Från Rilpedia

Hans Järta, född som friherre Hans Hierta 11 februari 1774 i Husby, död 6 april 1847 i Uppsala, var en svensk politiker, ämbetsman och skriftställare; ledamot av Svenska Akademien från 1819. Han var landshövding i Kopparbergs län mellan 1812 och 1822, riksarkivarie.

Järta, som var en av 1809 års män, var i ungdomen radikalliberal, och sedermera liberalkonservativ. Han räknas som en av den svenska idékonservatismens första sagesmän. Under sin liberala period avsade han sig sitt adelskap, bytte stavning på efternamnet, och blev därmed stamfader till den ofrälse släkten Järta.

Biografi

Hans Hierta föddes på Näs kungsgård som son till generallöjtnanten friherre Carl Hierta och Maria Charlotta von Plomgren. Fadern hade tidigt dragit sig tillbaka från sin militära karriär och levde under små omständigheter, när en vän, landshövdingen Johan Beck-Friis i Falun, bad att få bli fosterfar till hans yngste son, Hans. Hans Hierta fick därför sin första skolgång vid trivialskolan i Falun, där han inskrevs 1783, nio år gammal. Då hade han redan hunnit bli voluntär vid Dalregementet (1777), där han 22 december 1777 blivit sergeant och 1779 fänrik, såsom det anstod en adelsman på den tiden.

Utan att först ha genomgått gymnasiet, inskrevs han den 12 oktober 1787 vid Uppsala universitet, där han studerade teologi, historia och språk. 1791 avlade han kansliexamen.

Hans Hierta hade då börjat verka som publicist och politiskt aktiv, huvudsakligen anonymt, men källäget har lett till att de exakta omständigheterna eller de åsikter han hade kommer att förbli okända, och redogörelserna härom av spekulativ art. Visst är att han i någon grad var opponent till Gustav III, och han har därför kallats jakobin och revolutionär, vilket han själv satte sig emot att bli kallad.

Hierta närvarande vid maskeradbalen den 16 mars 1792 när Gustav III mördades. Därför kallades Hierta som vittne vid rättegången, förvisso vän med kretsen som konspirerade inför mordet, och gav enligt en utbredd uppfattning avsiktligt vilseledande uppgifter i dessa förhör. Det är dock därmed inte belagt att han direkt varit involverad, och han stod aldrig anklagad för delaktighet.

En kort stund därefter fick Hierta tjänst vid kabinetet för utrikes brefväxlingen som andre sekreterare, genom goda kontakter med Gustav Adolf Reuterholm. Drygt tre år senare bytte han plats till justitierevisionsexpeditionen där han verkade som protokollsekreterare, och blev samma år ledamot av Svea hovrätt.

Annat umgänge han hade under denna tid, var den så kallade Juntan i Uppsala, med Benjamin Höijer som en nära vän och inspiratör, liksom Kellgren, Per Olof von Asp och Nils von Rosenstein. I denna livsfas kom Hierta i kontakt med de utländska tänkarna Rousseau, Montesquieu, Edmund Burke, David Hume, Adam Ferguson och Adam Smith. Han författade sina första alster denna tid, bland vilka den ironiska Några tankar om sättet att upprätta och befästa den urgamla franska monarkien (1799) må nämnas.

Vid 1800 års riksdag i Norrköping var han en av oppositionsledarna, och krävde begränsad bevillningstid. När regeringen avslog begäran avsade han sig sitt adelskap, och förlorade därmed sina befattningar, samt rätten att använda sitt namn och vapen. Han antog därför namnet Järta i september samma år. För att försörja sig, tog han tjänst vid Kopparbergs bergslag och arbetade som advokat och affärsman.

1808 deltog Järta i konspirationerna mot Gustav IV Adolf tillsammans med några officerare, men han förhindrade långtgående planer på att arrestera kungen i februari 1809. Vid statsomvälvningarna i mars samma år tog Järta del men bakom kulisserna, och bidrog till utarbetandet av 1809 års regeringsform såsom sekreterare i konstitutionsutskottet. Hans roll i utformningen av regeringsformen är mycket omtvistad, och på grund av det hemliga tillvägagångssättet komplicerad. Problemet bottnar i att den nya regeringsformen fastslår en stark kungamakt, vilket den yngre Järta stred hetsigt emot. Av Järtas hand finns det memorial från den 2 juni 1809 med vilket förslaget till regeringsformen framlades inför riksdagen, och vilken är urtexten till regeringsformens innehåll och mening. Att finna ett svar på Järtas insats i utformningen av regeringsformen försvåras av att han 1814 visade sympatier för Gustav III, men när denna omsvängning ägt rum är okänd; att han och den nye tronarvingen Karl Johan (Bernadotte) blev vänner torde ha inverkat på Järtas inställning ytterligare. Länge gällde Järta som fadern till 1809 års regeringsform, men denna syn började revideras en bit in på 1900-talet, och hans faderskap brukar sedan dess delas med Anders af Håkanson ("Håkanssonska förslaget").

