Fredrik Reinfeldt
Från Rilpedia
| Ämbetsperiod(er): | |
| 6 oktober 2006 – | |
| Företrädare: | Göran Persson |
| Födelsedatum: | 4 augusti 1965 |
| Födelseplats: | Österhaninge, Stockholms län |
| Maka: | Filippa Reinfeldt |
| Politiskt parti: | Moderata samlingspartiet |
| Ministärer: | Regeringen Reinfeldt |
| Namnteckning: |  |
John Fredrik Reinfeldt (uttal: [ˈfreːdrɪk ˈrajnˌfɛlt]), född 4 augusti 1965, är en svensk politiker. Han är partiledare för Moderata samlingspartiet sedan 2003 och Sveriges statsminister sedan den 5 oktober 2006.[uppdatering behövs]
Reinfeldt blev partiledare för Moderata samlingspartiet 2003. Efter Allians för Sveriges seger i riksdagsvalet 2006 valdes han till statsminister. Reinfeldt var då den tredje yngste svenske statsministern genom tiderna. Han har tidigare varit ordförande för Moderata ungdomsförbundet och varit ordförande i riksdagens justitieutskott. År 2006 blev det allmänt känt att Fredrik Reinfeldt är medlem i elitklubben Bilderberggruppen.[1]
Reinfeldt är gift med Filippa Reinfeldt, moderat landstingsråd i Stockholms läns landsting och före detta ordförande i Täby kommunstyrelse.
Innehåll |
Uppväxt
Fredrik Reinfeldt föddes i Österhaninge i Stockholms län som son till Bruno och Birgitta Reinfeldt. Fadern arbetar som konsult och kommunpolitiker för moderaterna i Täby,[2] medan modern är psykolog och ledarskapskonsult. Hans två yngre bröder, Magnus och Henrik, blev tidigt Fredriks ansvar.[3]
Reinfeldt växte upp på flera olika platser, bland annat London[3] och Spånga.[4] Han spelade basket för Tensta Tigers, men framför allt deltog Reinfeldt i flera amatörteaterföreställningar, spex och revyer. År 1976 flyttade familjen Reinfeldt till Täby kommun, där han gick sin gymnasiala utbildning vid Åva gymnasium.
År 1992 gifte Reinfeldt sig med Filippa Reinfeldt, född Holmberg, som idag är moderat landstingsråd i Stockholms läns landsting. Paret bodde i en villa i Täby tillsammans med sina tre barn, Ebba, Gustaf och Erik. Sedan 2007 bor hela familjen i statsministerns tjänstebostad Sagerska palatset. Dock är familjen fortfarande skriven i Täby.
Tiden i Moderata ungdomsförbundet
Reinfeldt gick med i Moderata ungdomsförbundet 1983, arton år gammal, efter att ha varit politiskt engagerad under en längre tid. Han gjorde lumpen i Kiruna som lapplandsjägare med början 1985 och blev ledamot av Värnpliktsrådet.[3]
Under studietiden vid Stockholms universitet var Reinfeldt engagerad i Borgerliga Studenter – Opposition '68 och var dess ordförande 1988–1989. År 1988 blev han även invald i Täby fullmäktige. År 1990 tog han civilekonomexamen och blev ordförande för Täbys Moderata ungdomsförbund. Året därefter, 1991, blev han invald i riksdagen.
Reinfeldt valdes till ny ordförande för Moderata ungdomsförbundet på förbundsstämman i Lycksele år 1992, med siffrorna 58–55 över den dåvarande ordföranden Ulf Kristersson. Denna kongress var kulmen på en lång period av interna stridigheter mellan de konservativa och liberala grupperingarna inom förbundet, där Reinfeldt representerade de konservativa och Kristersson de liberala.
