Louis De Geer (1818–1896)
Från Rilpedia
 |
|
| Ämbetsperiod(er): | |
| 20 mars 1876 – 19 april 1880 |
|
| Företrädare: | 1. Claës Günther 2. Eduard Carleson |
| Efterträdare: | 1. Axel Gustaf Adlercreutz 2. Arvid Posse |
| Födelsedatum: | 18 juli 1818 |
| Födelseplats: | Finspång, Östergötland |
| Dödsdatum: | 24 september 1896 |
| Maka: | Caroline Wachtmeister |
| Politiskt parti: | Obunden liberal |
| Ministärer: | Regeringen De Geer d.ä. I Regeringen De Geer d.ä. II |
Louis Gerard De Geer (af Finspång), född 18 juli 1818, död 24 september 1896, var en svensk politiker (liberal), friherre och ämbetsman. Han var hovrättspresident, riksdagsman 1853–88, justitiestatsminister 1858–70 och 1875–76, justitieminister 1876-1879 samt Sveriges förste statsminister 1876–80.
År 1848 gifte sig De Geer sig med grevinnan Caroline Wachtmeister. De fick sex barn: Elisabet (född 1849) som dog i tuberkulos tio år gammal, Carl (född 1852) som dog vid ett års ålder, Louis (född 1854) som också blev statsminister, Gerard (född 1858) som blev riksdagsman samt tvillingarna (födda 1861) Anna, som dog i difteri ett år gammal, och Edvard.
Innehåll |
Uppväxt och karriär
Louis De Geer föddes på Finspångs slott i Finspång, Östergötlands län, som son till hovmarskalken och friherren Gerhard De Geer och Henriette Charlotta Lagerstråle. Fadern ärvde stora rikedomar men förbrukade dem på att försörja konstnärer och musiker och på experiment inom jordbruket i sådan grad att resurserna som stod till förfogande för den egna familjen, med fjorton överlevande barn, blev begränsade. Louis De Geer fick de första skolåren utbildning av guvernant i hemmet, egendomen Stjernholm om 4000 tunnland som ligger söder om Nyköping. Tio år gammal sändes han dock till de allmänna skolorna, vilket var ovanligt inom adeln. När han gick i Linköpings skola avstod han i bland från att gå från inackorderingen och äta kvällsmat eftersom risken var stor att han på vägen kunde få stryk då det rådde krig mellan skolpojkar och lärlingar i staden.
När han kom till Uppsala 1832 hade han velat studera konst och litteratur, men valde juridik för att säkra sin framtida försörjning. Underhållet var så begränsat att han inte kunde delta i studentlivets punschdrickande. Hans kvällsmål bestod ofta av mjölk och knäckebröd. Släktbanden gjorde att han ändå umgicks i de finaste kretsar. Han var exempelvis inackorderad i ärkebiskopens hus under sina åtta år i Uppsala. Efter hovrättsexamen 1840 fick han genom sin brors kontakter genast anställning som riddarhuskanslist. Det innebar att under plenum läsa upp de utskottsbetänkanden som föredrogs i riddarhuset.
Efter 1841 års riksdag blev han en kort tid notarie i Svea hovrätt men sökte sig till en tjänst i justitiestatsexpeditionen. Där upprättade han promemorior som justitiestatsministrarna Lars Herman Gyllenhaal och Gustaf Sparre föredrog i konselj med Karl XIV Johan. Vid 23 års ålder befann sig De Geer redan i den svenska politikens absoluta centrum. Arbetsplatsen, justitiestatsministerns expedition, bestod av fyra små entresolerade rum i slottet, längst in i den korridor som går till vänster då man kommit upp för Lejonbacken.
Under begravningen av Karl XIV Johan var han härold iklädd rund hatt med uppstående plymer, kåpa och knäbyxor. Vid kröningen av Oscar I och Josefina var han som härold uppställd vid koret i kyrkan. Där såg han på nära håll hur drottningen skrämts av utslag på ärkebiskopens fingrar och snabbt torkat bort den smörjelse biskopen utfört på hennes panna.
Vid sidan om arbetet publicerade han novellerna Hjärtklappningen på Dalvik, S.H.T. och Carl XII:s page. Hans förläggare var liberalen Lars Johan Hierta. I den uppmärksammade artikeln Om andra personen i svenska språket drev han med bruket av titlar och förespråkade införandet av Ni (singularis) som tilltalspronomen.
Giftermål och tingstjänstgöring
De Geer insåg att han för karriären behövde tingstjänstgöring. Genom kontakter kunde han 1846 ta plats hos en häradshövding i Kristianstad, som blev så imponerad av den 27-årige ynglingen att denne till sin egen förvåning fick eget domareförordnande inom ett halvår. Det var nu han förlovade sig med Caroline, ur den skånska aristokratiska familjen Wachtmeister. När tjänsteförordnandet gått ut sökte han sig till tillbaka till Stockholm och Svea hovrätt.
