Oscar I
Från Rilpedia
 |
Hela eller delar av artikeln innehåller text från den numera fria publikationen Nordisk familjebok, vilket gör att den kan innehålla omodernt språkbruk. Du kan hjälpa Wikipedia genom att modernisera artikelns språk. |
| Oscar I | |
 Kung Oscar I av Sverige och Norge |
|
| Regeringstid | 8 mars 1844–8 juli 1859 |
|---|---|
| Kröning | 28 september 1844, i Norge ej krönt |
| Valspråk | Rätt och sanning |
| Ätt | Bernadotte |
| Föräldrar | Karl XIV Johan Desideria |
| Gemål(er) | Josefina av Leuchtenberg (sedan 22 maj 1823) |
| Barn | Karl XV Gustaf Oscar II Eugénie August |
| Företrädare | Karl XIV Johan |
| Efterträdare | Karl XV |
| Född | 4 juli 1799 Paris, Frankrike |
| Död | 8 juli 1859 (60 år, 4 dagar) Stockholms slott, Stockholm |
| Begravningsplats | Riddarholmskyrkan, Stockholm |
Oscar I, född 4 juli 1799, död 8 juli 1859, var kung av Sverige och Norge från 1844 till 1859. Den 22 maj 1823 gifte han sig med Josefina av Leuchtenberg. Oscar I:s fullständiga namn var Joseph François Oscar, vilket i svensk tappning blev Josef Frans Oscar.
Innehåll |
Uppväxttiden
Oscar I föddes den 4 juli 1799 i Paris på 291 Rue Cisalpine, senare 32 Rue de Monceau, där det sedan 4 juli 1911 finns en minnestavla uppsatt av Société archéologique. Oscar var son till dåvarande krigsministern i Frankrike, generalen Jean Baptiste Jules Bernadotte (sedermera kung Karl XIV Johan) och Eugénie Bernhardine Desirée Clary. Han fick namnet Joseph efter sin fadder Joseph Bonaparte, som var gift med moderns äldre syster Julie, men fick även namnen François Oscar. Det senare namnet valde Napoléon Bonaparte, efter en av hjältarna i Ossians sånger, och kom att användas i familjen, främst av modern och mostern. Med sin mor och moster bodde han, dels i Paris, dels på Joseph Bonapartes slott Mortefontaine eller på Bernadottes slott Grosbois, båda i Paris omnejd.
År 1807 fick han sin förste informator, Le Moine, och när Oscars far, som då var furste av Pontecorvo, 1810 föreslogs som tronkandidat för Sverige, framhölls att han redan hade en son som ett viktigt motiv för att välja honom. Ett porträtt av den unge Oscar, som spreds vid valriksdagen i Örebro, fungerade som draghjälp för Bernadotte, som 21 augusti 1810 valdes till svensk tronföljare. Den 26 september fastställdes successionsordningen för hans "äkta manliga bröstarvingar". I samband med händelsen utsågs Oscar till hertig av Södermanland.
Oscar, som åtföljts till Sverige av Le Moine, fick genast en lärare i svenska och kunde snart tjänstgöra som sin fars tolk. År 1812 fick han en svensk guvernör, friherren G. L. Cederhielm som efter Gustav III:s handlingar 1789 lämnat statstjänsten. Karl Johan angav vissa tydliga riktlinjer för prinsens uppfostran, bl a: "Upprepa för honom alltid att en svag regent är ett av de största straff, varmed himlen kan hemsöka ett folk."[källa behövs] Redan 1811 på sommaren hade Oscars mor Desideria återvänt till Frankrike, och han återsåg henne först efter 11 år. Inom armén utnämndes han 1812 till överstelöjtnant vid de tre gardena, 1815 till överste, 1817 till generalmajor.
Under 1810-talet undervisades Oscar även i norska, humaniora, administration och statsrätt, vetenskap och konst, främst av N. M. af Tannström. Per Daniel Amadeus Atterbom undervisade honom i tyska, Jacob Berzelius i kemi, Johan Olof Wallin i "lutherska religionen". Han konfirmerades 1815. Några år senare hade han Johan Gabriel Richert som handledare i juridiska ämnen. Fredric Westin var prinsens lärare i målning, Adolf Fredrik Lindblad längre fram i musik.
