt samarbete mellan de tre partierna. Kristdemokraterna konstaterade således att det för närvarande förelåg majoritetsstöd för den sittande regeringen, varför partiet skulle avstå i omröstningen.
• Agne Hansson (c) framhöll att det inte fanns något formellt hinder för en regering att sitta kvar efter en valförlust. Vidare menade han att förhållandet liknande en omröstning om ett förslag från talmannen till regeringsbildare. Centerpartiets förhållningssätt var, liksom i tidigare liknande situationer, att avstå i omröstningen då regeringsbildningen bedömts vara i överensstämmelse med den parlamentariska situationen.
• Lars Leijonborg (fp) uttalade att det hade varit mest korrekt av statsministern att efter valet agera som Ola Ullsten 1979, alltså lämna in sin avskedsansökan och låta en ny regeringsbildning ske under talmannens ledning. Vidare menade Leijonborg att omröstningen kunde ses som ett slags omvänd statsministeromröstning. Folkpartiet skulle i enlighet med partiets praxis lägga ned sina röster med hänsyn till den uppgörelse som träffats mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Hållfastheten och trovärdigheten i uppgörelsen kunde visserligen ifrågasättas, men om de tre partierna själva ansåg sig utgöra en regeringsduglig majoritet, fick det tills vidare godtas.
• Marianne Samuelsson (mp) anförde att Miljöpartiet skulle rösta nej. Miljöpartiet hade tagit sitt parlamentariska ansvar efter valet genom att tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet diskutera fram ett budgetförslag. Enligt Samuelsson var inriktningen ett långsiktigt samarbete som förhoppningsvis skulle kunna räcka över mandatperioden.

I omröstningen röstade 82 ledamöter (m) för bifall till yrkandet om misstroendeförklaring, medan 186 ledamöter (s, v och mp) röstade för avslag. Avstod från att rösta gjorde 74 ledamöter (kd, c och fp).

Misstroendeomröstning 2002

Den 30 september 2002 yrkade Moderaternas partiledare Bo Lundgren på misstroendeförklaring mot regeringen. Innan omröstningen den 2 oktober hävdade Lundgren att:

Förra mandatperioden regerade Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet i enlighet med ett skriftligt upprättat avtal. Detta samarbete förklarades för avslutat i en gemensam debattartikel i december förra året. De uttalanden som efter valet gjordes av företrädare för Vänsterpartiet och Miljöpartiet visade att dessa partier inte var beredda att ovillkorligt stödja Socialdemokraterna. Tvärtom ställdes, och ställs, nya krav för ett fortsatt samarbete. I denna oklara situation borde Socialdemokraterna ha avgått och låtit grundlagens bestämmelser tillämpas.

• Bo Könberg (fp) förklarade att: "Låt mig tillägga att det alltmer befästa systemet med stödpartier utgör ett konstitutionellt problem. När partier som i riksdagen formellt behandlas som oppositionspartier, formellt helt saknar ansvar och heller inte är underkastade riksdagens kontrollmakt i praktiken ges ett stort inflytande på det löpande regeringsarbetet är detta inte problemfritt." Folkpartiet skulle därför rösta i enlighet med yrkandet.
• Göran Hägglund (kd) menade att dagens situation skilde sig från 1998, då Kristdemokraterna hade lagt ned rösterna: "På samma sätt som 1998 saknas i dag ett majoritetsparti. Det pågår förhandlingar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men eventuella resultat är i dag höljda i dunkel för riksdagen och dess ledamöter. Förhandlingarna är inte slutförda. Det finns någon form av uppgörelse, med för oss oklart innehåll, mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Men det finns i dag ingen uppgörelse mellan de tre partierna som presenterats för allmänheten eller för riksdagen av den art som fanns 1998 vare sig när det gäller formerna för samarbete eller dess tänkta innehåll." Kristdemokraterna skulle därför rösta för yrkandet.
• Agne Hansson (c) menade att en regering med automatik skulle avgå efter riksdagsval. Förtroendeomröstning var därför ett sätt att visa om regeringen hade stöd av en majoritet i riksdagen. Centerpartiet skulle därför rösta för yrkandet.
• Peter Eriksson (mp) menade att det bästa vore om regeringen bestod av partier som tillsammans hade en majoritet i riksdagen men att detta i nuvarande läge inte varit möjligt. Miljöpartiet hade nu ett avtal om samarbete med regeringen vad gäller den ekonomiska politiken och några sakområden och partiet skulle därför avstå från att delta i omröstningen.

