Regeringskansliet
Från Rilpedia
| Regeringskansliet | |
 |
|
| Län | Stockholm |
|---|---|
| Kommun | Stockholm |
| Organisationstyp | Statlig förvaltningsmyndighet |
| Organisationsnummer | 202100-3831 |
| Myndighetschef | Fredrik Reinfeldt, statsminister |
| Instruktion | SFS 1996:1515 |
| Webbplats | www.regeringen.se |
Regeringskansliet är en svensk statlig förvaltningsmyndighet under regeringen. Den består av Statsrådsberedningen, Förvaltningsavdelningen och de olika fackdepartementen. Med 1974 års regeringsform ersattes det gamla uttrycket Kunglig Majestäts kansli den 1 januari 1975 med Regeringskansliet.
Myndigheten är en politiskt styrd organisation, där regeringen avgör arbetets inriktning och vilka frågor som ska prioriteras. Tjänstemännen i Regeringskansliet, som till största delen är opolitiska, arbetar med att utreda olika frågor, styra myndigheterna och ta fram underlag till regeringens beslut. Dessutom är en viktig del av verksamheten att driva den fastlagda svenska politiken i olika sammanhang, exempelvis i EU.
Regeringskansliets indelning i departement har varierat något över tid och varje regering har nu möjlighet att ändra indelning. Vissa departement, som t.ex. Försvarsdepartementet och Utrikesdepartementet, är dock trots detta mycket gamla. Regeringen Reinfeldt förklarade kort efter sitt tillträdande att vissa förändringar skulle genomföras. Från och med 1 januari 2007 är Regeringskansliet indelat i följande departement:
- Arbetsmarknadsdepartementet
- Finansdepartementet
- Försvarsdepartementet
- Integrations- och jämställdhetsdepartementet
- Jordbruksdepartementet
- Justitiedepartementet
- Kulturdepartementet
- Miljödepartementet
- Näringsdepartementet
- Socialdepartementet
- Utbildningsdepartementet
- Utrikesdepartementet
Regeringskansliets organisation
Varje departement leds av ett statsråd, vanligen kallad "minister", som är chef för sitt departement. Statsministern är chef för statsrådsberedningen medan förvalningsavdelningen leds av en opolitisk förvaltningschef. Vid sidan av statsministern och departementscheferna finns också andra statsråd. De kallades tidigare för konsultativa statsråd eller "minister utan portfölj". Idag brukar dock även dessa statsråd ha särskilda ansvarsområden och vara knutna till ett departement eller till statsrådsberedningen. Exempel på sådana ministrar som inte är departementschefer är EU-ministern och biståndsministern.
Varje statsråd (minister) har en politisk stab. Den politiska staben består oftast av en statssekreterare, en pressekreterare och en eller flera politiskt sakkunniga. De hjälper statsrådet i det politiska arbetet. Om statsrådet avgår, avgår i regel även de politiskt anställda. Av Regeringskansliets cirka 4 600 anställda är cirka 200 politiskt rekryterade. En stor del av dessa är emellertid placerade vid Statsrådsberedningen där bl.a. regeringspartiernas samrådskanslier befinner sig. T.ex. sitter runt 30 av de idag drygt 80 politiskt sakkunniga i Statsrådsberedningen. I de flesta departement är andelen politiskt tillsatta anstälda således mycket låg.
I statsrådsberedningen och i varje departement finns enheter för olika sakområden, och för budget, information och rättsliga frågor. Opolitiska chefstjänstemän i ett departement är bland andra rättschefen och departementsråden. De senare är chefer för sakenheterna. Medan den politiska ledningen är knuten till ministern är övriga tjänstemän fast anstälda och sitter kvar även vid regeringsskiften.
Eftersom besluten förbereds av regeringskansliets tjänstemän är det vanligt att opolitiska tjänsteämn i praktiken skriver t.ex. propositionstext, delar av statsbudgeten, svar på riksdagsfrågor eller myndigheters regleringsbrev medan politikerna i normalfallet bara ger riktlinjer för detta. I vissa fall har processen kritiserats för att tjänstemän med bakgrund i en viss myndighet får ett orimligt stort inflytande på lagstiftningsprocessen. Diskussionen kring FRA-lagen är ett exempel på detta.
Merparten av arbetet vid departementen kretsar kring lagstiftning och kring statsbudgeten. Arbetet med statsbudgeten har i praktiken fått karaktären av en förhandling mellan finansdepartementet och de andra departementen där finansdepartementet försöker begränsa statens utgifter och de övriga försöker få resurser till verksamheten inom sitt område.
I jämförelse med ministerierna i de flesta andra länder är svenska departement små och har relativt begränsade uppgifter. Här sköts merparten av statens uppgifter istället av statliga förvaltningsmyndigheter ledda av generaldirektörer (eller motsvarande). Myndigheterna styrs av regeringen som helhet, som också tillsätter dess chef. I praktiken sorterar varje myndighet emellertid under ett specifikt departement och rapporterar till en minister.
Utrikesdepartementet skiljer sig emellertid från denna organisationsform. Organisatoriskt påminner det mer om andra länders utrikesministerier och är därför betydligt större än de andra svenska departementen. Inte minst ingår amasaderna i utrikesdepartementet. SIDA är däremot en myndighet under Utrikesdepartementet.
Se även
Källor
- Regeringen och Regeringskansliet
- Rune Premfors & Göran Sundström: Regeringskansliet, Liber förlag.
