Hjalmar Branting
Från Rilpedia
 |
|
| Ämbetsperiod(er): | |
| 10 mars – 27 oktober 1920 13 oktober 1921 – 19 april 1923 18 oktober 1924– 24 januari 1925 |
|
| Företrädare: | Nils Edén Oscar von Sydow Ernst Trygger |
| Efterträdare: | Louis De Geer Ernst Trygger Rickard Sandler |
| Födelsedatum: | 23 november 1860 |
| Födelseplats: | Klara, Stockholms län |
| Dödsdatum: | 24 februari 1925 |
| Dödsplats: | Stockholm, Stockholms län |
| Maka: | Anna Branting |
| Politiskt parti: | Socialdemokraterna |
| Ministärer: | Regeringen Branting I |
| Namnteckning: |
 |
Karl Hjalmar Branting (uttal) , född 23 november 1860, död 24 februari 1925, var en svensk socialdemokratisk politiker och tidningsman. Han var partiledare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti från 1907 samt blev 1920 Sveriges förste socialdemokratiske statsminister.
Brantings viktigare uppdrag inkluderar riksdagsman (andra kammaren) 1897-1925, partiledare för socialdemokraterna 1907-25, finansminister 1917-18 samt statsminister 1920, 1921-23 (då han även var utrikesminister) och 1924-25. Hjalmar Branting tilldelades Nobels fredspris 1921 tillsammans med Christian Lange.
Branting gifte sig 1884 med journalisten Anna Matilda Charlotta Jäderin (född 1855 i Stockholm).[1] Tillsammans fick de två barn: Georg (född 1887)[1], advokat, riksdagsledamot och publicist, samt Sonja (född 1890)[1], advokat, feminist, riksdagsledamot och gift med advokaten Olof Westerståhl (1884-1948) och mor till statsvetaren Jörgen Westerståhl.
Innehåll |
Biografi
Familj och uppväxt
Hjalmar Branting föddes den 23 november 1860 i Klara, Stockholm, som ende son till överläraren och föreståndaren för Gymnastiska centralinstitutet, Lars Gabriel Branting (1799-1881), och Emma af Georgii (1821-1880). Föräldrarna skilde sig 1869 men gifte om sig 1873. Morfadern var rikshärolden, statssekreterare Carl af Georgii (1787-1837), som adlades 1818.
Branting hade en högborgerlig bakgrund. Efter skolgång vid Beskowska skolan, där han var klasskamrat med blivande kung Gustaf V, bedrev han naturvetenskapliga studier vid Uppsala universitet 1878–82, dock utan att avlägga examen. Genom resor och litteraturstudier blev han tidigt bekant med marxismen. Redan 1878–79 kallade han sig socialdemokrat, sannolikt den förste i Sverige. Efter föräldrarnas död 1880–81 inriktade sig Branting på en publicistisk och politisk karriär. En ansenlig förmögenhet efter föräldrarna skingrades på några år i glada vänners lag genom festande och generösa lån och borgensåtaganden. Han hade svårt att hålla i pengarna och kom ofta att ha ekonomiska bekymmer. I slutet av 1800-talet hamnade han i blåsväder med lagen också, då han var inblandad i ett hädesmål.[2]
Inledande karriär
Efter anställning i den radikala tidskriften Tiden knöts Branting till den av August Palm startade tidningen Social-Demokraten, vars huvudredaktör han blev 1887 och som var hans plattform ända till 1917.
Branting blev tidigt den ledande kraften i den unga socialdemokratin, särskilt efter Axel Danielssons och Fredrik Sterkys bortgång vid sekelskiftet 1900. Han deltog i socialdemokratiska partiets konstituerande kongress 1889 och var ledamot av den socialdemokratiska partistyrelsen från dess bildande 1894 och ordförande i partistyrelsens verkställande utskott från 1907. Branting blev partiets förste kongressvalde partiordförande från 1908 fram till sin död.
Han pläderade redan i ett välkänt tal i Gävle 1886 för en fredlig revolution av samhället på den allmänna rösträttens väg, i strid med de starka krafter som ville ta makten med våld. Han valdes in i riksdagen 1896 på en liberal lista.
Branting som politisk ledare
När tsaren abdikerat i ryska februarirevolutionen 1917 kulminerade samtidigt hungerkravaller i Sverige. Hjalmar Branting och LO-ledningen agerade för att skapa lugn och avvärja upptrappning av oroligheterna. I samtal med statsminister Carl Swartz tog Branting på sig ansvaret för lag och ordning under första maj 1917, vilket innebar att Swartz kunde förbjuda borgerliga initiativ till privatmiliser. Därmed undveks risken för gatustrider som kunde ha kastat landet in i en mycket allvarlig kris.