Medan han som vikarie fick ett omfattande och känsligt mål som ingen annan ville ta hand om (mutanklagelser mot en lagman), hade Carolines familjegods besök av unge kronprins Karl, som lärde henne den nya dansen polka-mazurka. För en kort tid kände han svartsjuka, berättar De Geer i sina memoarer, då kronprinsen inför en vän till De Geer berättade om sitt tycke för Caroline. Hon föll dock inte för prinsen. När De Geer 1848 erbjöds tjänst som assessor vid Skånska hovrätten i Kristianstad tog han den för att komma närmare sin trolovade. Efter giftermålet tjänstgjorde De Geer tidvis som revisionssekreterare i justitierevisionen, vilket innebar att vara föredragande inför Högsta domstolen i Stockholm. Han hoppar också in som vikarierande generaldirektör för fångvårdsstyrelsen februari–maj 1855.
1855 erbjöds han, endast 37 år gammal, av justitiestatsminister Gustaf Sparre att bli president i Göta hovrätt. Han tvekade eftersom hans familj just etablerat sig i Skåne, men antog utmaningen. Detta trots att Jönköping, där Göta hovrätt ligger, på denna tid var en stad av flera ansågs som avlägsen och primitiv i jämförelse med exempelvis Kristianstad. Dessutom fanns bittra personliga motsättningar bland hovrättens ledamöter. Men genom sin oväld och saklighet vann han snabbt respekt och stridigheterna ebbade ut.
Justitiestatsminister
I september 1856 kallade Oscar I till sig De Geer för att göra honom till justitiestatsminister. Nästan förskräckt avböjde De Geer med hänvisning till sin ringa ålder och begränsade politiska erfarenheter. Under kommande riksdag, 1857 deltog han aktivt i riddarhusets arbete. När Oskar blev sjuk ville han uppdra åt sin son, kronprins Karl, att föra riksstyrelsen till dess han själv kunde återta styret. Detta ansågs strida mot grundlagen, men De Geer såg en väg ut: det skulle kunna tolkas som att kungen hade begärt sjukledigt och eftersom grundlagen inte beaktat sådant fall stod det konungen och ständerna fritt att gemensamt besluta hur riksstyrelsen skulle förhållas. De Geer blev ordförande i konstitutionsutskottet för att genom riksdagen lotsa propositionen som gav kronprinsen regentskapet 1858.
Nu blev De Geer utsatt för en formidabel övertalningskampanj för att ställa upp som kronprinsens justitiestatsminister. De Geer var dock misstänksam. Karl ville uppenbart få in Henning Hamilton i statsrådet och samtidigt få bort sittande justitiestatsminister Claes Günther. Eftersom Hamilton var den tidens ledande konservativa kraft och Günther känd som liberal i Oskars anda, kunde inte De Geer förstå varför han, lagd åt det liberala hållet, var så eftertraktad.
Karl förklarade att han som regent ville utse sin egen regering, inte bara ta över faderns. Dessutom lovade Karl att De Geer inte skulle bli nummer ett i regeringen, den rollen skulle Hamilton spela som konsultativt statsråd. De Geer fick senare veta det verkliga skälet: Hamilton vägrade träda in i samma ministär som Günther, mer av personliga än politiska skäl. När Hamilton som lantmarskalk i full paraduniform med marskalksstav och i sjuglasvagn anlänt enligt avtal till Günthers hem med ett viktigt beslut i riddarhuset mötte Günter honom i morgonrock och tofflor. En skymf Hamilton aldrig skulle förlåta.
Ännu inte 40 år fyllda blev Louis De Geer justitiestatsminister. Han medgav öppet i sina memoarer att hans höga börd naturligtvis hade betydelse för hans utnämning, liksom att hans fru var eftertraktad i societetslivet. Kritiken i tidningarna var omfattande mot att en ung man fått en så viktig post. Allmänt ansågs Hamilton vara regeringens egentlige ledare, även om det efter Oskars död var De Geer som satte kronan på konungens huvud vid kröningen av Karl XV i Storkyrkan. De Geer visade snart sin förmåga när han i en kris med Norge 1860, till skillnad från Karl XV och Hamilton, agerade på ett sätt som ingav respekt i alla läger.
Snabb och radikal liberalisering
De Geer stärkte sin ställning och blev, jämte finansminister Johan August Gripenstedt, den ledande kraften i Sveriges utveckling mot ett modernt samhälle. Tillsammans fullföljde de liberaliseringarna av ekonomin i näringsfrihetens anda, vilka lade grunden för Sveriges 100 år med världens högsta tillväxt 1870–1970. Nationen utvecklades från fattigt bondeland där människor svalt till att bli en av världens rikaste industriländer.
