Gudmund Jöran Adlerbeth

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Friherre Gudmund Jöran Adlerbeth (även Georg), föddes i Jönköping 21 maj 1751, död 7 oktober 1818Ramsjöholm, skald, lärd och statsman,

Kopparstick av G Fahlcrantz.

Innehåll

Biografi

Adlerberth uppfostrades på familjens gods Ramsjöholm vid Huskvarnaån, med sin far, assessor Adlerbeth, som lärare. Adlerbeth blev 1768 student i Uppsala. År 1771 ingick han i en kunglig krigsexpeditionen, där han 1773 befordrades till kopist och kanslist. I Uppsala blev han invald i sällskapet Apollini sacra och i Stockholm ledamot av sällskapets modersamfund Utile Dulci. År 1773, genom skalden Gustaf Fredrik Gyllenborg, blev han presenterad för Gustav III och samma år blev han ledamot av Musikaliska akademien, vars sekreterare han var en period. Hans dramaturgiska förmåga togs i anspråk vid hovet. Denna framgång hade sin grund i hans fria översättning av Racines Iphigénie.

1774 följde han kungen på resor inom landet och blev protokollssekreterare. Han utnämndes 1778 till riksantikvarie och till kungens handsekreterare. 1783 följde han kungen på resan till Italien, och var föredragande för både ministeriella och inrikes ärenden. 1786 blev han ledamot av Svenska akademien vid dess stiftande och av Vitterhetsakademien, i vilken han tilldelades sekreterarebefattningen, som förenades med riksantikvarietjänsten och vården om myntkabinettet. Han blev kansliråd 1787 och året därpå, 1788, ledamot av Vetenskapsakademien. 1793 beviljades hans anhållan om avsked från sekreterareplatsen i Vitterhetsakademien och de därmed förbundna uppgifter. Vid kanslikollegiets upplösning, 1801, fick han plats i det s. k. kanslersgillet. Han blev också ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala och 1812 hedersledamot av Lantbruksakademien. Han var medlem i 1811-1814 års psalmbokskommitté.

Adlerbeth var aktiv i sin tids riksdagsförhandlingar. När Gustaf III år 1789 själv uppträdde som ständernas ordförande på rikssalen och mot gällande lag gjorde proposition om att den s.k. förenings- och säkerhetsakten genast skulle antas, lyckades Adlerbeth med ett gripande tal förmå konungen att låta adeln ta saken i övervägande på riddarhuset.

Adlerbeth bidrog starkt till antagandet av det fria statsskicket år 1809. Han var då en av de mest inflytelserika ledamöterna i konstitutionsutskottet och i tryckfrihetskommittén, som utarbetade de nya grundlagarna. Med hjälp av sitt anseende hos adeln genomdrev han att den nya regeringsformens snabbt antogs utan strider. Samma år utnämndes han till statsråd och friherre. 1815 fick han på begäran avsked från statsrådsämbetet. Han deltog i 1817 års riksdag som ordförande i expeditionsutskottet. Året därpå dog han den 7 oktober 1818 på Ramsjöholm.

Litterärt är Adlerbeths obundna stil enkel, värdig och klar, men något torr. Hans vetenskapliga avhandlingar (i arkeologi m. m.) vittnar om både kunnighet och smak. Hans minnelsetal är sanna, sakrika och flärdfria. Hans Historiska anteckningar (I—III; efter en handskrift på Trolle-Ljungby utgavs 1856—57; nyutgiven av Elof Tegnér 1892—93, efter originalhandskriften i Uppsala universitetsbibliotek) omfattar tiden 1771—1807, där största delen skildrar 1789 års riksdag och slutet av Gustaf III:s regering. Författarens omdöme om denne konung är vida strängare, än vad man kan vänta av en man, som stod honom så nära och alltid ägde kungens ynnest. Adlerbeth, som hatade godtycke och envälde, hade uppenbarligen en sådan relation till den adliga oppositionen, att detta påverkade bidrog hans skildringar. (Den i 1:a uppl. av hans anteckningar intagna, bittert nedsättande "karakteristiken" av Gustaf III saknas dock i originalhandskriften, och det är tvivelaktigt om den kommer från hans hand). För övrigt ägde Adlerbeth varken som statsman eller som författare något omfattande snille, men ansågs utmärkt genom hans fosterlandskärlek, stora rättrådighet, sanningskärlek och varsamhet. Hans Historiska anteckningar utgör en ganska god källa till den tidens historia. Hans utförliga skildring Gustaf III:s resa i Italien (utg. 1902 av Henrik Schück) lämnar en levande och mångsidig bild av det dåtida Italiens kulturtillstånd.

