Mordet på Gustav III
Från Rilpedia
Den 16 mars år 1792 sköt kaptenen Jacob Johan Anckarström Sveriges kung Gustav III under en maskerad på Kungliga Operan i Stockholm. Skottet med metallskrot avlossades mot kungens rygg på nära håll. Kungens sällskap vid middagen innan, baron von Essen, befallde genast att dörrarna skulle spärras, och polismästaren, lagman Nils Henric Liljensparre, lät demaskera alla och deras namn antecknades.
Innehåll |
De första dygnen
Man fann nu vapen, två pistoler, en avlossad och en laddad, plus en kökskniv, vilka snart band Anckarström vid mordet, och han arresterades redan nästa morgon. Han bekände sig skyldig redan vid första förhöret, men nekade i början envist till att några andra var medvetna om mordet. Men då han på frågor vilka han umgåtts med den senaste tiden hade svarat uppriktigt, kom greve Claes Horns namn upp, och via förhör med denne kom också greve Adolph Ribbing att nämnas. Dessa tre hade alltså gått på maskeraden i sällskap. Via ytterligare utredningar och påtryckningar, bland annat där man lyckades knyta en rock, en så kallad syrtut till greve Horn, samt ett känsloladdat förhör, där Liljesparre hade nämnt att han under en husrannsakan hos Anckarström fått tillfälle att träffa dennes barn. Han lovade att man skulle göra vad man kunde för att mildra dessas elände och så gott det gick dölja graden av deras fars brott. Då bröt Anckarström samman och utbrast Wisst äro Horn och Ribbing med i saken... . Senare gav han en fullständig bekännelse och vid framkommandet att pistolerna som använts ägdes av Horn erkände snart också han. Ribbing var däremot av hårdare virke och hans erkännande dröjde. Kung Gustav III som låg skadad med allsköns splitter i kroppen visste inte att han var döende (han dog först tretton dagar efter skottet), och han gav order om att Anckarström och de andra skulle skonas.
Johan Ture Bielke tog dock gift den 22 mars 1792 och slöt den friherrliga grenen Bielke. (»Svea hovrätt ... dömde att Bielke »förverkat adeligt namn och värdighet samt att Ture Stenssons döda kropp skulle av skarprättaren utföras samt grävas i galgbacken neder».)
Utredningen
Polismästare Liljensparres utredning gick snabbt och effektivt, man hade två bra spår att gå på vilka rullade upp de skyldiga från två håll, men effektiviteten var ändå slående. Det ena spåret var helt enkelt de pistoler som använts och slängts på golvet, dessa visades upp för Stockholms pistolmakare och ledde då till Anckarström redan dagen efter dådet. Spår 2 var det varningsbrev som lämnats till kungen strax före det att han sköts. Brevet som lämnats av en sockerbagardräng, ledde till överstelöjtnant Pontus Liljehorn, hans påstående att han i sin tur fått veta det hela på anonym väg höll inte länge och då han väl arresterats började den djupt religiöse och ångerfulle Liljehorns bekännelser snart flöda, därigenom angavs många. Utredningen gav alltså vid handen att Anckarström inte handlat endast på eget bevåg utan på uppdrag av flera andra konspiratörer av vilka general Carl Fredrik Pechlin påstods vara den ledande, även om denne emellertid benhårt nekade förefaller det högst troligt att han var den ledande. Det var hemma hos honom många middagar hölls där de inblandade uppgav att saken diskuterats. Ju mer man grävde desto fler namn dök upp, hatet mot Gustav III var stort hos svenska aristokratin. Ungefär när kungens brors, sedermera kung Karl XIII:s namn, dök upp i utredningen lades den ner av polismästaren...
Vilka dömdes?
Man beslöt att göra ett begränsat antal skyldiga, men låta Anckarström få stå som syndabock inför folket, det statuerande exemplet. Det synes som om han särskilt understötts av grevarna Horn och Ribbing i sina planer på att undanröja kungen, och de dömdes till landsförvisning. Några andra medskyldiga, tex. Pechlin, hamnade på Carlstens fästning på livstid. men den egentliga listan hade kunnat göras lång. En av de medskyldiga var en av Pontus Liljehorns underlydande, en artilleriöverste vid namn Carl Fredrik Ehrensvärd. Han levde sedan i Danmark där han deltog i att utforma den norska konstitutionen som genererade den norska nationaldagen 17 maj. Adolph Ribbing stod bland publiken och hurrade i Frankrike då den franske kungen Ludvig XVI avrättades, Ribbing hade då gjort sig ett namn som kungamördare. "Den vackre kungamördaren" kallades han, bl a av Germaine de Stäel (tidigare Germaine Necker).
Anckarström dömdes till skamstraff och dödsstraff: "jämte förlust av gods och ära även skall mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl förut till straffets skärpande tre dagar å rad på särskilda stadens torg stått två timmar i halsjärn på schavott och därpå av bödeln med fem par spö blivit hudstruken".
Se även
- Maskeradbalen (it. Un ballo in maschera), en opera av Giuseppe Verdi om mordet.
- Alf Henrikson, Ekot av ett skott - öden kring 1792, Bra Böcker 1986, ISBN 91 7752 124 2
- Mord
- Dödsstraff
- Ulrica Arfvidsson