En rad andra reformer genomfördes också: konventikelplakatets avskaffande och religionsfrihetens införande, ogift kvinnas myndighet, avskaffande av husaga, nya kommunallagar med lokal demokrati, ny strafflag, och passtvångets hävande, en reform som väckte internationellt ryktbarhet och efterföljd bland annat i England.
När Karl XV var beredd att gå i krig genom att ge militär hjälp till Danmark i en konflikt med Tyskland, lyckades De Geer och Gripenstedt avstyra planerna vid Ulriksdalskonferensen 1863. Hamilton som stöttat kungen, tog på sig skulden för de förhastade tongångarna till stöd för krig och avgick. Den skandinaviska opinionen var dock stark. När Danmarks förlust av Slesvig till Tyskland stod klar, fick De Geer fönsterrutor sönderslagna i hemmet på Nybrogatan 9.
Tvåkammarriksdagen
Louis De Geer omformade också den politiska makten i Sverige. Han föresatte sig att avskaffa ståndsriksdagen, vilket innebar en mindre revolution och få trodde han skulle lyckas. Men 1865 fick han de fyra stånden (borgare, bönder, präster och adel) att avskaffa sig själva till förmån för tvåkammarriksdagen. I samband med representationsreformen visade De Geer sig som den överlägsne taktikern som lyckades med konststycket att utforma ett förslag som förverkligade den liberala personlighetsprincipen, tillgodosåg böndernas och den urbana medelklassens delvis motsatta krav och ändå var tillräckligt samhällsbevarande för att kunna vinna majoritet i riddarhuset.
Hans nya riksdag skulle bli hjärtat i svensk politiskt liv i över hundra år. Ändå kände han ingen segerglädje när också riddarhuset röstat fram förslaget med 361 ja mot 294 nej. Under striden för att få det djupt kontroversiella förslaget igenom hade han förlorat många politiska vänner och kände att han också tillfogat många personliga vänner en bitter sorg över att ha givit dödsstöten åt adelns särställning.
Den nya riksdagen blev inget segertåg för De Geer, tvärtom blev svårigheterna allt fler för regeringen. I andra kammaren blev bönderna starka och de drev en hård sparsamhetslinje gentemot regeringen. I första kammaren kom representationsreformens – och därmed De Geers – motståndare att dominera. Därtill avgick finansminister Gripenstedt, som varit en motor i det liberala reformarbetet, när representationsreformen väl var i hamn. Mot slutet var Gripenstedt så sjuk att han med stor möda kom upp ur sängen. Snart anklagades De Geer för bristande handlingskraft, medan han själv ansåg att det nu gällde att vårda de många radikala reformer som genomdrivits det senaste årtiondet, snarare än att driva fram nya projekt. En del av kritiken var svår att ta på allvar. När De Geer frågade sina kritiker om vad det var han borde göra men inte gjort, svarade André Oscar Wallenberg: "Det är ytterligt svårt att säga hvad som bör göras, men något måste göras."
50 år före sin tid
De förslag ministären De Geer framställde fick dessutom avslag, exempelvis 1867 års proposition om dödsstraffets avskaffande. Dödsstraffet skulle avskaffas först 53 år senare. Likaså avvisade riksdagen förslaget om att inrätta ett närings- och arbetsmarknadsdepartement. Också det förslaget blev verklighet först 50 år senare.
När riksdagen i sin njugghet mot regeringen 1868 prutat på olika anslag avgick flera ministrar trots att varken De Geer eller Karl XV ansåg skäl för avgång förelåg. Stämningen blev inte bättre följande år. När Arvid Posse gått till storms mot finansminister Gustaf af Ugglas hade kungen fått nog och bett finansministern avgå, utan att först informera De Geer, vilket försämrade deras relation.
Något år senare ville kungen gå första kammaren till mötes och förstärka regeringen med de båda kamrarnas talmän. När dessa tvekade, ville kungen säga att deras medverkan var ett villkor för att De Geer skulle stanna. De Geer gick med på denna övertalningstaktik, men underströk samtidigt att om hans ord begagnades på detta sätt, skulle han också hålla det. När hotet mot talmännen inte fungerade begärde De Geer avsked. Kungen lär till en vän ha sagt: "nu, skall jag säga dig, är det jag som styr."
De Geer blev nu president i Svea hovrätt, men fortsatte också sin politiska verksamhet som ledamot av första kammaren, där han spelade en nyckelroll bland annat som arkitekten bakom kompromissen om försvaret 1872, sedan regeringen misslyckats. De Geer fick upprättelse då Karl bad honom återinträda som justitiestatsminister redan året efter avgången, men tackade nej. Det gjorde han också 1874 då den nye kungen, Oscar II, bad honom återkomma i regeringen. Louis De Geer ansåg sig inte nu vara starkare än han varit inför sin avgång fyra år tidigare.
