Gustaf V

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Gustaf V
Kung Gustaf V av Sverige
Regeringstid	8 december 1907 - 29 oktober 1950
Kröning	Ej krönt
Valspråk	Med folket för fosterlandet
Ätt	Bernadotte
Gemål(er)	Victoria av Baden (död 4 april 1930)
Barn	Gustaf VI Adolf Wilhelm Erik
Företrädare	Oscar II
Efterträdare	Gustaf VI Adolf
Född	16 juni 1858 Drottningholms slott
Död	29 oktober 1950 Drottningholms slott
Begravningsplats	Riddarholmskyrkan, Stockholm

Gustaf V, född Oscar Gustaf Adolf 16 juni 1858, död 29 oktober 1950, var kung av Sverige från 1907, som den femte regenten av huset Bernadotte.

Gustaf V var son till Oscar II och drottning Sofia, sonsons son till Karl XIV Johan samt farfars far till Carl XVI Gustaf, som är Sveriges nuvarande kung.

Gustaf V var kung under 43 år och därmed den näst längst regerande monarken i Sveriges historia. Han var Sveriges regent under 1900-talets båda världskrig där han deltog med diplomatiska insatser. Han var också den förste svenske kungen att avstå från en religiös kröning, något som annars varit bruk i Sverige sedan 1210.

Privat var Gustaf V musik-, konst- och sportintresserad samt en internationellt känd tennisspelare under pseudonymen Mr. G. Kung Gustaf V blev en ganska så folkkär kung och fick i folkmun smeknamnet "V-Gurra".

Uppväxt

Strax efter 10 på förmiddagen den 16 juni 1858, nedkom hertiginnan av Östergötland med en son på Drottningholms slott, förlöst av livmedikus F.U Wästfelt. Prinsen döptes i Slottskyrkan 12 juli av ärkebiskop Henrik Reuterdahl med namnet Oscar Gustaf Adolf, och erhöll titeln hertig av Värmland. Som med alla svenska kungliga dop, begagnades den dopfunt som Jean-François Cousinet skapade till Gustav III, och den vagga av Niclas Heimen som Fredrik III av Holstein-Gottorp skänkte till Karl XI:s dop.

Redan året därefter föddes hans bror prins Oscar, 1861 prins Carl, och 1865 prins Eugen. De tre äldsta prinsarna började på Beskowska skolan i oktober 1869. Familjen var bosatt i Arvfurstens palats, och modern var den framträdande gestalten i prinsens uppfostran. Somrarna tillbringades på Sofiero slott som fadern lät införskaffa. Under sina första år ansågs prinsen ha svag kroppskonstitution, varför han 10 maj 1871 blev behandlad med elektricitet.^[1] Trots detta växte han upp till en reslig och slank kunglighet, som blev känd som idrottsman, för sin uthållighet och sin höga ålder.

Åren som kronprins

Nygifta. Kronprins Gustaf gifte sig med Victoria av Baden 1881

Från den 18 september 1872 var hertigen av Värmland Sveriges och Norges kronprins, då fadern blev kung efter sin brors bortgång, och de bosatte sig på Slottet. I samband med detta avbröts skolgången vid Beskowska, och kronprinsen påbörjade sin utbildning som tronföljare på slottet.

År 1874 företog prins Gustaf, inkognito, tillsammans med sin lärare Lundeberg sin första utlandsresa, som gick till Schweiz och Italien. Han tog studentexamen på slottet 16 december 1876 och skrevs in vid Uppsala universitet 1877 vid Värmlands nation, och samma år fick han för första gången tjänstgöra som regent i sin bortresta faders ställe. Vid universitetet läste han latin, nationalekonomi, nordisk historia, konsthistoria, processrätt och svensk statskunskap. Han genomgick samtidigt militär utbildning med truppförband i Sverige och Norge, samt vid Krigshögskolan. Vid sjutton års ålder var han underlöjtnant, 1884 generalmajor, och 1898 general.

Som kronprins blev Gustaf internationellt berömd för att anordna Stockholmsutställningen 1897. Hans första stora insats i den svenska politiken var i tullstriden 1887, då han höll två tal i Andra kammaren, och anses ha varit den som slutligen löste tvisten genom att föreslå en "kompromissministär" av två partier. De politiskt invecklade åren runt sekelskiftet, med krav på allmän rösträtt, försvarsreformer och upplösningen av den norska unionen, var kronprinsen en inflytelserik person i dagspolitiken.