När parlamentarismen fick sitt definitiva genombrott efter valet 1917, då kungen inte längre kunde förhindra att sittande högerregering avgick efter valförlust och en regering bildades på basen av valresultatet, var det en stor seger för Branting. Ändå tvekade han länge om han själv skulle ingå i den nya koalitionsregeringen mellan liberaler och socialdemokrater. Tillträdande statsminister, liberalen Nils Edén, krävde dock att socialdemokraternas ledare skulle ha en av de tyngsta ministerposterna. Branting blev finansminister. Men bara under några korta månader, innan han avgick av personliga skäl. Hans personlighet passade illa med officiella plikter och administrativa sysslor. Författningskompromissen om allmän rösträtt 1918 och beslutet om åttatimmarsdagen 1919 var höjdpunkterna i hans inrikespolitiska karriär.
Statsminister tre gånger
När den yngre generationens ledarskikt inom socialdemokraterna (främst riksdagsmännen Per Albin Hansson och Gustav Möller samt finansdepartementets statssekreterare Rickard Sandler) fick Edéns koalitionsregering på fall 1920 gick budet om att bilda regering till Branting. Gustaf V såg nu den äldre generationens socialdemokratiska ledare, främst Branting och LO-ordföranden Herman Lindqvist, som representanter för trygghet och lugn. Inom socialdemokratiska riksdagsgruppen framförde dock Branting idén att finansminister Thorsson skulle bli statsminister och han själv utrikesminister. Men den första vänsterrörelse i Europa som erövrat regeringsmakten utan föregående revolution kom att ledas av sin ordförande. Branting valde dock att i statsrådsdiktamen meddela att han ledde en ren nödregering inför annalkande riksdagsval och "icke i förväntan på omedelbara åtgärder till förverkligande av partiets program för samhällets omdaning". En förklaring till den låga profilen var att regeringen var i minoritet i riksdagen.
Valet samma höst blev ett svårt bakslag. Enligt parlamentarismens principer borde Branting avgå, men han tvekade, även efter det att Nils Edén sagt blankt nej till en ny koalitionsregering. Branting ville inte släppa fram högern till makten igen. Om socialismen enligt socialdemokratin kunde röstas fram i val, kunde den då också röstas bort av väljarna, var den intrikata frågan. Finansminister Thorsson var för avgång, men då av mer pragmatiska skäl: "de ekonomiska svårigheterna sammandraga sig ... det blir svårt för vilken regering som helst att regera". När riksdagsgruppen gick på Thorssons linje förhalade Branting avgången så att han fick möjlighet att hindra en högerregering och bereda vägen för en svag interimsregering inför nästa års riksdagsval, det första med allmän rösträtt.
Genom sin ställning som en av Socialistinternationalens mest kända och respekterade ledare och sin tro på fred genom en tryggad internationell rättsordning blev Branting en av de främsta tillskyndarna av Nationernas Förbund. Han verkade aktivt för Sveriges inträde 1920 i den nya världsorganisationen, i kamp mot både högern och vänstersocialisterna. Mot bolsjevikerna hävdade han med kraft demokratins ideal. Han blev kallad "den store europén" och tilldelades 1921 Nobels fredspris tillsammans med norrmannen Christian Lange.
Trots partiets framryckning med över sex procentenheter till 36 procent av rösterna i riksdagsvalet 1921 ville Branting helst slippa regeringsansvaret. Den ekonomiska utvecklingen för nationen var dyster med växande massarbetslöshet, stigande räntor och deflation. Branting hade själv knappt varit aktiv i valrörelsen eftersom hans engagemang i storpolitiken kring Nationernas Förbund i Genève tog allt mer av hans tid och engagemang. Men det var otänkbart att låta von Sydows ämbetsmannaministär sitta kvar; den regeringen var tecken på parlamentarismens misslyckande. Branting försökte än en gång få Edéns liberaler att ställa upp i en ny koalitionsregering, utan framgång. Kungen gav då Branting i uppdrag att bilda en enpartiregering. I den tog han själv, så som statsminister, också på sig uppdraget som utrikesminister. Han kom att kallas "dubbelexcellensen" och många uppfattade att han mer var i Genève än i Stockholm.
När löneförhandlingarna för järnverksanställda mellan LO och SAF strandade i januari 1923 trappades den politiska konflikten om statligt arbetslöshetsunderstöd upp. Alla partier ansåg att staten måste garantera de arbetslösa någon form av stöd. Men om tillämpningen blev striden hård. När socialministern, förre LO-ordföranden Herman Lindqvist, i Brantings frånvaro lade fram ett förslag som de borgerliga ansåg bröt mot principen om statens neutralitet mellan arbetsmarknadens parter, vägrade Gustaf V under konseljen den 9 februari att godkänna propositionen och krävde bordläggning till statsministerns hemkomst. Branting störtade hem från Paris och försökte kompromissa med liberalerna, men hans strävan efter samförstånd bröts ned av de yngre under ledning av Per Albin Hansson. Hos liberalerna manövrerade CG Ekman för att stärka sin position som vågmästare mellan höger och vänster. När Brantings kompromiss föll i första kammaren avgick regeringen.