Skälet till att De Geer var så eftertraktad var att han som justitiestatsminister i praktiken varit regeringschef genom sitt starka ledarskap och sin skarpa blick för vad och hur en regering borde agera. När han avgått uppstod en diskussion om nödvändigheten av att inrätta ett statsministerämbete, vilket formellt skedde 1876. Louis De Geer stod således modell för statsministerämbetet.
Sveriges första statsminister
_portraited_in_1884_by_Elis_Jacobson.jpg)
När Oscar II återigen bad honom ställa upp som justitiestatsminister 1875, gjorde han det av ansvarskänsla. Regeringskrisen hade nu blivit än allvarligare och många ansåg att De Geer var den ende som kunde rädda situationen. Dessutom ansågs han ansvarig eftersom han drivit igenom representationsreformen som fick skulden för det röriga läget. Uppgiften att bilda regering i de hätska stämningar som rådde var inte lätt. Men De Geer kunde räkna med sina gamla ministrar som ställde upp, bland andra Ludvig Almqvist, justitieministern. Han utsåg också nya unga ministrar, bland dem den 32-årige Hans Forssell till finansminister. Han förde nu en försiktig balanspolitik mellan de dominerande partierna, Lantmannapartiet i andra kammaren och Centern i första kammaren. Försvaret utgjorde statens största budgetpost och De Geer ville modernisera militären. Efter att en andra gång lidit nederlag om förslag till utökad värnplikt avgick han 1880.
Oscar II försökte ännu en gång övertala honom att bli statsminister 1883, vilket han avvisade bestämt då han ansåg sin statsmannabana vara över. Han hjälpte dock till att övertala sin gamle statsrådskollega Thyselius att ställa upp som statsminister. De Geer fortsatte också att vara en tung maktfaktor som riksdagsledamot i första kammaren. Han backade exempelvis upp statsminister Themptander 1885 när dennes frihandelsinriktade politik attackerades hårt av tullvänner.
De Geer var sedan 1862 invald i Svenska Akademien på stol nr 17. Han var också hedersledamot av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien från 1859, ledamot av Vetenskapsakademin från 1862, hedersledamot av Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg från 1863, hedersledamot av Fysiografiska sällskapet i Lund från 1882 samt av Vetenskapssocieteten i Uppsala från 1883.[1] Vid Lunds universitets jubelfest 1868 kreerades han till juris hedersdoktor och vid jubelfesten i Uppsala 1893 till filosfie hedersdoktor. Han var också kansler för rikets universitet.
Han ägnade alltmer tid åt litterär verksamhet, ett intresse från ungdomen. Han författade Minnen (1892), en klassiker i svensk memoarlitteratur där han med exempellös öppenhet och humor berättar om sitt liv och levande beskriver vardagsvillkoren i Sverige i mitten av 1800-talet.
Som politiker företrädde De Geer den borgerliga liberalismen och förmådde i grunden reformera samhället. Ändå hade han en lågmäld och lidelsefri framtoning och ogillade partiväsendet. Kanske hans starka liberala övertygelse fick större slagkraft just eftersom den formulerades genom en lugn och stabil statsmans personlighet.
Louis Gerard De Geer dog på sin egendom Hanaskog i Skåne den 24 september 1896, 78 år gammal.
Litteratur
- Lars-Arne Norborg, Sverige 1720–1866: Det politiska systemet, (1977) ISBN 91-44-12921-1
Se även
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Louis De Geer (1818–1896)
- De Geer om politiska partier
- Hela självbiografin Minnen (1892)
- Om De Geer i Svenskt Biografiskt lexikon (1906)
- Vapenskjöld för ätten De Geer af Finspång
- Om släkten De Geer och Finspongska boksamlingen
- Om släkten De Geer och Finspångs järnbruk
- Strindbergs Namnstämpeln, ur Tal till nationen (1911)
| Företrädare: Claes Günther |
Sveriges justitiestatsminister 1858–1870 |
Efterträdare: Axel Adlercreutz |
| Företrädare: Edvard Carleson |
Sveriges justitiestatsminister 1875–1876 |
Efterträdare: Ingen |
| Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren |
Sveriges statsminister 1876–1880 |
Efterträdare: Arvid Posse |
| Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren |
Sveriges justitieminister 1876–1879 |
Efterträdare: Ludvig Almqvist |
| Företrädare: Anders Magnus Strinnholm |
Svenska Akademien, Stol nr 17 1862-1896 |
Efterträdare: Pehr Ehrenheim |
|
|||||||