Som kronprins var Gustaf den förste ordföranden i Sveriges Centralförening för idrottens främjande, en förlaga till Riksidrottsförbundet, som bildades på slottet 1897 av honom själv, Victor Balck, Sven Hermelin och Clarence von Rosen. Centralföreningen arrangerade Nordiska spelen, och byggde Stockholms Stadion till Olympiska sommarspelen 1912, som Gustaf, bliven kung, invigde.

Gustaf bar krona fram till 1907 som kronprins men avstod från egen kröning.

Tidigt framgick det att kronprinsen var en helt annan karaktär än sin far, med ett annat förhållningssätt och modernare ledarstil. I utrikespolitiken var far och son båda ivriga förespråkare för nordisk enhet och broderlig anda. Kronprins Gustaf utmärkte sig dock genom att tidigt upprätta diplomatiska förbindelser i hela världen, och visade bortom den rent sociala förståelsen att han hade sinne för sammanhangen i internationell politik. Vid unionsupplösningen spelade han en central roll som handlingskraftig förhandlare med Storbritannien.

Efter att ha tillbringat ett år i utlandet återvände prins Gustaf i oktober 1879 till Sverige. Han hade under sommaren utnämnts till Doctor of Civil Law vid Oxford University samt besökt flera kungahus. Resan var avgörande för resten av hans liv, för det var nu han träffade sin blivande gemål för första gången, Victoria av Baden, som han friade till 2 mars 1881. Förlovningen eklaterades 14 mars samma år. Den 20 september 1881 förmäldes han med prinsessan Victoria av Baden i Slottskyrkan i Karlsruhe. Kronprinsparet fick tre söner:

Sönerna:

• Gustav Adolf (1882-1973), hertig av Skåne, sedan kung.
• Wilhelm (1884-1965), hertig av Södermanland.
• Erik (1889-1918), hertig av Västmanland.

Som familjefader var kronprinsen en ”hemmets gentleman,” men plikten var starkare än familjebanden, varför han senare i livet i egenskap av kung, berövade tre sonsöner prinsvärdigheten på grund av deras äktenskap. Från 1890 och ett år framåt var kronprinsparet i utlandet, och besökte Egypten. Kronprinsessan Viktoria insjuknade 1898, och av hälsoskäl vistades hon därefter ofta på Capri och senare i Rom.

Regeringstid

Tiden fram till borggårdstalet

Borggårdstalet orsakade en politisk kris när Regeringen Staaff avgick.

Den 8 december 1907 efterträdde Gustaf V sin far som Sveriges konung. På eget initiativ meddelade han att han som förste svenska monark inte skulle krönas. Kung Gustaf blev den siste monarken i Sverige med öppen politisk makt, och hans regeringstid är präglad av vittgående samhällsförändringar, tekniska uppfinningar och nya vetenskapliga rön, som skapade en helt omdanad världsbild och roll för monarken. Det turbulenta storstrejksåret 1909, då för övrigt den första flygningen i Sverige ägde rum, hade kung Gustaf statsbesök av ryska kejsarparet, vilket gav bekymmer då vissa socialister såg dem som en eftersökt måltavla. Kung Gustaf hade dock gått samma skola som socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting, och deras förhållande kännetecknades av respekt. För att få slut på strejken kallade kung Gustaf till sig båda parter, arbetsgivarnas Hjalmar von Sydow och strejkarnas Herman Lindqvist, och bad dem i rikets namn bli sams. Motsättningarna med vänstern var förstås inte över i och med detta; 1911 gick Karl Staaff emot Arvid Lindmans, riksdagens och kungens beslut om och vilja att bygga en pansarbåt vilket till slut löstes genom en nationalinsamling och Svenska pansarbåtsföreningen.

Den 7 februari 1910 insjuknade kungen i blindtarmsinflammation, en operation utfördes av professor John Berg, professor Åkerman, doktor Edgren och doktor Hybbinette, och tog 1 timma och 10 minuter.^[2]

Konflikten med vänsterregeringen eskalerade med det så kallade bondetåget 1914, och kungens borggårdstal, där kungen motsatte sig den nedrustningspolitik som bedrevs av Karl Staaffs vänsterliberala ministär. Som en följd av händelsen avgick regeringen, eftersom Staaff ansåg att han först skulle ha blivit informerad om talet.

Den 25 juli 1914 emottog kung Gustaf statsbesök från Frankrikes president Raymond Poincaré, men redan efter den första kvällens galamiddag reste presidenten hem, på grund av oroligheterna efter skotten i Sarajevo. Första världskriget är ett faktum redan en vecka senare.

Första världskriget

På hemmafronten ledde första världskriget till att Branting omedelbart uppmanade arbetarklassen till borgfred. Den 18 december detta år samlade kungen till trekungamötet i Malmö, med de andra regenterna i Norden. Tidigare under året hade kung Gustaf opererats för magsår. Sin hälsa till trots verkade kung Gustaf energiskt för ett nordiskt samförstånd i förhållande till andra makter.