Som personlig vän till skalderna Gyllenborg, Leopold och Oxenstierna samt Nils von Rosenstein, var Adlerbeth mer eller mindre deras själsfrände. Av allvarligt och något kärvt skaplynne, en smula pedant i sin fordran på logik och reda i alla förhållanden, var han i sin samhälls- och livsuppfattning en son av upplysningstiden; men i motsats till dess skepticism märker man hos honom en ganska levande religiositet. I sitt skaldskap ter han sig som en lärd vitterlekare utan verklig omedelbarhet, men med konstnärligt allvar, något tungrodd i formen. Hans reflexionsdikter röjer släkttycke med Gyllenborgs.

Bibliografi

A. var en av sin tids mera framstående dramatiska skalder. Hans sorgspel är i den pseudoklassisk-franska smaken. Ingiald Illråda (1799) är bra planlagt och strängt genomfört med god yttre motivering och Kelonid (med vackert antikt ämne) ävenledes en aktningsvärd tragedi, som dock anlitar slumpen för upplösningen. Språket är vårdat, något stelt och i kärleksscenerna mycket afmätt. Operan Cora och Alonzo (musik av Johann Gottlieb Naumann) uppfördes vid operabyggnadens invigning 1782, vid dess halvsekelsfest 1832 och sekelfesten 1882. Berömdast är A. såsom poetisk översättare. Såväl Voltaires "Oedipe" (1792) som Racines "Iphigénie en Aulide" (1777) har genom förenkling och fri behandling samt införandet av körer blivit till ej ringa del hans egna verk. Även Voltaires "Phèdre" översatte han. A:s tolkning av episoder ur Tasso är en sammandragen bearbetning, som framflyter i ganska lediga former. Genom sin fria översättning (1791) av Eyvind Skáldaspillirs sång över konung Håkan väckte han uppmärksamheten på den fornnordiska skaldekonsten på en tid, då denna var förgäten eller missaktad. Det är dock i synnerhet genom sina metriska öfversättningar av Vergilius och Horatius samt Ovidius' Metamorfoser som A. förvärvat sig förtjänster om vårt språk och vår vitterhet. Han följde vid deras återgivande strängt samma system, som uppställts av J. H. Voss, Tysklands förste mästare i översättningens konst, och utvecklade följdriktigt de grundsatser, som svensken Regnér hade framkastat, varigenom accenten gjordes till allenabestämmande rättesnöre i svensk vers. A:s företal till Æneiden är den första säkra framställning av grunderna för svenska metriken, i vad som gäller antika versformer. A:s klassiska översättningar är förträffliga och tävlar med dem av Voss i värde. Hans tolkning af Virgilius' "Æneis" utkom 1804 (3:e uppl. 1831), efterföljd af "Bucolica" och "Georgica" (1807; 3:e uppl. 1831) samt Horatius' "Satyrer och skaldebrev" (1814), densammes "Oder och epoder" (1817) och Ovidius' "Metamorfoser" 1820 (utg. av A:s son; nyaste uppl. 1862).

A:s Skaldskrifter utgavs i 2 band 1797-98 (3:e tillök. uppl. 1818). Bland gustavianerna var A. i det nya århundradet den, som mest följde med tidens litterära utveckling. Biografier över A. har författats av Hans Järta (i Sv. akad:s handl., del 12, 1829) och Elof Tegnér (som inledning till A:s "Hist. anteckn.").

Psalmer

I Wallins psalmbok från 1819 är elva av psalmerna av hans hand. Det är:

Adlerbeth finns inte representerad i Svenska psalmboken 1986.

Källor


Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren
Svenska Akademien,
Stol nr 9

1786-1818
Efterträdare:
Hans Järta


Personliga verktyg