Socialdemokratin gick 1924 ännu en gång in i en valrörelse i opposition och riktade hård kritik mot högerregeringen Trygger. Man vann några mandat. Branting blev för tredje gången statsminister, även om han bara gjort fem valframträdanden som mer liknade en eriksgata för en äldre statsman än en valkampanj. Han var nu trött och insjuknade snart i influensa som utvecklades till hjärtmuskelinflammation och gallstensanfall. 19 januari begärde han avsked som statsminister, men bad att få kvarstå som statsråd utan portfölj; den 24 januari ersattes han således som statsminister av Rickard Sandler. En månad senare, kl.12.37, dog han i sitt hem på Norrtullsgatan. Branting ligger begravd på Adolf Fredriks kyrkogård.
Trots att hans tre perioder som statsminister var korta och föga framgångsrika hade han etablerat socialdemokratin som ett regeringsfäigt parti och lagt grunden för partiets kommande, och unikt långa, regeringsinnehav i ett demokratiskt land.
Hjalmar Branting om armeniska folkmordet
I tidningen Socialdemokraten den 28 mars 1917 återges ett tal som Branting höll dagen innan på Auditorium vid Norra Bantorget i Stockholm i ett opinionsmöte mot det armeniska folkmordet. I tidningen gick det att läsa:
”Dokumenten säga klart ifrån, att här ej är tal om övergrepp av underordnande, utan det är frågan om ett organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till i Europa. Det har gällt att hela stora områdes befolkning, att massakrera dem, driva de överlevande i öknen under förhoppning att de ej skola uthärda utan att deras ben skola vittra i ökensanden.
Detta folkmord står bland krigets alla ohyggligheter beträffande offrens antal och den systematiska vildheten i dess utförande utan motstycke. När vi läsa därom har det isat våra hjärtan, verkligen på allvar isat våra hjärtan”.
Kuriosa
Hjalmar Brantings Plads är ett torg i centrala Köpenhamn, mellan Stockholmsgade och Olof Palmes gade (), inte långt från Østerport Station.
Bibliografi
- (1904, 1906) Socialdemokratins århundrade
- (1913) Varför det var rätt att antaga pensionförsäkringslagen
- (1914) Den politiska krisen: Dess innebörd, uppkomst och första förlopp
- (1919) Demokratins genombrott
Litteratur
- Hugo Vallentin, Hjalmar Branting: A Character Sketch of the Swedish Socialist Leader, (1917)
- Gerhard Magnusson, Socialdemokratin i Sverige, Första bandet: I brytningstider. Andra bandet: I kamptider. Tredje bandet: I ansvarstider, (1920-24)
- Ramsay MacDonald, Ebert and Branting: Helmsmen in Europe's Storm and Stress Period, (1925)
- Zeth Höglund m fl, Tal och skrifter i urval, (1927-30), 11 delar.
- Zeth Höglund, Hjalmar Branting och hans livsgärning, (1928-29)
- Anna Branting, Min långa resa: Boken om Hjalmar och mig, (1945)
- John Lindgren, Från Per Götrek till Per Albin: Några drag ur den svenska socialdemokratins historia, (1946)
- Per A. Hansson, Demokratisk linje: Tal och artiklar, (1948)
- Zeth Höglund, Hjalmar Branting, (1949)
- Morgon-Tidningen, Hjalmar Branting: Statsmannen och människan (1950)
- Ture Nerman, Hjalmar Branting: Kulturpublicisten, (1958)
- Ture Nerman, Hjalmar Branting: Fritänkaren, (1960)
- Alvar Alsterdal och Ove Sandell, Hjalmar Branting: Socialism och demokrati, (1970)
- Nils-Olof Franzén, Hjalmar Branting och hans tid, (1985)
Källor
- Händelser man minns - en bokfilm 1920-1969, fil dr Harald Schiller 1970
- ↑ 1,0 1,1 1,2 Sveriges befolkning 1890, (CD-ROM) Riksarkivet 2003
- ↑ http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=361&a=332764
Se även
- Sveriges statsministrar
- Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
- Socialdemokrati
- Rösträttsdemonstrationen i Stockholm 20 april 1902
Externa länkar
Wikiquote har citat av eller om Hjalmar Branting
- Wikimedia Commons har media som rör Hjalmar Branting
- Hjalmar Branting i uggleupplagan av Nordisk familjebok, fjärde bandet, 1905
- Nobelprize.org: Hjalmar Branting – Biography
- Marxist Writers: Hjalmar Branting
- Internationellt i Hjalmar Brantings arkiv
- Youtube: Hjalmar Brantings tal om rösträttsfrågan 1918
| Företrädare: Claes Tholin |
Socialdemokraternas partiledare 1907–1925 |
Efterträdare: Per Albin Hansson |
| Företrädare: Conrad Carleson |
Sveriges finansminister 1917–1918 |
Efterträdare: Fredrik Thorsson |
| Företrädare: Nils Edén |
Sveriges statsminister 1920 |
Efterträdare: Louis De Geer |
| Företrädare: Herman Wrangel |
Sveriges utrikesminister 1921–1923 |
Efterträdare: Carl Hederstierna |
| Företrädare: Oscar von Sydow |
Sveriges statsminister 1921–1923 |
Efterträdare: Ernst Trygger |
| Företrädare: Ernst Trygger |
Sveriges statsminister 1924–1925 |
Efterträdare: Rickard Sandler |
|
||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||