Trekungamötet var en demonstration att länderna var enade, trofasta sinsemellan och förde en gemensam neutralitetspolitik mot varandra och mot stormakterna. Kung Gustafs egna skäl var att avliva de ihärdiga ryktena som cirkulerade om att han skulle sluta upp på Tysklands sida,^[3] att Sverige levererade krigsmateriel till Ryssland samt att Sverige hade planer på att anfalla Danmark.^[4] Åren 1911-1914 hade Sverige vacklat i frågan om man skulle alliera sig med Tyskland eller inte, vilket kung Gustaf och drottning Victoria antogs förespråka, och vilket troligen berodde på att Ryssland sedan länge betraktades som en fara och under denna tid ertappades med spioneriverksamhet i Sverige.^[5] Drottningen var av tysk börd, kusin med kejsar Wilhelm II och hedersöverste i Stettin, och hennes band med hemlandet var starka. Åren innan kriget hade hon påverkat kungen i både konservativ och protysk riktning.^[6] De tre nordiska länderna hade innan detta möte flerhundraåriga stridigheter djupt rotade i folkminnet, med sina lojaliteter fästade vid olika stormakter: Tyskland och England.^[7] Med mötet förändrades den utrikespolitiska kompassen radikalt för alla dessa tre länder.

För Sveriges del innebar kriget svåra hungerår, spanska sjukan och vissa marina förluster, då svenska Hvalen besköts av tyska u-båtar 1916. Kung Gustaf drabbas även av personlig sorg, då hans son prins Erik avled 1918 i spanska sjukan.

Mellankrigstiden

Gustav V porträtterad 8 december 1932 vid sitt 25-årsjubileum på tronen.

Med tiden fick Gustaf V förtroende för den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting. De två hade varit klasskamrater i Beskowska skolan

Drottning Victorias hälsa försämrades alltmera, och allt oftare måste hon vistas utomlands. Kungaparets relation var omvittnat kylig. Rom och Baden-Baden blev hennes andra hem. Drottningen avled i Villa Svezia i Rom 4 april 1930, och hennes stoft begravdes i Riddarholmskyrkan.

Efter första världskriget blev Östersjöpolitiken kung Gustafs viktigaste engagemang, dels stressad av kommunismens utbredande, dels med en önskan om att införliva Åland med Sverige; jämför Ålandsfrågan. Han har även blivit förknippad med sina reservationer emot de ekonomiska påföljderna för Tyskland vid Versaillesfreden, och uttryckte vid flera tillfällen sin oro för att detta skulle leda till att bolsjevismen spreds. När folkopinionen mot Tyskland förbyttes efter första världskriget, drabbade detta kungen. I riksdagen hotade vänsterpolitikerna med revolution för att driva igenom författningsändringar; till Torsten Nothin sade kung Gustaf långt senare att läget varit så allvarligt omkring den 14 november 1918 att han då haft sitt bagage packat för att snabbt kunna ta sig ur landet om så skulle krävas. Det var den blivande socialdemokratiske statsminstern Hjalmar Branting och dennes liberala koalitionskamrater som löste krisen genom att införa 8-timmars arbetsdag, och en rösträttsreform, och därefter förklara att republikkravet inte var aktuellt.^[8] 1918 var så parlamentarismen verklighet varvid monarkin försvagades markant.

Under Brantings andra ministär utfördes en reform av lagtexternas utformning. Alla Sveriges lagar hade dittills inletts med orden ”Vi Gustaf, med Guds nåde, Sveriges Götes och Vendes Konung etc.”, vilket under början av 1920-talet ändrades till ”Lag om etc.” och ”Kunglig förordning om etc.” Detta tolkades som att regeringen hade revolutionära planer, och ledde till fräna protester i riksdagen. Själv hade dock kungen ingenting att erinra emot förändringen.^[9]

Under 1930-talet skakades Sverige av den ekonomiska depressionen, vilket ledde till att kung Gustaf sänkte sitt apanage 1931. Samma år nekades Adolf Hitler och Goebbels att hålla föredrag i Stockholm, inbjudna av Birger Furugård.

Med radions intåg blev kung Gustaf den förste svenske kung som kunde tala direkt till folket, och han använde detta medium ofta. Ett berömt tal var Nordens dag 27 oktober 1936, då han manade till sammanhållning mellan de nordiska folken. Året därefter förbjöd Adolf Hitler tyskar att ta emot Nobelpriset, vilket speglar den spända relationen mellan Tyskland och Sverige. Eftersom Sverige var militärt underlägset, blev det av största vikt att mildra spänningen.