Kronprinstiden
När Karl XIV Johan blev unionskung 1818 blev Oscar Sveriges och Norges kronprins. Han utnämndes 1819 till general i de svenska och norska arméerna samt till befälhavare för en rad armékårer: liv- och hustrupperna, generalbefälhavare i Skåne, generalfälttygmästare och chef för Sveriges och Norges artilleri, chef för en kavalleribrigad. 1818 valdes han även till universitetskansler i Uppsala där han tillbringade en hösttermin. Bland annat gick kronprinsen på föreläsningar av Erik Gustaf Geijer, Nils Fredrik Biberg, Jöns Svanberg och Lars Rabenius.
1815 genomgick han en lättare sjukdom. Vid denna tid började politikerna intressera sig för kronprinsens gftermål. Efter många förberedelser påbörjade prinsen 1822 sin friarfärd, under vilken han i Aachen träffade sin mor. Sedan hans förlovning med Josefina av Leuchtenberg, dotter till prins Eugène och hertiginnan Augusta av Bayern, blivit ingången i Eichstätt, styrdes färden till Italien. På hemvägen lyckades prinsen göra ett besök i Verona under den pågående kongressen och mottogs av de där församlade furstarna och statsmännen. Hans biläger firades i Stockholm den 19 juni 1823. Den 1 februari 1824 utnämndes kronprinsen till vicekung i Norge. 11 april anlände Oscar och Josefina till Kristiania, där ett storting pågick. Hela stortinget uppvaktade fursteparet, som under de närmaste månaderna höll hov i den norska huvudstaden.
11 oktober nedlade Oscar vicekonungavärdigheten och återvände till Stockholm. Följande år var han för första gången ordförande i Sveriges regering under konungens besök i Norge. 1826 utnämndes han till ordförande i en sjöförsvarskommitté och 1 december samma år till storamiral. Han kom därigenom att samarbeta med Baltzar von Platen, som gjorde allt för att vinna honom för sina åsikter om bästa sättet att ordna sjöförsvaret. Bernhard von Beskow blev Oscars handsekreterare 1824 och påverkade väsentligt utvecklingen av hans artistiska intressen och anlag inom måleriets såväl som musikens område. Under en följd av år var Oscar kansler för Akademien för de fria konsterna, en kort tid även chef för Kungliga teatern. Kansler för Lunds universitet var han från 1824, för Kristianias (dock endast till namnet) från 1822.
Oscar sändes 1830 till Sankt Petersburg, en artighetsbetygelse mot kejsar Nikolaj I av Ryssland som inte gillades av den allmänna opinionen i Sverige.[källa behövs] Som vicekonung i Norge vistades han några månader 1833 i Kristiania och Bergen samt deltog 1834 i riksdagsbearbetningar och "Statstidningens" dirigerande, men avlägsnades efter riksdagen. Kronprinsen sysslade i stället med målning och litografiering, med sångövningar och musikkompositioner (till exempel musik till ord av Victor Hugo och Esaias Tegnér, partier av Eduard Brendlers sångspel "Ryno" och marscher som "Svenska arméns tapto"), med utarbetande av militära handböcker o.s.v.. Han vistades i Tyskland en stor del av sommaren 1837. 1838 blev spänningen emellan Karl XIV Johan och oppositionen starkare än någonsin, dock lyckades kronprinsen mot slutet av året avböja ett tilltänkt åtal för "majestätsbrott". Karl Johan begav sig till Norge och lät Oscar som ordförande i en tillförordnad regering delta i riksstyrelsen under ett halvt år (december 1838-juni 1839). Under denna tid rådplägade åtskilliga av riddarhusoppositionens ledare med både tidningsmän och missnöjda högre förtroendemän om gemensamt uppträdande vid den stundande riksdagen och under förberedelserna för denna, och det antogs, att kronprinsen inte var alldeles främmande för denna "koalition", som skulle söka framtvinga en ministärförändring, kanske - abdikation. Oppositionen fick vid 1840-41 års riksdag en alldeles särskild hävstång för sina syftens framgång i den konstitutionsvidriga skuld "kabinettskassan" åsamkat sig, till sist med personlig borgen av både konung och kronprins, och som senaste statsrevision kommit underfund med. Saken måste framläggas för riksdagen, och trots de upplysningar som lämnades beslöts i förstärkt statsutskott att inga medel kunde anvisas för skuldens betäckande. Men hade man trott sig kunna härigenom tvinga den gamle konungen till abdikation, så skulle man snart finna sitt misstag. Skulden, omkring 1 miljon rdr, betalades småningom av Karl XIV Johan och Oscar I, och den senare avböjde ett förslag att vid 1844 års riksdag få förlusten gottgjord.