Vid omröstningen yrkade 158 ledamöter för bifall (m, fp, kd, c) medan 174 ledamöter röstade för avslag (s, v).

Statsråd

Departementschefer är markerade i fet stil. I de fall där ett statsråd innehaft samma post även i den föregående Regeringen Carlsson III anges hela den sammanhängande tiden på posten i spalten "Ämbetsperiod".

Departement / portfölj	Statsråd	Ämbetsperiod
Statsrådsberedningen
Statsminister	Göran Persson	22 mars 1996 – 6 oktober 2006
Vice statsminister	Lena Hjelm-Wallén	7 oktober 1998 – 21 oktober 2002[1]
Vice statsminister	Margareta Winberg	21 oktober 2002[1] – 31 oktober 2003[2]
Vice statsminister och socialminister	Lars Engqvist	1 juni 2004 – 1 oktober 2004[3]
Vice statsminister och idrottsminister, från 1 januari 2005 även samordningsminister för EU-frågor	Bosse Ringholm	1 november 2004 – 6 oktober 2006
Minister för vapenexportfrågor m.m.	Leif Pagrotsky	1996 – 1997
Samordningsminister	Thage G. Peterson	1997 – 1998
Samordningsminister	Pär Nuder	21 oktober 2002[1] – 21 oktober 2004[4]
Justitiedepartementet
Justitieminister	Laila Freivalds	7 oktober 1994 – 21 september 2000
Justitieminister (tillförordnad)	Lena Hjelm-Wallén	21 september – 16 oktober 2000
Justitieminister	Thomas Bodström	16 oktober 2000[5] – 6 oktober 2006
Demokrati- och förvaltningsminister	Britta Lejon	1998 – 15 oktober 2002[6][7]
Demokrati-, integrations-, jämställdhets-[2] och idrottsminister	Mona Sahlin	21 oktober 2002[1] – 21 oktober 2004[4]
Demokrati-, storstads-, integrations-, och jämställdhetsminister	Jens Orback	21 oktober 2004[4] – 6 oktober 2006
Utrikesdepartementet
Utrikesminister	Lena Hjelm-Wallén	7 oktober 1994 – 7 oktober 1998
Utrikesminister	Anna Lindh	7 oktober 1998 – 11 september 2003 †
Utrikesminister (tillförordnad)	Jan O. Karlsson	11 september[8] – 10 oktober 2003[2]
Utrikesminister	Laila Freivalds	10 oktober 2003[2] – 21 mars 2006
Utrikesminister (tillförordnad)	Bo Ringholm	21 mars 2006[9] – 27 mars 2006
Utrikesminister (tillförordnad)	Carin Jämtin	27 mars – 24 april 2006[9]
Utrikesminister	Jan Eliasson	24 april 2006[9] – 6 oktober 2006
Biståndsminister och minister för östeuropafrågor	Pierre Schori	7 oktober 1994 – 14 september 1999
Utrikeshandelsminister	Leif Pagrotsky	1998 – 21 oktober 2002[1]
Bistånds- och migrationsminister	Maj-Inger Klingvall	14 september 1999 – 16 november 2001
Bistånds- och migrationsminister	Jan O. Karlsson[10]	7 januari 2002[11] – 10 oktober 2003[2]
Migrationsminister	Barbro Holmberg	10 oktober 2003[2] – 6 oktober 2006
Biståndsminister	Carin Jämtin	10 oktober 2003[2] – 6 oktober 2006
Försvarsdepartementet
Försvarsminister	Thage G. Peterson	7 oktober 1994 – 1 februari 1997
Försvarsminister	Björn von Sydow	1 februari 1997 – 30 september 2002
Försvarsminister	Lena Hjelm-Wallén	30 september 2002– 21 oktober 2002[1]
Försvarsminister	Pär Nuder	21 oktober 2002 – 3 november 2002
Försvarsminister	Leni Björklund	4 november 2002[12] – 6 oktober 2006
Socialdepartementet
Socialminister	Margot Wallström	1996 – 1998
Socialminister	Anders Sundström	1998
Socialminister (tillförordnad)	Maj-Inger Klingvall	1998
Socialminister	Lars Engqvist	1998 – 1 oktober 2004
Socialminister	Berit Andnor	2004 – 6 oktober 2006
Socialförsäkringsminister	Maj-Inger Klingvall	1996 – 14 september 1999
Socialförsäkringsminister	Ingela Thalén	14 september 1999 – 10 oktober 2002[13]
Barn- och familjeminister	Berit Andnor	21 oktober 2002[1] – 2004
Folkhälso- och socialtjänstminister	Morgan Johansson	21 oktober 2002[1] – 6 oktober 2006