Andra världskriget

Gustaf V i Berlin i februari 1939 på genomresa till Franska rivieran (Nice) uppvaktas av riksmarskalk Hermann Göring som representant för den tyska regeringen. Längst till vänster Gustafs sonson, prins Gustaf Adolf, som var i Berlin för en ryttartävling.

När andra världskriget bröt ut 1939 förklarade sig Sverige 3 september genom statsminister Per Albin Hansson genast neutralt, vilket berömdes som "skötsamt" av den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop 1940. Neutralitetspolitiken var i linje med kung Gustafs egen hållning, och han kallade de fyra statsöverhuvudena för Norden till möte 18 oktober 1939, där de antog en gemensam neutralitetsförklaring. Kung Gustafs inställning var att länderna skulle bistå varandra humanitärt och ekonomiskt, men efter några få månader hade Norden klyvts mellan stormakterna. Han såg det under hela kriget som sin plikt att hålla löftet om att hjälpa de nordiska länderna, delvis i strid mot statsminister Hansson.

Vid andra världskrigets utbrott hade Sverige en koalitionsregering, bestående av socialdemokraterna och bondeförbundet. Från flera håll i riksdagen framfördes önskemål om en koalitionsregering i oktober 1939, och kungen ingrep genom att tillkalla Per Albin Hansson och frågade om han kunde tänka sig ingå i en ministär underställd överståthållaren Torsten Nothin, men Hansson vägrade, och bildade i december 1939 en samlingsregering, med företrädare för alla riksdagspartier utom kommunisterna, med Christian Günther som utrikesminister.^[10] Till Tage Erlander har kung Gustaf sagt att han hade mycket besvär med Hansson i början, som ju innerst inne var republikan.^[11] Med tiden växte dock en vänskap fram, och de spelade ofta bridge tillsammans. På Gustaf V:s 85-årsdag kallade folkhemmets skapare Per Albin Hansson honom ”den folkkäre”,^[12] och han kallades därefter allmänt ”folkhemmets kung.”^[13]

Under kriget kallade kungen till flera urtima riksdagar, men i praktiken hade utrikespolitiken förflyttats till Utrikesdepartementet och regeringskansliet, och kungens reella betydelse låg huvudsakligen på det personliga planet, med täta kontakter, konseljer och samtal med statsministern och hans samlingsregering. Ett av de sista uttrycken för en svensk kungs uttryckliga politiska ingripanden var den diktamen om politiken gentemot Finland som Gustaf V fick införd i regeringsprotokollet.

Efter Tysklands invasion av Norge 1940 krävde Tyskland den 15 juni att norska kungahuset skulle avsättas och att socialdemokratiska ministären Nygaardsvold skulle avgå, vilket oroade kung Gustaf, bland annat genom de nära släktbanden kungahusen emellan. Samma dag krävde Tyskland transitering av trupper genom Sverige. 17 juni 1940 sände kungen, efter samråd med en motvillig Per Albin Hansson, ett telegram till Hitler där han bad honom iakttaga "moderation" i frågan om att tvinga norske kungen att abdikera. 8 juli undertecknades permitteringsavtal med Tyskland, ett beslut som togs av statsråden då ett avslag inte ansågs vara värt att kriga för.^[14]

Vid Midsommarkrisen lär kung Gustaf ha hotat med abdikation för att påverka regeringens beslut ^[15], men uppgiften är ifrågasatt och grundas på ett dunkelt samtal kungen hade med Per Albin Hansson i juni 1941 med anledning av Tysklands krav om att deras soldater skulle transporteras genom Sverige. Enligt Hansson förklarade kungen att han ”icke ville genom vägran ta risken av konflikt”, men det är även känt genom utrikesminister Christian Günther att han var ensam i kungafamiljen i denna uppfattning.^[16] Att beskriva händelseförloppet under Midsommarkrisen är mycket komplicerat, då det förekommer olika samtida skildringar och tolkningar. Kung Gustafs roll och skäl för transiteringen är betydelsefull för klargörandet av ansvarigheten. Till detta bör tillfogas det faktum, att både kungen och kronprinsen uttalat sitt bifall till att även låta västmakternas trupper färdas genom Sverige, eller åtminstone att kungen var ovillig att låta denna fråga leda till krig. När regeringen beslutade avslå västmakternas begäran, ställde sig emellertid kungen bakom beslutet.^[17] Redan under hösten började grupper anklaga kungen för denna undfallenhet mot Tyskland. Enligt Nothins mening sköts kungen fram för att ha någon att skylla på, medan statsminister Hansson hölls oansvarig. Nothin menar dock att det är uppenbart att kungen och statsministern var helt eniga i frågan, och att statsministern aldrig ställde sig bakom skuldbeläggningen.^[18]

