August von Hartmansdorff
Från Rilpedia
Jacob August von Hartmansdorff, född 12 mars 1792 i Adelövs socken, Jönköpings län, som son till kaptenen Jakob Baltzar von Hartmansdorff och dennes hustru Fredrika, född Grönhagen, död 21 december 1856 i Stockholm, svensk ämbetsman och politiker; kansliråd 1818, hovkansler 1838. Medlem av Götiska Förbundet och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien från 1830, akademiens preses 1849-1850.[1]
von Hartmansforff blev student vid Uppsala universitet 1806 och tog hovrättsexamen 1807. Han gjorde en snabb karriär inom statsförvaltningen tack vare sin gynnare Gustaf af Wetterstedt. Han var under napoleonkrigens sista år i Tyskland när kronprinsen Karl Johan bekrigade den franske kejsaren. Senare, efter napoleonkrigen, blev han sekreterare under riksståthållaren i Norge och från 1818 kansliråd.
Sin politiska karriär började von Hartmansdorff som liberal men blev med tiden mer konservativ. Han gjorde efter tiden i Norge en snabb karriär inom riksdagens adelsstånd och blev riddarhuskamrerare 1826. Han upptäcktes där av kung Karl XIV Johan och gjordes till statssekreterare i ecklesiastikexpeditionen 1831. Mars till november 1838 var han tillförordnad hovkansler, ett ämbete han tvingades nedlägga efter att i censursyfte ha försökt att dra in den före detta ämbetsmannen Magnus Jacob Crusenstolpes skrifter, vilket urartade i våldsamma kravaller (Crusenstolpeska kravallerna).
von Hartmansdorff blev nu landshövding i Kalmar län 1839-1840 och därefter president i Kammarrätten 1840 där han passade bra. Från samma år även (konservativ) ledare för Riddarhuset, i vilket han försökte ta initiativ till en representationsreform. Han ivrade för inrättande av ett tvåkammarsystem med ett överhus valt på 12 år och ett underhus valt på tre år, och utvidgandet av de fyra stånden till fem stånd. Ett av argumenten han använde för en representationsreform var att den adlige tjänstemannen vid ett kungligt ämbetsverk fick representera men icke den ofrälse presidenten. Han lämnade in detta förslag till Konstitutionsutskottet men förslaget passerade utan att tas i beaktande. De konservativa i junkerpartiet blev rasande och uppsade nu sin gamle partichef tro och lydnad. Efter detta var Hartmansdorff slut som partichef men hade ett visst inflytande vid riksdagen 1853. Vid sin dödsbädd sade han
- "Bed adeln ej att hålla länge på sin självskrivna rätt, att den icke någon nytta har av hennes uppoffring"
Vad känt folk tyckte om Hartmansdorff
- "En dum karl med beläsenhet" - Esaias Tegnér
- "En formalistisk ignorant" - Hans Järta
