Carl Fredrik Pechlin
Från Rilpedia
Carl Fredrik Pechlin, född 8 augusti 1720, död 29 maj 1796 på Varbergs fästning, tysk friherre von Löwenbach, var en militär och politiker som var en de ledande figurerna under den period av Sveriges historia som kallas för frihetstiden. Pechlin var med all säkerhet en av de främsta konspiratörerna bakom mordet på Gustav III.
Innehåll |
Biografi
Pechlin kom vid 6 års ålder till Sverige med sin fader, den holsteinske ministern i Stockholm Johann Pechlin, som 1743 upphöjdes i tyskt riksfriherrligt stånd med namnet Pechlin von Löwenbach. Karl Fredrik Pechlin studerade i Lund, inskrevs 1733 i svensk krigstjänst, avancerade 1751 till överstelöjtnant vid Kalmar regemente, naturaliserades samma år som svensk adelsman, blev 1761 överste för Jönköpings regemente och 1770 generalmajor.
Politisk bana
Pechlin var det svenska frihetstidens kanske mest tvetydiga politiska karaktär: egennyttig, opålitlig, en mästare i intriger och fullkomligt hänsynslös i fråga om medlen. På sina gods i Kalmar län gjorde han sig känd som en "bondeplågare" av värsta slag, men i det offentliga livet uppträdde han som den ivrigaste förkämpen för frihetstidens frihet, vilken beredde honom ypperliga tillfällen till ränker och vinst.
Till en början slöt han sig till hattpartiet. Redan 1743 var han jämte sin blivande svärfader T. Plomgren inblandad i affären med den understuckna engelska instruktionen. Först sedan Pechlin 1752 vunnit introduktion på svenska riddarhuset, kunde han med större framgång kasta sig in i de svenska partistriderna. Vid riksdagen 1755-56 fick han med undanträngande av den gamle ränkmakaren Fredrik Gyllenborg förnämsta bestyret med utdelandet av de franska mutorna och visade mycken iver att omintetgöra hovets planer på ökad makt samt att förfölja dess anhängare. Han förslog bland annat att man skulle lägga gift i Drottning Lovisa Ulrikas soppa, då det var hon som till största delen legat bakom försöket till den rojalistiska kuppen 1756.
Lantpartist
Från Pommerska kriget, varunder han visat sig vara en duglig officer, reste han hem för att deltaga i 1760 års riksdag och blev där en av ledarna för den starka opposition, som under namn av lantpartiet uppstod mot hattregeringen. Men i jan. 1761 förrådde Pechlin mot penningar, men väl antagligen även av fruktan för "frihetens" inskränkning, sina vänner genom en hemlig överenskommelse med franska sändebudet och Axel von Fersen samt föranledde därigenom partiets upplösning. Hans beteeende väckte emellertid sådan harm, att han 24 augusti 1761 för då pågående och följande riksdag uteslöts från riddarhuset.
Åter hatt
Vid riksdagen 1769-70 uppträdde han åter i hattarnas led, men svek denna gång detta parti, då det i sin ordning umgicks med planer på frihetens inskränkning. Med Rysslands, Englands och Danmarks sändebud överenskom han nämligen att mot en bestämd summa omintetgöra hattarnas strävanden, av vilka det förnämsta var statsskickets förbättring, och därefter övergick han öppet till mössorna samt lyckades verkligen förhindra reformplanen (den s. k. "akten om personlig säkerhet samt säkerhet om äganderätten").
Mössa
Vid riksdagen 1771-72 var han mössa, deltog i förhandlingarna om den s. k. kompositionen, var en tid tillförordnad överståthållare, men förmådde ej hindra revolutionen 19 augusti 1772, som ledde till omstörtandet av frihetstidens författning. Pechlin reste då till Småland, utsände en berättelse om revolutionen och förklarade sig för högste befälhavare för detta landskaps regementen, utan tvivel i avsikt att göra våldsamt motstånd, men blev 23 augusti gripen i Jönköping, hölls en tid fängslad på Gripsholms slott och ställdes i november inför krigsrätt i Stockholm. Men då han varit nog försiktig att ej utfärda bestämda order till motstånd, kunde han ej fällas. Han förmåddes emellertid att begära nåd och frigavs den 12 januari 1773, varefter han på egen begäran fick avsked från krigstjänsten (22 april samma år).
Motståndet mot Gustav III:s regering
Under den lugna tiden av Gustav III:s regering höll Pechlin sig stilla på sin egendom Ålhult, men då konungen blev föremål för missnöje, började han åter röra på sig. Under det trassel, som kronobrännerierna förorsakade, uppträdde han 1780-81 som smålandsallmogens ledare och förespråkare, och vid 1786 års riksdag tog han livligt del i de hemliga förbindelser, i vilka den adliga oppositionen då inlät sig med den ryska beskickningen.
Vid 1789 års riksdag var han en av de adelsmän som Gustav III, för att underlätta Förenings- och säkerhetsaktens genomdrivande, lät fängsla och den förbittring som denna statskupp uppväckte bland adeln gav Pechlin så småningom tillfälle att hämnas för det avbrott i hans politiska bana, som Gustav III åstadkommit genom 1772 års revolution. Enligt en mängd vittnesmål var han medelpunkten i den sammansvärjning som kostade Gustav III livet men han hade förstått att så sopa igen sina spår att han ej kunde överbevisas om delaktighet i kungamordet. Han arresterades kort efter mordet efter att ha utpekats som inblandad av greve Horn men nekade till att ha gjort något brottsligt.[1]
Han dömdes av Högsta domstolen att insättas på bekännelse[2] på Varbergs fästning, där han förblev till sin död. Det sägs att hans fångenskap var av det mildare slaget och att han fritt kunde röra sig på stadens gator. Långt fram i tiden blev han namngivare till 'Pechlins gränd' i södra delen av centralorten Varberg.
Se även
Källor
Tryckta källor
- Nordisk familjebok (1915), band 21, s. 300-301 (länk)
Fotnoter
- ↑ Gardar Sahlberg: Den aristokratiska ligan. Sammansvärjningen mot Gustaf III, Bonniers, Stockholm 1969. ISBN 9969014366.
- ↑ D.v.s. att han blev kvarhållen i fängelse för att förmås bekänna sin delaktighet i brottet