Gustaf V i uniform med kronprins Gustav Adolf och prins Bertil

När Nazityskland invaderade Sovjetunionen i oktober 1941 skrev Gustaf V ett privat brev till Hitler, i vilket han tackade Hitler för att han beslutat slå ned den "bolsjevikiska pesthärden" och gratulera honom till "den redan uppnådda framgången" på östfronten.^[19] Emot majoriteten i riksdagen och regering förklarade kungen också i brevet att han hoppades att kommunistpartiet snart förbjöds i Sverige, samt att bolsjevismen var en fara för hela Europa. Brevet skickades, efter att han meddelat statsminister Hansson om saken, i anslutning till nya krav från Tyskland om transitering, som kungen deltog i att neka dem; det senare brukar kallas "februarikrisen 1942".^[20]

Kung Gustaf, som av tidningen Social-Demokraten betecknats som "folk- och fredskungen",^[21] erbjöd Tyskland och Storbritannien i augusti 1940 sina tjänster för fredsförhandlingar. Storbritanniens premiärminister Winston Churchill undanbad sig dock den, som han uttryckte det, "föraktlige kungen av Sveriges"^[22] tjänster. Gustaf V tydliggjorde sin egen syn på sin funktion på sin 85-årsdag 1943, då han i ett tal på borggården sa att i normala fall ska en konstitutionell kung inte ta ställning och leda i en viss riktning, men i undantagsfall som detta krig hade han personligen försökt hjälpa landet ur omedelbara svårigheter.

Den 30 juni 1944 bad kung Gustaf Ungerns statschef i mänsklighetens namn att rädda de ungerska judarna.^[23] Redan våren 1933 hade kung Gustaf vid ett besök i Berlin försökt få Hitler att mildra förföljelserna mot judar.^[24] Efter författningsändringen 1918 blev dessa personliga vädjanden återkommande inslag i kung Gustafs utrikespolitiska delaktighet. När USA:s president Franklin D. Roosevelt 1938 sökte fredsförhandlingar med Hitler och kallade till internationell fredskonferens, vände han sig till kung Gustaf, som 27 september riktade en personlig vädjan till den tyske rikskanslern "i fredens intresse".^[25]

Kanske var det därför kung Gustaf var adressaten när Theodor Wanner överlämnade en bild till Arvid Fredborg under hösten 1942. Fotot föreställde en massavrättning av judar, och var det första beviset, eller ett av de första, för nazisternas folkmord. Efter flera äventyr nådde fotografiet kung Gustaf, som skickade det vidare till kung Georg VI av Storbritannien, och strax därefter blev dessa övergrepp kända för allmänheten.^[26]

Efter andra världskriget

Gustaf V tar emot en bukett blommor.

Efter andra världskriget, begärde Sovjetunionen att Sverige skulle utelämna de desertörer från Baltikum som flytt till landet, och regeringen samtyckte. Detta vållade massiva protester i media, och kung Gustaf ingrep en sista gång i en inflammerad utrikespolitisk fråga. Han riktade en vädjan till Stalin att vänta med baltutlämningen. Stalin avslog kungens vädjan. Senare blev Sverige mycket kritiserat för bifallandet av Sovjets krav i detta.^[27]

Med tilltagande ålder började kung Gustaf varje vår vistas i Nice på Rivieran. År 1948 fyllde han 90 år och firades storstilat, men orken minskade och kronprinsen fick rycka in och ersätta honom, till exempel vid utdelningen av Nobelpriset 1948 och vid riksdagens högtidliga öppnande 1950. Inte heller kunde han medverka vid firandet av Svenska flaggans dag 1950. Sina offentliga plikter utövade han alltid om det var möjligt och sin sista regeringskonselj ledde han den 27 oktober 1950. Under sina sista år hade kungen problem med återkommande luftrörskatarr.^[28]

Privatliv och intressen

Tennis

Gustaf V:s namnteckning på en häll vid Brunnsviken år 1923

Gustaf V var en tämligen framstående tennisspelare och tävlade under pseudonymen Mr. G. Som tennisspelare och gynnare av sporten blev han internationellt känd och han invaldes 1980 som hittills ende monark i International Tennis Hall of Fame. Han var en av pionjärerna inom svensk tennis och bidrog aktivt runt 1880 till att introducera spelet i Sverige. Som dåvarande kronprins lärde han sig spelets grunder i England, och lät 1881 tillsammans med hovstallmästare Edward Sager anlägga en tennisplan på Tullgarn. Under 1890-talets första år anlades flera banor runt om i landet, såväl ute som inne. Kronprins Gustaf instiftade 1896 i Stockholm, "Kronprinsens Lawn-tennisklubb", sedermera Kungliga Lawn-tennisklubben (KLTK), en av de ledande klubbarna i Sverige. Han var också en generös donator av tennispriser, och satte 1936 upp vandringspriset King's Cup som kan sägas vara en europeisk motsvarighet till Davis Cup.