Vård- och äldreomsorgsminister	Ylva Johansson	2004 – 6 oktober 2006
Kommunikationsdepartementet[14]
Kommunikationsminister	Ines Uusmann	7 oktober 1994 - 6 oktober 1998
Kommunikationsminister (tillförordnad)	Björn Rosengren	7 oktober 1998 - 31 december 1998
Finansdepartementet
Finansminister	Erik Åsbrink	1996 – 12 april 1999
Finansminister	Bosse Ringholm	12 april 1999 – 21 oktober 2004[4]
Finansminister	Pär Nuder	21 oktober 2004[4] – 6 oktober 2006
Skatteminister	Thomas Östros	1996 – 1998
Kommun- och bostadsminister	Lars Engqvist	1998
Kommun- och bostadsminister	Lars-Erik Lövdén	1999 – 21 oktober 2004[4]
Minister för internationellt valutasamarbete	Gunnar Lund	21 oktober 2002[1] – 2004
Kommun- och finansmarknadsminister	Sven-Erik Österberg	21 oktober 2004[4] – 6 oktober 2006
Utbildnings- och kulturdepartementet[15]
Utbildningsminister	Carl Tham	7 oktober 1994 – 1998
Utbildningsminister	Thomas Östros	1998 – 21 oktober 2004[4]
Utbildnings- och kulturminister	Leif Pagrotsky	21 oktober 2004[4] – 6 oktober 2006
Skolminister	Ylva Johansson	7 oktober 1994 – 1998
Skolminister	Ingegerd Wärnersson	1998 – 2002
Skolminister	Ibrahim Baylan	21 oktober 2004[4] – 6 oktober 2006
Förskole- och ungdomsminister, minister för vuxnas lärande	Lena Hallengren	21 oktober 2002[1] – 6 oktober 2006
Jordbruksdepartementet
Jordbruksminister	Annika Åhnberg	1996 – 1998
Jordbruks- och jämställdhetsminister	Margareta Winberg	1998 – 21 oktober 2002[1]
Jordbruks- och konsumentminister	Ann-Christin Nykvist	21 oktober 2002[1] – 6 oktober 2006
Arbetsmarknadsdepartementet[16]
Arbetsmarknadsminister	Margareta Winberg	1996 – 1998
Arbetsmarknadsminister (tillförordnad)	Björn Rosengren	1998
Jämställdhets- och arbetsrättsminister	Ulrica Messing	1996 – 1998
Inrikesdepartementet[17]
Inrikesminister[17]	Jörgen Andersson	1996 – 1998
Inrikesminister (tillförordnad)	Lars Engqvist	1998
Inrikesminister	Lars-Erik Lövdén	1998
Integrations-, idrotts-, ungdoms- och konsumentminister	Leif Blomberg	1996 – 2 mars 1998 †
Integrations-, idrotts-, ungdoms- och konsumentminister	Lars Engqvist	1998
Kulturdepartementet[18]
Kulturminister	Marita Ulvskog	1996 – 13 september 2004[19]
Kulturminister (tillförordnad)	Pär Nuder	13 september – 21 oktober 2004[19]
Utbildnings- och kulturminister	Leif Pagrotsky	21 oktober 2004[4] – 6 oktober 2006[20]
Minister för integrations-, idrotts- och ungdomsfrågor	Ulrica Messing	1998 – 2000
Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet[21]
Miljöminister	Anna Lindh	7 oktober 1994 – 1998
Miljöminister	Kjell Larsson	1998 – 15 oktober 2002[6]
Miljöminister	Lena Sommestad[22]	21 oktober 2002[1] – 6 oktober 2006
Biträdande miljöminister	Lena Sommestad	2002
Samhällsbyggnadsminister	Mona Sahlin	21 oktober 2004[4] – 6 oktober 2006
Näringsdepartementet
Näringsminister	Anders Sundström	1996 – 1998
Näringsminister	Björn Rosengren	1998 – 15 oktober 2002[6][23]
Näringsminister	Leif Pagrotsky	21 oktober 2002[1] – 21 oktober 2004[4]
Näringsminister	Thomas Östros	21 oktober 2004[4] – 6 oktober 2006
Handelsminister	Björn von Sydow	1996 – 1997
Handelsminister	Leif Pagrotsky	1997 – 1998
Biträdande näringsminister med ansvar bl.a. för arbetslivs- och arbetsrättsfrågor, småföretagande och regional näringspolitik, samt från 2000 även för integrationsfrågor	Mona Sahlin	1998 – 21 oktober 2002[1]
Infrastrukturminister	Ulrica Messing	2000 – 6 oktober 2006
Arbetslivsminister	Hans Karlsson	21 oktober 2002[1] – 6 oktober 2006