Karl-Petter Thorwaldsson, tidigare ordförande för Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, har beskrivit Reinfeldts stil som MUF-ordförande som att denne hade "extremt svårt att behålla en åsikt" och att det "aldrig gick att få grepp om honom".[3]
Då Reinfeldt valdes till MUF-ordförande var han lojal mot Regeringen Bildt och stödde de borgerligas krisuppgörelse med socialdemokraterna. Efter en tid blev han dock alltmer mer öppet kritisk mot den moderata partiledningen. Som MUF-ordförande skrev han 1993 boken Det sovande folket, där han kritiserar den svenska välfärdsstaten och argumenterar för ett liberalt samhällssystem. Han skriver bland annat "Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras". Efter den borgerliga valförlusten 1994 gick han till angrepp mot den dåvarande partiledaren Carl Bildt, som han ansåg hade fått en alltför stor dominans inom partiet. I boken Nostalgitrippen kort därefter beskrev han ett tiotal personer inom den moderata ledningen, bland andra Gunnar Hökmark och Bo Lundgren, som "Carl Bildt-kopior". Detta ledde i sin tur till hård motkritik från den moderata riksdagsgruppen, som ansåg att Reinfeldt hade gått över gränsen. Den 14 februari 1995 kallades han till ett möte med riksdagsgruppen, som han själv beskrivit som en "enda lång utskällning". Efter detta tonade han ned sin kritik och lade sig inom den moderata mittfåran, men han fick under de nästkommande åren inga viktiga politiska uppdrag.
När Bo Lundgren 1999 valdes till ny partiordförande invaldes Reinfeldt samtidigt i riksdagens förtroenderåd, vilket blev den första viktiga posten sedan konflikten med partiledningen. Från 2001 till 2002 var han ordförande i riksdagens justitieutskott.
Partiordförande
Efter moderaternas stora nederlag i valet 2002 utsågs Reinfeldt till moderaternas gruppledare i riksdagen, talesman i ekonomiska frågor samt vice ordförande i finansutskottet.
Reinfeldt valdes enhälligt till ny partiordförande på moderaternas partistämma den 25 oktober 2003 efter Bo Lundgren, som efter bland annat EMU-nederlaget valde att gå. Reinfeldt var under mitten av 2004 en av de drivande krafterna bakom bildandet av det borgerliga samarbetet Allians för Sverige, som lyckades genomföra ett maktskifte efter valet 2006.
Reinfeldt har enligt egen utsago tagit stort intryck av moderaternas före detta justitieminister Gun Hellsvik som Reinfeldt länge hade som mentor, framför allt under striden med Carl Bildt.[3]
De nya moderaterna
Som ny partiordförande genomdrev Reinfeldt snabbt flera stora förändringar av moderaternas politik. Bland annat övergavs tidigare krav på omfattande skattesänkningar och man uttryckte sig betydligt mindre kritiskt om den svenska välfärdsmodellen. Som en term för denna förändring har begreppet "de nya moderaterna" skapats; man kallar sig även för "Sveriges nya arbetarparti". Partiet sade sig sätta arbete före bidrag och lägga större fokus på att rikta skattesänkningar till främst låg- och medelinkomsttagare. Reinfeldts mål sägs vara att finslipa välfärdsstaten. Internt är dessa förändringar omstridda – kritikerna menar att partiet numera präglas av socialdemokratisk vänsterretorik, medan förespråkarna antingen hävdar att den nya politiken är bättre i sak eller anser att förändringarna varit nödvändiga för att kunna vinna valet. Samtidigt fördubblades partiets opinionsstöd från 2002 till 2005.
Allians för Sverige
Inför Valet 2006 tog Reinfeldt initiativet till ett fördjupat samarbete mellan alla fyra svenska borgerliga partier för att på så sätt nå fram till en större borgerlig enighet. Tillsammans bildades den 31 augusti 2004 "Allians för Sverige".
Statsminister
Valet 2006 blev en stor framgång för Reinfeldt och moderaterna som med 26,23 procent av rösterna gjorde sitt bästa val sedan 1928, det så kallade Kosackvalet. Tillsammans med de tre andra partierna i den borgerliga koalitionen Allians för Sverige vann partiet en historisk seger över vänsterblocket.
Reinfeldt valdes till Sveriges nye statsminister av den nya riksdagen torsdagen den 5 oktober 2006. Resultatet av voteringen om förslaget till ny statsminister blev 175 ja-röster och 169 nej-röster. Regeringen Reinfeldt tillträdde den 6 oktober 2006.