Att spela tävlingstennis ansågs under 1900-talets första årtionden vara en synnerligen opassande sysselsättning för en monark, och då kung Gustaf ville ställa upp i en mixed dubbelturnering på Rivieran tillsammans med den svenska elitspelaren Sigrid Fick, var det flera personer som med Karl Gerhards ord satte "kungssången i vrångstrupen". Kungens intresse bidrog dock snart till en omvärdering av tennisen. Genom åren tävlade han i olika mindre tävlingar i dubbel med framstående spelare som fransmännen Jacques Brugnon och Jean Borotra samt tysken Gottfried von Cramm, ofta inför mycket publik. Vid ett besök i Berlin gick kung Gustaf direkt från ett möte med Hitler, till en tennismatch med den judiske spelaren Daniel Prenn.^[29] Under andra världskriget vädjade kungen till Tyskland att ge de fängslade Davis Cup-spelarna, fransmannen Jean Borotra och tysken Gottfried von Cramm en bättre behandling, vilket kan ha räddat deras liv.^[30]Kung Gustaf spelade också mycket tillsammans med svenska elitspelare som Gunnar Settervall och Kalle Schröder. Tillsammans med Settervall vann han 1906 dubbeltiteln i den stora "Majtävlingen" i Skåne genom finalseger över Carl Kempe och engelsmannen Dehring. Kung Gustaf spelade också tennis tillsammans med bland andra Sven Jerring och Karl Gerhard ^[31].

Hans spelstil har karakteriserats som "hemvävd", men han hade med tanke på sin stigande ålder en god spelstyrka långt upp i åren. Hans absolut bästa slag var lobben som han sägs ha spelat med nästan mästerlig precision, och bättre än många elitspelare. Kungens livmedikus försökte få honom att minska på tennisspelandet när han började närma sig åttiofem år. År 1946, bara några år före sin död, upphörde han självmant med tennisspel. Han beklagade då att hans krafter inte längre räckte till och att hans ögon blivit så svaga att han inte längre kunde fixera bollen.

Andra intressen

Kung Gustaf var en kunnig och hängiven samlare av konsthantverk, i synnerhet svenskt silversmideri 1650-1850. Föremålen i hans samling uppgår till över tusen. Ett annat livaktigt intresse var jakt, som han vid 91 års ålder ännu utövade i parken på Drottningholm. Älgjakt blev liksom tennis populärt genom Gustaf V:s intresse.

Gustaf V var mycket musikintresserad. Som student sjöng han bas i Allmänna Sången, och umgicks i samma musikkretsar som operasångerskan Mathilda Grabow. 1897-1907 var han ordförande (preses) i Musikaliska akademien.

Då ämbetet innebar många resor, lät kungen bygga en personlig järnvägsvagn. Vagnen hade sovrum, salong och kupéer för tjänstefolk, samt radio och telefon. Den var inredd i blått i två nyanser.

Död

Den 29 oktober 1950 på morgonen avled kung Gustaf, och riksmarskalken Birger Ekeberg meddelade kl. 09.03 från Drottningholms slott:

Hans Majestät Konung Gustaf V, Sveriges, Götes och Vendes konung, har i dag, den 29 oktober 1950, kl. 08.35 förmiddagen i en ålder av 92 år och i sitt 43:e regeringsår lugnt och stilla avlidit på Drottningholms Slott. Djup sänker sig konungssorgen över landet, varm och innerlig är tacksamheten för den bortgångne landsfaderns av ridderlighet, klokhet och levande ansvarskänsla präglade konungagärning.

Kungaringning pågick i landets kyrkor kl. 12-12.30 på måndagen och de efterföljande dagarna enligt officiella meddelanden.

Dödsorsaken var enligt dödsattesten ”kronisk luftrörskatarr med bronchiectasier och åldersförändringar i cirkulationsorganen.” Slutet kom omärkligt och kungen insomnade utan smärta, berättade livmedikus Hjalmar Casserman. Svenska Dagbladet uttryckte känslan i landssorgen med Erik Axel Karlfelts ord: ”ett blommande rike har mist sin herre och far.”^[32] Den 9 november ägde begravningen rum i Riddarholmskyrkan. Kung Gustaf var den sista som fick plats i det bernadotteska gravkapellet.