Kritik

Regeringen Persson har mottagit mycket kritik från framför allt de borgerliga ungdomsförbundens sida, både för bristande kompetens och för att Göran Persson skulle ha brukat en "svågerpolitik", d.v.s. att han tillsatt ministrar efter sina egna personliga kontakter snarare än att ha tillsatt dem efter kompetens. Även Göran Perssons personliga ledarstil har fått ta emot mycket kritik, både från oppositionen, massmedia och, efter valförlusten 2006, inifrån Socialdemokraterna.

Regeringen Persson fick också utstå mycket kritik för sitt agerande under Tsunamikatastrofen 2004.

Referenser

1. ↑ ^{1,00 1,01 1,02 1,03 1,04 1,05 1,06 1,07 1,08 1,09 1,10 1,11 1,12 1,13 1,14 1,15} http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/7073
2. ↑ ^{2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 2,5 2,6} http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/10191
3. ↑ http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/24589
4. ↑ ^{4,00 4,01 4,02 4,03 4,04 4,05 4,06 4,07 4,08 4,09 4,10 4,11 4,12 4,13} http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/32158
5. ↑ Statsrådsberedningen, Thomas Bodström blir ny justitieminister, pressmeddelande, 11 oktober 2000.
6. ↑ ^{6,0 6,1 6,2} Wiklander, Daniel (15 oktober 2002). ”Björn Rosengren avgår”. Sveriges Radio P1 - Dagens Eko. http://www.sr.se/ekot/arkiv.asp?DagensDatum=2002-10-15&Artikel=134253. 
7. ↑ http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/7033
8. ↑ http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/9967
9. ↑ ^{9,0 9,1 9,2} http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/61039
10. ↑ I och med regeringsombildningen den 21 oktober 2002, då Leif Pagrotsky lämnade utrikesdepartementet, övertog Jan O. Karlsson även samarbetet med Central- och Östeuropa. [1]
11. ↑ http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/4621
12. ↑ Referensfel: Ogiltig <ref>-tag; ingen text har angivits för referensen med namnet nov2002
13. ↑ http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/7003
14. ↑ Kommunikationsdepartementet upphörde 31 december 1998 och departementets tidigare skötta ärenden överflyttades då till det nyinrättade näringsdepartementet.
15. ↑ Utbildnings- och kulturdepartementet hette fram till 31 december 2004 Utbildningsdepartementet, men bytte namn 1 januari 2005 i och med att även Kulturdepartementets tidigare ansvarsområde överfördes till departementet.
16. ↑ Arbetsmarknadsdepartementet upphörde 1998 och departementets tidigare skötta ärenden överflyttades då till näringsdepartementet.
17. ↑ ^{17,0 17,1} Inrikesdepartementet hette till 1996 civildepartementet och chefen för departementet hade då beteckningen civilminister.
    Inrikesdepartementet upphörde 1998 och departementets tidigare skötta ärenden överflyttades då till flera olika departement.
18. ↑ Kulturdepartementet upphörde 31 december 2004 och departementets ärenden överflyttades till Utbildnings- och kulturdepartementet.
19. ↑ ^{19,0 19,1} http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/29558
20. ↑ Efter nedläggningen av Kulturdepartementet 1 januari 2005 som chef för Utbildnings- och kulturdepartementet
21. ↑ Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet hette till 1 november 2004 miljödepartementet.
22. ↑ Fram till regeringsombildningen 21 oktober 2004 var miljöministern departementschef, men efter ombildningen övertogs denna roll av samhällsbyggnadsministern.
23. ↑ www.regeringen.se/sb/d/119/a/7036

Se även

• Sveriges regering

Företrädare: Regeringen Carlsson III

Sveriges regering 1996–2006

Efterträdare: Regeringen Reinfeldt