Vice statsminister
Från Rilpedia
Vice statsminister är i Sverige den populära benämningen på det statsråd (den minister) som är statsministerns ställföreträdare och således skall kunna avlasta statsministern och leda regeringens arbete då statsministern är förhindrad att göra detta. Om ingen särskild vice statsminister har utsetts, övertas den sistnämnda uppgiften av det statsråd som har längst sammanlagd tjänstetid i regeringen; om flera har varit statsråd lika länge, blir det den av dem som är till åldern äldst som övertar denna uppgift.
Förutom avlastningsfunktionen kan en vice statsminister ha andra arbetsuppgifter, vilka dock skiftar beroende på innehavaren. En särskilt utsedd vice statsminister kan antingen ha sitt arbete helt förlagt till statsrådsberedningen (så var exempelvis fallet med Bosse Ringholm i Regeringen Persson 2004-2006) eller samtidigt inneha en annan ministerpost (till exempel var Bengt Westerberg på en och samma gång socialminister och vice statsminister i regeringen Bildt 1991-94). Den förste särskilt utsedde vice statsministern var folkpartisten Per Ahlmark (samtidigt arbetsmarknadsminister) i regeringen Fälldin I.
Sedan 6 oktober 2006 är Maud Olofsson vice statsminister. Olofsson är samtidigt även näringsminister.
Enligt 7 kap. 8 § i regeringsformen kan statsministern utse ett statsråd till sin ställföreträdare. I de fall statsministern inte utsett någon ställföreträdare övertages statsministerns uppgifter av det tjänstgörande statsråd som varit statsråd längst, eller, om flera har varit statsråd lika länge, den av de som har varit statsråd längst som är till åldern äldst; dessa markeras i tabellen nedan med kursiv stil. Populärt brukar statsministerns ställföreträdare kallas vice statsminister.
Före 1975 fungerade utrikesministern, regeringens andre excellens, som ställföreträdare. Den officiella titeln som ställföreträdande (vice) statsminister inrättades av regeringen Fälldin I 1976 och den första ämbetsinnehavaren var Per Ahlmark (fp).