Efter antagandet av den nya regeringsformen, blev Järta statssekreterare i handels- och finansexpeditionen. Oenighet med kronprins Karl Johan, och som den ende i regeringen som bestred krigsförklaringen med England, ledde till att Järta lämnade statsrådet 1811. Året därpå utnämndes han till landshöving i Kopparbergs län, vilket han var till 1822. Under den tiden hade han olika tillfälliga befattningar, som statssekretereare än en gång och som ledamot av statliga kommissioner. De flesta utnämningar tackade han dock nej till.

Han var en av Uppsalaromantikernas häftigaste kritiker, framför allt Götiska förbundets, men kom därigenom i kontakt med den historiska skolans argument varigenom han började ta till sig en romantisk världsuppfattning. 1814 använder han som förste svensk uttrycket "organisk stat"; denna filosofiska idealism blev en bro mellan honom och Erik Gustaf Geijer, som till den senares så kallade "avfall" till liberalismen 1838 var en nära vän.

1819 invaldes Järta i Svenska akademien, och flyttade 1825 för sina söners studiers skull tillbaka till Uppsala, där han blev en kulturpersonlighet. 1823-1824 utgav han tidskriften Odalmannen, i vilken han med satirer angrep liberalismen. Han var vid det laget uttalat konservativ och anhängare till Burke. Under åren i Uppsala författade han flera verk i historia och rättshistoria, och höll litterär salong. Han invaldes 1828 som ledamot nummer 419 av Kungliga Vetenskapsakademien.

Brodern Lars Hierta avled 1836, och Hans var en av hans arvingar. Därmed, och genom en pension sedan han varit landshövding, fick han råd att ta tjänst som obetald riksarkivarie och flytta till Stockholm. Genom rådigt ingripande räddade han en stor del av aktstyckena där från mögelskador, och påbörjade Riksarkivets katalogisering. För hans insatser i denna befattning instiftade Riksarkiet utmärkelsen Hans Järtas medalj "för framstående insatser till förmån för arkiven" och som bär hans bild på framsidan.

Från 1840 skötte han sitt arbete vid Riksarkivet från Uppsala. De sista sju åren tillbringade Järta i sjuksäng, under vilket han fortsatte sin publicistiska verksamhet, bland annat med biografier över Karl XII och Gustaf Cronhielm vilka han dikterade för en sekreterare. Hans skrifter i urval utgavs av Hans Forssell, och han fick anhängare i Louis De Geer, Henning Hamilton och Rudolf Kjellén.

Järta vare gift två gånger. Första hustrun, Maria Charlotta Lewis (1775-1805) var dotter till bruksägaren Thomas Lewis och Ulrika Benedikta Gahn; släkten Gahn kände han alltid en frändskap med. Efter att ha blivit änkling, gifte han om sig 1806 med Fredrika Christina Hochschild (1783-1839) som var dotter till Rutger Fredrik Hochschild och Johanna Rehn. Hans Järta var far till professor skytteanus Carl Thomas Järta (1802-1841), som avled före fadern, hovrättsrådet Fredrik Rutger Järta (1808-1882) och diplomaten Carl August Järta (1810-1865). Släkten Järta slockande 1953 på manssidan.

”	Förutsätt att under en mild och liberal styrelse Norges åkerbruk, handel och näringar utvidgas; att det i följd häraf ökade norska folkets odling tilltager; att detta, af fjäll och haf försvarade folk vinner genom vanan vid frihet en sann och stadgad karakterskraft. Om då Sveriges och Norges konstitutionella, moraliska och ekonomiska förhållanden icke tidigt sammanflätas, hvad kan väl, efter något sekel eller kanhända förut, hindra norska folket att åter börja den kamp för själfständighet, som det nu försökt...	”
— Ur en promemoria som Hans Järta, september 1814, sedan innehållet i Mosskonventionen blivit känt i Sverige.

Källor

• Sten Carlsson, artikel i Svenska män och kvinnor, del 4, Stockholm 1948, s. 147 f
• Georg Landberg, artikel i Svenskt biografiskt lexikon, hft 99, Stockholm 1974, s. 525-535

Företrädare: Gudmund Jöran Adlerbeth	Svenska Akademien, Stol nr 9 1819-1847	Efterträdare: Carl David Skogman
Företrädare: Johan Gustaf Liljegren	Sveriges riksarkivarier 1837–1844/46	Efterträdare: Nils Wilhelm Forsslund