Just under åren 1840-42 hade Oscar på en helt ny bana vunnit en rent personlig ära. Ibland de studier, åt vilka han ägnat sina många lediga stunder, hade de nya straffteorierna intagit ett framstående rum, och han framträdde 1840, dock utan utsatt författarnamn, med en skrift Om straff och straff-anstalter. Oscar slöt sig till Beaumonts, Alexis de Tocquevilles, Aylies och Julius' idéer, men specialiserade för Sverige det system han antagit och utvecklat. "Fredens värv", säger han i företalet, "ehuru mindre glänsande än krigets bragder, har burit rika skördar, inte ensamt i vetenskapliga framsteg och industriell utveckling, utan också i en större vördnad för människors värde, i en ömmare vård om de lägre klassernas upplysning och välstånd. Ädla omsorger har sträckt sig även till den på brottets avvägar förirrade, som man börjat betrakta mindre såsom en fågelfri, för alltid förskjuten varelse, än såsom en vilseförd, fallen like, för vars omvändelse och bättring man känner sig manad att tänka och handla." Han framställer först sina åsikter om straff. Dödsstraffets rättmätighet undersökes och bestrides, för så vitt det tillämpas under det vanliga rättstillståndet. Vidare utdömas spö- och risstraffen samt deportation. Det 1832 utgivna kriminallagförslaget vinner Oscars lovord och erkännande. I enlighet därmed upptas som rättvisa och förnuftiga straff: straffarbete och fängelsestraff. Därefter behandlas "förbättringssystemet", enligt vilket fängelset skall undvika att försämra, men sträva att förbättra fången. Härtill hör ensamhetssystemet, med religiös undervisning, strängt arbete och vård om den frigivne. Slutligen görs tillämpningen härav på Sverige. Skriften gjorde en viss verkan på riksdagen, men vida större på allmänna opinionen om dess författare, så i Sverige som utomlands. Ny upplaga utkom 1840; norska, tyska, franska, nederländska, engelska, italienska översättningar utgavs under de närmaste åren, och Oscar erhöll från utländska rättslärde och fängelsedirektörer tacksamma erkännanden. Hans bok utövade i Nederländerna inflytande på fängelsereformen i landet; den franske översättaren ville med den svenske prinsens bok påverka franska kammarens diskussioner i frågan. Skriften beredde Oscar inom hela den civiliserade världen ett ärat namn. Hans intresse för fängelsereformen följde honom även som kung för att åtminstone delvis omsättas i verklighet och hans obenägenhet att stadfästa en dödsdom är känd.
Oscar I som kung
Oscar övertog styrelsen 8 mars 1844 (han kröntes i Stockholm 28 september 1844 men blev inte krönt i Norge. I maj upphävde han 1812 års förbud mot allt umgänge mellan svenska medborgare och den avsatta kungafamiljen. Hans arbete med regeringsärendena sträckte sig ända till detaljerna och kunde ibland fortgå natten igenom. Han läste själv korrektur till viktigare förordningar. Han ville regera själv och få äran av de initiativ som togs, ibland helt rättvist.
Det fanns inte en enhetlig ministär och vanligen var det kungen själv som på egen hand vände sig till den eller dem som skulle delta i statsrådet. Det hände också att han i viktiga frågor rådgjorde med personer utanför statsrådet och att han under en riksdag personligen tog kontakt med utskottens medlemmar. Han hade inga riktiga gunstlingar och knappast heller vänner.
Oscar lämnade efter sig en mängd anteckningar och uppsatser i olika ämnen, även dagboksanteckningar, som vittnar om stora kunskaper och mångsidiga intressen. En samtida, som alltifrån ungdomen kände honom väl, prisar hans djupa insikter i samhällsfrågorna, men talar också om en olycklig obeslutsamhet i förening med stor självtillräcklighet, om ett långt drivet "gungningssystem", en stark misstro till hela världen och benägenhet att uppskjuta avgörandet.