Med sina 43 år på tronen är Gustaf V den näst längst regerande monarken i Sveriges historia. Endast Magnus Eriksson slår honom med 45 år, av vilka 12 dock var som omyndig.

Familjemedlemmar och republikanen Ernst Wigforss porträtterar kung Gustaf likartat.^[33] Han hade en naturlig, beslutsam, rättvis och ärlig personlighet, som med sin nedärvda plikt som drivkraft utövade sitt ämbete utan prestigeskäl och utan att någonsin glömma sin ställning. Som privatperson kunde han vara "uppspelt som en pojke, full av skämt och gamman" och tillbringade fritiden helst med glada människor han kunde umgås med på ett otvunget sätt.^[34] I hans ämbete var "älskvärd vänlighet" ett genomgående personlighetsdrag, och en "osökt och självklar värdighet".^[35]

Gustav V fick en skog uppkallad efter sig i Israel, genom organisationen Keren Kajemet.

Anfäder

Referenser

Noter

1. ↑ Fritz von Dardel, Minnen, Fjärde delen 1871-1872, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1913, s.37
2. ↑ Gustaf V och hans tid 1907-1918, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13376-3 s.124
3. ↑ Jörgen Weibull, Bernadotterna på Sveriges tron, Bonniers förlag Stockholm 1971, s.96
4. ↑ Arvid Lindman, Dagboksanteckningar, utgivna genom Nils F. Holm, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar 1. Stockholm 1972, s.210-211
5. ↑ Gunnar Hägglöf, Möte med Europa, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1971, femte uppl, s.40-41. Hägglöf återger här utrikesminister Albert Ehrensvärds berättelse, vars förhållande med kungen enligt Hägglöf var mycket svalt.
6. ↑ Jörgen Weibull, Bernadotterna på Sveriges tron, Bonniers förlag Stockholm 1971, s.94-95
7. ↑ Arvid Lindman, Dagboksanteckningar, utgivna genom Nils F. Holm, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar 1. Stockholm 1972, s.210-211
8. ↑ Torsten Nothin, Hågkomster, Natur och kultur Stockholm 1966, s.82-82
9. ↑ Torsten Nothin, Hågkomster, s.129
10. ↑ Ernst Wigforss, Minnen III 1932-1949, Tidens förlag Stockholm 1954, s.143
11. ↑ Tage Erlander, Samtal med Arvid Lagercrantz 1960-talet, Tidens förlag Stockholm 1982, s.142
12. ↑ Sten Carlsson, "Gustaf V", Den svenska historien 9, s.269
13. ↑ Karl-Gustaf Hildebrand, När var hur 1952
14. ↑ Krister Wahlbäck, Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939-41, Bokförlaget Prisma Stockholm 1972, s.101-111.
15. ↑ Vilhelm Moberg skrev i Därför är jag republikan (1955) angående Gustafs agerande: "I tyska utrikesdepartementets arkiv har påträffats en rapport från prinsen av Wied, tysk minister i Stockholm 1941, enligt vilken Gustaf V själv hade omtalat för ministern, att han hade medverkat till regeringens beslut om division Engelbrecht genom att tala om abdikation: Han skulle avgå, om icke tyskarna fick sin begäran beviljad."
16. ↑ Krister Wahlbäck, Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939-41, s.168-171. Per Albin Hanssons redogörelse i dagboken är nedtecknad en månad efter krisen.
17. ↑ Ernst Wigforss, Minnen III 1932-1949, s.148-149
18. ↑ Torsten Nothin, Hågkomster, s.402-403
19. ↑ Gunnar Rickardsson, Churchill fick vredesutbrott över svenske kungens svek, Dagens Nyheter 29/7 2007: [1]
20. ↑ Stig Hadenius, Gustaf V. En biografi, Stockholm 2007, s. 244 ff
21. ↑ Stig Hadenius, Gustaf V. En biografi, Stockholm 2007, s. 217
22. ↑ Staffan Thorsell, Mein lieber riechskanzler: Sveriges kontakter med Sverige rikskansli, Stockholm 2006, s. 180. tjänster
23. ↑ Torsten Dahl, Svenska Män och Kvinnor 3 G-H, s.167
24. ↑ Jörgen Weibull, Bernadotterna på Sveriges tron, s.100
25. ↑ 100 år med Svenska Dagbladet 1884-1984. Ett sekel speglat i tidningssidor, red. Lars Lagerstedt, sid. 30 september 1938
26. ↑ Arvid Fredborg, Destination : Berlin, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1985, s.194-196
27. ↑ Alf W Johansson, ”Regeringen och tysk- och baltutlämningen 1945-46”, vid Forum för levande historia, 2006-09-14, sidan besökt 2006-11-11
28. ↑ Svenska Dagbladets årsbok, årgångarna 1946-1950
29. ↑ Karl Gerhard, Katt bland hermeliner, s.84
30. ↑ International Hall of Fame/Gustav V
31. ↑ Ett sekel av svensk tennis 1896-1996. Festskrift utgiven av KLTK vid dess 100-årsjubileum. ISBN 91-630-4308-4
32. ↑ 100 år med Svenska Dagbladet 1884-1984. Ett sekel speglat i tidningssidor, red. Lars Lagerstedt, Svenska Dagbladets Förlags AB Stockholm 1984, sid. 30 oktober 1950
33. ↑ Prins Wilhelm och Lennart Bernadotte, Kungaboken, utgiven av Barnens Dagsledares Förening till förmån för Sveriges barn, tryckt i Stockholm 1943, s.1-6; Ernst Wigforss, Minnen III, s.170-177
34. ↑ Prins Wilhelm och Lennart Bernadotte, Kungaboken, s.4
35. ↑ Ernst Wigforss, Minnen III, s.175