Under sina första veckor som statsminister fick Reinfeldt i media ständigt försvara några av sina nytillrädda ministrar under de så kallade ministeraffärerna, som finns att läsas om under nedanstående länk. Efter handelsminister Maria Borelius och kulturminister Stegö Chilòs avgång tillsatte Reinfeldt istället Sten Tolgfors och Lena Adelsohn Liljeroth som nya statsråd.
Ministeraffärerna vid regeringsbildningen
Den första veckan i ämbetet präglades av problem, då ett antal statsråd blev anklagade för att inte ha betalat tv-licens, ha anlitat svart arbetskraft och att ha ägnat sig åt avancerad skatteplanering. Detta ledde till att såväl handelsminister Maria Borelius som kulturminister Cecilia Stegö Chilò avgick ur regeringen. Reinfeldt har också fått kritik för att tilldelat moderater de tyngsta ministerposterna i sin regering, han menar dock själv att ministertillsättningen är helt i linje med hur mandaten är fördelade över de fyra regeringspartierna.
Bibliografi
- 1993 – Det sovande folket
- 1995 – Nostalgitrippen
Litteratur och referenser
- Ljunggren, Stig-Björn: Högern att lita på! : om Fredrik Reinfeldt och de nya moderaterna, Hjalmarson & Högberg, Stockholm 2006. ISBN 91-7224-023-7.
- Forstorp, Per-Anders, & Brian Palmer: George W. Reinfeldt. Konsten att göra en politisk extreme makeover, Karneval förlag, Stockholm 2006. ISBN 91-976031-4-7.
- Wiklund, Mats: Fredrik Reinfeldt - i huvudrollen, Fischer & Co, Rimbo 2006. ISBN 91-85183-24-5.
- Kristofferson, Ulf: Fredrik Reinfeldt - vem är det?, Bonnier Fakta, Stockholm 2006. ISBN 91-85015-76-8.
- Dokumentärfilmen Utmanaren av Oscar Hedin, visad på Sveriges Television i februari 2006.
Noter
- ↑ Cantwell, Oisín (2006-09-22). ”Fredrik "Reinfeldt i hemlig elitklubb"” (på svenska). Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article439668.ab Fredrik. Läst 2009-05-17.
- ↑ Vidlund, Susanna (2006-09-18). ”"Man kunde tidigt se att han hade politiken i blodet"” (på svenska). Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article438468.ab. Läst 2008-06-09.
- ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 Sjögren, Sten (2006-09-24). ”Reinfeldts alla ansikten” (på svenska). Göteborgs-Posten.
- ↑ Hultberg, Per-Åke (2005-12-12). ”"Det gäller att njuta av varje fas i livet"” (på svenska). Villatidningen. http://www.villatidningen.se/articles/art_2005_06_05_6_reinfeldt_05_6_reinfeldt. Läst 2008-06-09.
Externa länkar
Wikiquote har citat av eller om Fredrik Reinfeldt
- Wikimedia Commons har media som rör Fredrik Reinfeldt
- Presentation på moderaternas webbplats
- Presentation på regeringens webbplats
- Presentation på riksdagens webbplats
- Berättelsen om Fredrik Reinfeldt, DN, 18 september 2006
- Fredrik Reinfeldt medlem i Bilderberggruppen, Aftonbladet, 22 September 2006
| Företrädare: Ulf Kristersson |
Moderata ungdomsförbundets ordförande 1992–1995 |
Efterträdare: Thomas Idergard |
| Företrädare: Arthur Winkler-Hermaden |
Democrat Youth Community of Europes (DEMYC) ordförande 1995–1997 |
Efterträdare: Stavros Papastavrou |
| Företrädare: – |
Youth of the European People's Partys ordförande 1997–1999 |
Efterträdare: Michael Hahn |
| Företrädare: Gun Hellsvik |
Justitieutskottets ordförande 2001–2002 |
Efterträdare: Johan Pehrson |
| Företrädare: Mats Odell |
Finansutskottets vice ordförande 2002–2003 |
Efterträdare: Mikael Odenberg |
| Företrädare: Bo Lundgren |
Moderata samlingspartiets ordförande 2003– |
Efterträdare: Innehar fortfarande posten |
| Företrädare: Göran Persson |
Sveriges statsminister 2006– |
Efterträdare: Innehar fortfarande posten |
|
|||||||
|
|||||