Med en nybildad moderat-liberal ministär mötte Oscar sin första riksdag. Från den föregående vilade ett representationsförslag. Regeringen förhöll sig neutral, och förslaget förkastades. För en grundlig omdaning av representationen synes kungen i själva verket inte ha hyst något djupare intresse. Med så mycket större sympatier omfattade han det nya strafflagförslaget, men sent framlagt, kom det aldrig under behandling, och riksdagen nöjde sig med att antaga några allmänna huvudgrunder. Däremot var det på kungen personligen det berodde, att lagen om lika arvsrätt för son och dotter kom till stånd. Vid samma riksdag stadfästes också beslutet om indragningsmaktens upphävande. De närmaste åren betecknade ett fortskridande på de hovsamma reformernas stråt. En ny lagberedning med Johan Gabriel Richert som medlem för utarbetande av ny civillag och rättegångsordning, upphävande av några specialdomstolar, lindringar i näringstvånget, skråväsendets avskaffande, den första fattigvårdsförordningen, ett verk, menade man, väsentligen av kungen själv, utgjorde bevis därpå. Kommittéer eller sakkunniga tillsattes för läroverksfrågan, representationsfrågan, grundskatteförenklingen, tulltaxan.
Nästföljande riksdag (1847-48) möttes av en rad viktiga propositioner: om en ny strafflag, om utsträckning av beväringens övningstid, om sjöförsvarets ordnande, om förhöjd brännvinsbeskattning, om ny tullagstiftning i frihandelsvänlig riktning, om grundskatteförenkling, om läroverksorganisationen. Men motstånd restes från olika håll, regeringens anslagskrav måste avprutas, och de flesta förslagen fick falla. Representationskommitténs förslag överlämnades endast till riksdagens kännedom, till de liberalas stora harm. Då inträffade som ett slags följd av februarirevolutionen i Paris de tämligen meningslösa marsoroligheterna i Stockholm. Konungen, påverkad, sägs det, av drottningen och Henning Hamilton, ansåg sig böra vidtaga en nästan fullständig ministärförändring, och den nya ministären räknade ett par som liberala betecknade medlemmar. Dess huvuduppgift blev att utarbeta och för riksdagen framlägga ett nytt representationsförslag. Redan före riksdagen hade emellertid konungens ståndpunkt undergått en väsentlig förändring. Hans moderata reformpolitik hade inte rönt det erkännande han väntat på liberalt håll, medan den på samma gång avlägsnat de konservativa. Regeringen, till och med Oscar I personligen, började med hätskhet angripas i pressen, och snart hörde man yttranden av konungen anföras, att han vaknat ur sina illusioner, att de liberala kastat masken för tidigt, att han märkt, hur de ville åt konungamakten. Det nya representationsförslaget möttes av skarp kritik från både konservativt och liberalt håll, och redan före 1850 års riksdag var det känt att Oscar I personligen inte längre höll på detsamma. Det blev också förkastat, och konungen hördes förklara, att han velat framlägga ett förmedlande förslag, men när det blivit så illa mottaget och regeringens avsikter så misstydda, skulle ingen mänsklig makt förmå honom att framlägga ett nytt, om han än levde i hundra år. De mera liberala medlemmarna av ministären utträdde snart och ersattes av strängt konservativa. En svår sjukdom avbröt därjämte 1852 Oscar I:s verksamhet, men redan följande år kunde en ny verksamhetsperiod vidtaga. Representationsfrågan avfördes tills vidare från programmet, sedan ett av greve Lagerbielke framlagt förslag på riksdagen 1853-1854 blivit förkastat, och man grep sig i stället an med de ekonomiska reformerna. Sistnämnda riksdag blev epokgörande både i avseende på brännvinslagstiftningen och statens järnvägspolitik, och för båda frågornas lösning intresserade sig Oscar I personligen. Ett första förslag om grundskatteförenkling antogs därjämte av riksdagen. Efter densamma ombildades ministären i en mera moderat-liberal riktning, och påföljande riksdag blev även den i hög grad en järnvägsriksdag. I fråga om tullagstiftningen togs därjämte ett betydande steg i frihandelsriktning. En kunglig proposition om ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder antogs av riksdagen, och regeringen framlade en proposition om utvidgad religionsfrihet, som likväl endast ledde till konventikelplakatets upphävande. När nästa riksdag sammanträdde, var Oscar I:s krafter redan brutna.