Notkällor

• 100 år med Svenska Dagbladet 1884-1984. Ett sekel speglat i tidningssidor, red. Lars Lagerstedt, Svenska Dagbladets Förlags AB Stockholm 1984
• Fritz von Dardel, Minnen, Fjärde delen 1871-1872, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1913
• Tage Erlander, Samtal med Arvid Lagercrantz 1960-talet, Tidens förlag Stockholm 1982
• Arvid Fredborg, Destination : Berlin, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1985
• Karl Gerhard, Katt bland hermeliner, Albert Bonniers förlag Stockholm 1956
• Gunnar Hägglöf, Möte med Europa, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1971, femte uppl
• Arvid Lindman, Dagboksanteckningar, utgivna genom Nils F. Holm, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar 1. Stockholm 1972
• Torsten Nothin, Hågkomster, Natur och kultur Stockholm 1966
• När Var Hur 1952
• Riksidrottsförbundets webbplats
• Sveriges Allmänna Idrottsförbunds webbplats
• Krister Wahlbäck, Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939-41, Bokförlaget Prisma Stockholm 1972
• Ernst Wigforss, Minnen III 1932-1949, Tidens förlag Stockholm 1954
• Händelser man minns - en bokfilm, fil dr Harald Schiller 1970

Allmänna källor

• Torsten Dahl, artikel i Svenska Män och Kvinnor 3 G-H, Albert Bonniers förlag Stockholm 1946
• Den svenska historien 9, Albert Bonniers förlag Stockholm 1968
• Gustaf V som människa och konung. Minnesbok vid den av överstyrelsen för Svenska Röda Korset anordnade utställningen i Liljevalchs konsthall 21 maj-19 juni 1938, red. Åke Setterwall, Stockholm 1938
• Kung Gustaf och hans folk, Åhlén & Åkerlunds förlag, Albert Bonnier, Stockholm 1950
• Jörgen Weibull, Bernadotterna på Sveriges tron, Bonniers förlag Stockholm 1971
• Prins Wilhelm och Lennart Bernadotte, Kungaboken, utgiven av Barnens Dagsledares Förening till förmån för Sveriges barn, tryckt i Stockholm 1943
• Ett sekel av svensk tennis, festskrift KLTK 1996 (ISBN 91-630-4308-4)

Se även

• Haijbyaffären
• Mein lieber Reichskanzler!

Litteratur

• Carlsson, Erik, Gustaf V och andra världskriget. Lund: Historiska media 2006.
• Hadenius, Stig, Gustaf V: en biografi. Lund: Historiska media 2005.

• Wikimedia Commons har media som rör Gustaf V
  Bilder & media

v • d • r Sveriges regenter Lista över Sveriges regenter — Grafisk tidsaxel — Svenska sagokungar — Sveriges tron Munsöätten • Stenkilska ätten • Sverkerska ätten och Erikska ätten • Folkungaätten • Mecklenburgska ätten • Kalmarunionens monarker och riksföreståndare • Vasaätten • Pfalziska ätten • Hessiska ätten • Holstein-Gottorpska ätten • Bernadotteska ätten Bernadotteska ätten (sedan 1818) ◄ • Karl XIV Johan • Oscar I • Karl XV • Oscar II • Gustaf V • Gustaf VI Adolf • Carl XVI Gustaf