Statlig utredning
Från Rilpedia
En statlig utredning är en utredning som tillsätts av Sveriges regering. Utredningens uppdrag och omfattning regleras i det kommittédirektiv som regeringen beslutar om. Det finns flera olika typer av utredningar som alla benämns som statliga utredningar. En utredning kan bestå av en eller flera personer, dvs. antingen av en kommitté eller av en så kallad ensamutredare. Ofta består kommittén av representanter för de politiska partierna i riksdagen. Den benämns i så fall parlamentarisk utredning. Till utredningen kan också koplas experter tillsatta av regeringen. Dessa är ofta sakkunniga personer som arbetar vid olika departement eller myndigheter och kan då också i praktiken komma att fylla funktionen att repressentera dessa i förhållande till utredningen.
Utredningen lägger fram ett förslag som publiceras i serien SOU (Statens offentliga utredningar) som publiceras av Fritzes. Utredningen kan sedan (oftast efter justeringar av regeringen) ligga till grund för en proposition som regeringen skickar till Sveriges riksdag som beslutar om förslaget skall bli lag. Om förslaget blir till lag kan propositionen, som delvis grundas på utredningens förslag, tjäna som vägledning när domstolarna skall tolka lagen.
Utredningen presenterar slutligen sina förslag till regeringen i form av ett skriftligt slutbetänkande. Betänkandet publiceras i serien Statens offentliga utredningar, SOU, som finns i pdf-format på webbplatsen i avdelningen Publikationer.
Regeringen kan också välja att låta handläggare på departementen i Regeringskansliet utreda en fråga. Departementsutredningars slutsatser och förslag till regeringen lämnas i form av en rapport som publiceras i Departementsserien (Ds).
Innan regeringen tar ställning till ett utredningsförslag skickas det på remiss till berörda myndigheter, organisationer och kommuner, för att de ska få säga sin mening. Regeringen vill veta vad de som berörs tycker och vilket stöd förslaget har. Om en stor del av remissinstanserna är negativa kan beslutet bli att inte gå vidare i frågan, eller att försöka finna andra lösningar än dem utredningen föreslår.
Regeln är att remissen ska vara skriftlig och att remissinstanserna ska få minst tre månader på sig att skicka synpunkter till ansvarigt departement. Enbart i undantagsfall kan andra former användas, exempelvis remissmöten.