Utrikespolitiken under Oscar I
Utrikespolitiken blev särskilt ett område för Oscar I:s verksamhet. Till viktigare depescher eller instruktioner uppsatte han själv gärna koncept och var Sveriges egentlige utrikesminister; de som officiellt bar den titeln var endast hans biträden. Redan efter ett par år sattes hans förmåga på prov. Den nyvaknade skandinavismens vågor hade gått högt på studentmötet i Köpenhamn 1845, och Oscar I omfattade snart denna rörelse med sympati. Redan under den danske konungen Kristian VIII:s livstid skedde ett närmande mellan de båda kungahusen, och ömsesidiga besök avlades. När därefter kort efter Fredrik VII:s tronbestigning 1848 det schleswig-holsteinska upproret utbröt och både Tyska förbundet och Preussen understödde de upproriska, förklarade Oscar I, att de förenade rikena inte med lugn kunde åse saken, om Jylland och de danska öarna hotades. En konvention om hjälpsändning avslöts med Danmark, en svensk-norsk armékår sammandrogs, en mindre del överfördes till Fyn, och Jylland utrymdes snart av de tyska trupperna, men från varje aktivt deltagande i kriget avhöll sig Oscar I, under förutsättning att de egentliga danska områdena inte ånyo hotades. Under tiden begav han sig själv ned till Malmö och skötte personligen de underhandlingar, som ledde till stilleståndsfördragen 2 juli och 26 augusti 1848. Kriget utbröt på nytt 1849, men en preliminär fred avslöts 10 juli, och under det nya vapenstilleståndet hölls norra Slesvig besatt av svensk-norska trupper. Sedan definitiv fred ingåtts, deltog därefter Sverige i de förhandlingar som ledde till uppsättande av de s.k. Londonprotokollen 1850 och traktaten 1852, som avsåg bevarande av det danska rikets integritet och ordnande av den danska tronföljden.
Det var en mycket klok och försiktig politik Oscar I inte utan framgång fört; huruvida de slutliga resultaten motsvarade hans innersta önskningar, må dock lämnas därhän. Det snart utbrytande Krimkriget ställde ännu större krav på 0scar I:s diplomatiska finess. Visserligen avgavs för de förenade rikenas räkning i december 1853 en neutralitetsdeklaration (en lika lydande från Danmarks sida), men redan 1854 började påtryckningar från västmakternas sida i syfte att få Sverige-Norge med i kriget. Oscar I var i och för sig inte obenägen för saken, men uppställde som villkor, att kriget från att ha varit orientaliskt skulle bli europeiskt, att Österrike skulle komma med, att Finland borde lösgöras från Ryssland med mera De underhandlingar som nu följde leddes av konungen personligen. Under tiden förgick månad efter månad, tills slutligen västmakterna kom med de förslag, som ledde till traktaten 21 november 1855 ("Novembertraktaten"). Nu hade man fått garantier mot varje förlust i landområde, Sveriges deltagande i kriget tycktes vara nära förestående, men så kom helt oväntat freden i Paris. De önskningar Oscar I under fredsunderhandlingarna lät framställa blev edast i ringa mån tillgodosedda genom deklarationen att Ålandsöarna inte vidare skulle befästas. Det var ett magert resultat, men en annan sak tycktes vara uppenbar, den nämligen, att ett mycket spänt förhållande inträtt till Ryssland. Under denna situation inledde Oscar I på fullt allvar en skandinavisk politik, inte utan varje tillskyndan från Fredrik VII:s sida. Hans uppträdande under studentmötet 1856 gav ett tydligt vittnesbörd om den ändrade kursen. Hemliga underhandlingar drevs under hösten i Paris, och inom årets slut tycktes man fått visshet om att varken Frankrike eller Storbritannien skulle motsätta sig en skandinavisk union. Hemliga förhandlingar drevs även i Köpenhamn genom den särskilt för detta ändamål ditsände och av Oscar I personligen instruerade ministern K. A. Virgin, som trädde i förbindelse med de danska skandinaverna. Närmaste mål skulle bli ett försvarsförbund mellan de förenade rikena och Danmark, och Oscar I uppsatte med egen hand ett förslag till en sådan traktat, som tillställdes Fredrik VII på våren 1857. Då inträdde ett omslag hos denne oberäknelige monark: då Holstein inte var inbegripet, kunde han inte godkänna förslaget. Oscar I drog sig djupt sårad tillbaka, och samtidigt inträdde det sjukdomstillstånd, som hindrade honom att vidare befatta sig med regeringen. Hans till synes följdrikaste initiativ inom utrikespolitiken hade fått en snöplig utgång.
