Sveriges departement
Från Rilpedia
 |
Det har föreslagits att denna artikel bör slås ihop med Regeringskansliet. (Diskutera) |
Departement kallas delar av det svenska regeringskansliet som består av tolv departement för olika ämnesområden, Statsrådsberedningen och ett förvaltningskontor.
Regeringen Reinfeldt har förklarat att följande departement ska finnas från 1 januari 2007:
- Arbetsmarknadsdepartementet
- Finansdepartementet
- Försvarsdepartementet
- Integrations- och jämställdhetsdepartementet
- Jordbruksdepartementet
- Justitiedepartementet
- Kulturdepartementet
- Miljödepartementet
- Näringsdepartementet
- Socialdepartementet
- Utbildningsdepartementet
- Utrikesdepartementet
Departementens organisation
Varje departement leds av ett statsråd, vanligen kallad "minister", som är chef för sitt departement. Därtill finns andra statsråd, med specificerade ansvarsområden. De kallades tidigare för konsultativa statsråd eller "minister utan portfölj". Statsråden utses av statsministern vid regeringsbildningen eller vid behov, och är som regel numera medlem av regeringspartiet eller regeringspartierna.
I varje departement finns dessutom departementeenheter för olika sakområden, och för budget, information och rättsliga frågor. Varje statsråd har en statssekreterare som närmaste anställd (utrikesministerns motsvarighet kallas kabinettsekreterare). Tillsammans med de politiska sakkunniga och pressekreterare utgör dessa departementets politiska ledning. Merparten av departementets personal är dock inte partipolitiskt tillsatta. Andra opolitiska chefstjänstemän i ett departement är bland andra rättschefen och departementsråden. De senare är chefer för sakenheterna. Medan den politiska ledningen är knuten till ministern är övriga tjänstemän fast anstälda och sitter kvar även vid regeringsskiften.
I jämförelse med ministerierna i de flesta andra länder är svenska departement små och har relativt begränsade uppgifter. Här sköts merparten av statens uppgifter istället av statliga förvaltningsmyndigheter ledda av generaldirektörer (eller motsvarande). Myndigheterna styrs av regeringen som helhet, som också tillsätter dess chef. I praktiken sorterar varje myndighet emellertid under ett specifikt departement och rapporterar till en minister. Departementens huvuduppgifter är att bistå regeringen i skrivandet av propositioner och i styret av myndigheterna.
Utrikesdepartementet skiljer sig från denna organisationsform. Organisatoriskt påminner det mer om andra länders utrikesministerier och är därför betydligt större än de andra svenska departementen. Inte minst ingår ambassaderna i utrikesdepartementet. SIDA är däremot en myndighet under Utrikesdepartementet.
I praktiken fattas politiska beslut i departementen genom så kallade departementsberedningar. Formellt fattas dock alla beslut senare i regeringssammanträden med minst fem statsråd närvarande förutom statsministern, och Sveriges regering har kollektiv ansvarighet för samtliga regeringsbeslut. Beslut föregås av flera instanser och bereds av tjänstemännen vid berörda departement. Ofta tillsätts också en statlig utredning för att förbereda beslut.
Eftersom besluten förbereds av departementens tjänstemän är det vanligt att opolitiska tjänstemän i praktiken skriver t.ex. propositionstext, delar av statsbudgeten, svar på riksdagsfrågor eller myndigheters regleringsbrev medan politikerna i normalfallet bara ger riktlinjer för detta. I vissa fall har processen kritiserats för att tjänstemän med bakgrund i en viss myndighet får ett orimligt stort inflytande på lagstiftningsprocessen. Diskussionen kring FRA-lagen är ett exempel på detta.
Merparten av arbetet vid departementen kretsar kring lagstiftning och kring statsbudgeten. Arbetet med statsbudgeten har i praktiken fått karaktären av en förhandling mellan finansdepartementet och de andra departementen där finansdepartementet försöker begränsa statens utgifter och de övriga försöker få resurser till verksamheten inom sitt område.
Departementsindelningen regleras i Förordning (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet, och således krävs en formell ändring av denna förordning för att ändra den.
Historiskt sett har departementen sällan omorganiserats eller bytt namn. Ecklesiastikdepartementet, som bildades vid departementalreformen 1840, behöll sitt namn till 1968 då det bytte namn till Utbildningsdepartmentet, och 2005 ändrades namnet än en gång, till Utbildnings- och kulturdepartementet, bara för att ändras tillbaka vid regeringsskiftet 2006. På senare år har departementen dock allt oftare omorganiserats. Det senaste tillskottet är Integrations- och jämstäldhetsdepartementet som bildades av enheter från bl.a. justitiedepartementet.
Se även
Källor
- Förordning (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet
- Regeringskansliet med departementen
- Rune Premfors & Göran Sundström: Regeringskansliet, Liber förlag.