Kung Oscar och Norge
I Norge kände man den nye konungen så litet, att man inom vissa politiska kretsar hyste farhågor för statskuppsplaner å dennes sida. Man skulle snart finna sitt misstag. Den stora unionskommitté, som Karl XIV Johan 1839 tillsatt, fullbordade först mot slutet av 1844 sitt arbete med framläggande av ett omsorgsfullt utarbetat förslag till föreningsakt. Men redan dessförinnan hade Oscar I ålagt kommitterade att utbryta och särskilt framlägga förslagen om unionsflagga och vapen, och trots energiska föreställningar av August von Hartmansdorff, en av kommitténs verksammaste svenska medlemmar, trots åtskilligt motstånd inom svenska statsrådet, sanktionerades inom kort lagar om unionsvapen och unionsmärke i de båda rikenas såväl örlogs- som handelsflaggor, och redan vid sin tronbestigning hade Oscar I tillmötesgått norska önskningar i fråga om placering i konungatiteln av Norges namn framför Sveriges i handlingar rörande inre norska angelägenheter. Åtgärderna var en yttring av den abstrakta rättskänsla, som vid denna tidpunkt utmärkte Oscar I, och innebar helt visst, såsom från svensk sida anmärkts, ett missgrepp. I Norge hade man fått vissa den tiden framskjutna önskemål uppfyllda, och intresset för en fullständig revision av föreningsvillkoren försvann. Unionskommitténs förslag lades efter några år till handlingarna, och det lyckades inte för Oscar I att i nämnvärd mån stärka unionsbanden. En ny konsulsstadga utkom visserligen 1858, och de båda rikenas bidrag till den fasta konsulsfonden, liksom till den egentliga utrikesbudgeten, reglerades. Men de förslag som av särskilda kommittéer utarbetades för bestämmande av de båda rikenas bidrag till det gemensamma försvarsväsendet, för ordnande av deras inbördes handel och sjöfart och rörande verkställande i det ena riket av domar fällda i det andra, dels stannade vid en organisation på papperet, dels blev direkt förkastade i Norge. Oscar I:s förhoppningar om ett närmande mellan de båda folken hade gäckats, och han sades mot slutet av sin regering ha klagat över, att unionen, sådan den var, var olycklig och för framtiden inte kunde bli annat. I mitten av 1850-talet avgick den siste riksståthållaren, och kronprins Karl utnämndes till vicekung, men hans verksamhet som sådan blev snart avbruten. I övrigt företedde den inre utvecklingen i Norge motsvarande drag mot den i Sverige.
De sista åren
Oscar I:s hälsa hade aldrig varit stark, och redan tidigt hade man hos honom då och då iakttagit sällsam frånvaro, som visade sig däri, att han mitt under ett samtal kunde tystna, utan att fullborda den påbörjade meningen, stirrande på väggen eller ut genom fönstret, varefter han efter en längre eller kortare stund återupptog samtalet, som om ingenting hänt. I början av 1850-talet framträdde sjukdomssymtomen starkare. Han måste 1852 företaga en badresa till Bad Kissingen, och på hösten samma år angreps han av en livsfarlig sjukdom, som först följande år var övervunnen. Under tiden hade den i riksakten föreskrivna otympliga interimsregeringen två gånger måst fungera. Fram på året 1853 tycktes emellertid Oscar I ha återvunnit sin hälsa och kunde, som redan är antytt, med samma ihärdighet och arbetsamhet som förut ägna sig åt regeringsbestyren. Men 1857 bröt sjukdomen ut på nytt, måhända under inverkan av missräkningarna i utrikespolitiken, och övergick efter hand till en själs- och kroppskrafternas fullständiga förlamning. Redan på hösten samma år förklarade läkarna, att fullständig befrielse från alla själsansträngningar var ett oeftergivligt villkor för återvinnande av hälsan, och 25 september övertogs regeringen av kronprins Karl, sedan propositioner i ämnet av de båda rikenas representationer antagits. Efter ett långsamt avtynande avled Oscar I i Stockholm den 8 juli 1859. Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan.
Barn
Barn med drottning Josefina:
Barn med älskarinnan Emilie Högqvist:
- Hjalmar Högqvist (1839-74)
- Max Högqvist (1840-72).
Barn med älskarinnan Jaquette Löwenhielm (född Gyldenstolpe):
Anfäder
|
Företrädd av: |
Efterträdd av: |
|
|
Företrädd av: |
Efterträdd av: |
|
||||||||||||||||||||||
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
