Frihetstiden
Från Rilpedia
Frihetstiden är en benämning på epoken i Sveriges historia mellan 1718 och 1772. Den efterföljs av den Gustavianska tiden. Anledningen till att denna period kallas frihetstiden är att det kungliga enväldet upphävdes genom lag år 1719. Det är alltså frihet från enväldesmonarki som avses.
Perioden inleddes med att Karl XII stupade vid Fredrikshald 1718 och det svenska stormaktsväldet därmed gick under. Den avslutades med att Gustav III år 1772 besteg tronen och genomförde en statskupp som gav kungen större makt.
Innehåll |
Kungen förlorar makten till riksdagen
Efter alla tunga offer som Karl XII utkrävt av allmänheten för att bevara stormaktsväldet, hade ett allmänt missnöje uppstått mot enväldet. Bland ämbetsmännen, som efter aristokratins fall blivit den mest inflytelserika beståndsdelen i samhället, var frustrationen utbredd. Vad man i synnerhet var upprörd över var kungens och hans förste minister Georg Heinrich von Görtz' egenmäktiga handlande vid sidan av rådet.
När Ulrika Eleonoras omtvistade tronföljdsrätt gett riksdagen fria händer bröts därför det kungliga enväldet ner i grunden. Ämbetsmannainflytandet stärktes kraftigt genom 1719 och 1720 års grundlagsstiftning. Från aristokratiskt håll önskades 1719 en tryggad byråkratisk förvaltningsorganisation enligt mönstret från 1634 års regeringsform under ett självständigt regerande riksråd. Den monistiska statsuppfattning som enväldet varit ett uttryck för gjorde sig dock fortfarande gällande, men nu till förmån för riksdagen, som fick oinskränkt lagstiftningsrätt. Kungadömet behölls, men enbart som en dekoration – kungarna Fredrik I (1720-1751) och Adolf Fredrik (1751-1771) var bortkopplade från makten.
Det egentliga regeringsorganet skulle nu vara riksrådet, som kunde rösta ner kungen, men ståndsriksdagen tog sig från 1738 även rätt att avskeda de rådsherrar som var misshagliga för det härskande riksdagspartiet. Detta skulle egentligen omöjliggjorts genom att ämbetsmän bara fick avsättas via laga dom, men man fann en lösning i licentiering, en sorts juridisk process där ansvar för vad som formellt ansågs vara underlåtenhet eller tjänstefel utkrävdes. Anklagelsepunkterna kunde vara bland annat misstolkande av författningen eller att de råd som getts inte motsvarade "rikets oumgängeliga välfärd".[1] Det nya statsskickets huvudurkund blev kallad regeringsform och ämbetsverkens organisation grundlagsfästes till skydd mot alla ingrepp.
Eftersom riksråden dessutom var förbjudna att sitta i riksdagen, blev de därför endast ständernas "fullmäktige" – exekutorer av deras vilja, med endast liten förmåga till eget ledarskap[2]. Så avlöstes det kungliga enväldet, suveräniteten, av ständerväldet.
Resultat av nyordningen
Den nya friheten – efter vilken perioden fått sitt namn – blev föremål för hänförd beundran, och under inflytande av denna entusiastiska stämning utvecklades på olika områden en verksamhet som blev grundläggande för den följande tidens kulturarbete. Näringslivet och vetenskapen gynnades, nyttotänkandets århundrade gjorde sitt inträde.
Även inom statslivet åstadkom frihetstiden resultat. Formerna för riksdagens verksamhet, särskilt utskottsväsendet, utvecklade genom grundlag (1723 års riksdagsordning) och praxis. Dessutom grundlagsfästes riksdagens befogenhet att ensam ge rättsligt uttryck åt folkviljan samt att sammanträda på viss tid – vart tredje år. Bestämd skillnad gjordes först nu mellan grundlagsstiftning och vanlig lagstiftning, och på det senare området fullbordades ett under föregående period förberett storverk: 1734 års lag.
Hattar och mössor
I början av frihetstider fanns inte något som liknade dagens politiska partier; Arvid Horn dominerade som kanslipresident och lantmarskalk den svenska politiken. Han ledde rådet, och under hans period dominerade rådet den förda politiken. 1738 organiserade sig hans motståndare sig i vad som skulle bli hattpartiet, stödda av Frankrike. De som motsatte sig deras politik samgick i en till en början lösare konstruktion som senare skulle utveckla sig till mösspartiet, som sökte stöd hos England och Ryssland. Riksdagen 1738 - 1739 störtade Horn, och därefter blev riksdagen maktens centrum. [3]
Ekonomisk politik
Centralt för denna tid är de svenska manufakturerna som på 1700-talet fick generösa bidrag av staten till följd av produktplakatet. Manufakturer började nu grundas i många svenska städer, vilket är en fingervisning på hur mycket dessa bidrag betydde. Varorna som berördes av de svenska manufakturerna utgjordes till stor del av textil, järn, tobak, papper och socker.
Denna politik ledde till ett ekonomiskt uppsving under 1700-talets tidigare hälft, som tog slut 1765-1766 då politiken blev den motsatta och inriktade sig på att lägga ner manufakturer i stor skala. Det som nu var i fokus för den svenska staten var jordbruket, vars reformering till en stor del påbörjades av Jacob Faggot 1757 och 1762. De radikala reformerna inom jordbruket omkring sekelskiftet 1800 var inspirerade av de engelska jordreformerna, och en grov uppskattning är att mellan 1720 och 1840 fördubblades produktiviteten.
John Faggot tog initiativet till storskiftet (1757), vilket i princip innebar att skånska bönder borde slå ihop sina individuella tegar, vilket skulle resultera i större avkastning och per automatik även en befolkningsökning. Först omkring sekelskiftet kom detta att realiseras, dock med vissa förändringar och utifrån den engelska jordreformen. Den "egentliga" reformen påbörjades cirka 1783 av Rutger Macklean, som var en godsherre på Svaneholms slott i Skåne. Mackleans reformer fick ett svalt bemötande av bönderna som påverkades, och i vissa byar var missnöjet så stort att hälften av jordbrukarna valde att flytta. Men de reformer som genomfördes fick fäste i Skåne, och liknande reformer (om ej lika radikala) börjades i flera angränsande län.
Riksdagsbyråkrati och maktmissbruk
Den oinskränkta riksdagsmakten innebar på sätt och vis en oinskränkt och okontrollerad makt för det tillfälliga majoritetspartiet inom riksdagen vilken ibland utnyttjades på ett hänsynslöst sätt. Därigenom möjliggjordes hattpartiets äventyrliga utrikes- och näringspolitik. Riksdagen var uppdelad i fyra stånd, och i många fall gick skiljelinjerna mellan stånden på tvärs mot partigränserna. Beslutsordningen – som innebar att tre stånd måste vara överens – gav också förutsättningar för den livliga politiska aktiviteten i riksdagen på denna tid. Inte minst böndernas styrka ökades därigenom, vilket förhöjde det politiska medvetandet bland bredare folklager.[4]
"Hattarnas krig" mot Ryssland 1741-1743 kostade genom freden i Åbo i juni 1743 riket en del av Finland. Den merkantilistiska näringspolitikens understöds- och skyddssystem (se Merkantilsystemet) användes inte bara till att befrämja landets handel, utan också till att gynna enskilda intressen på det allmännas bekostnad. Detta medförde i förening med den dyrbara krigspolitiken att statsverket hamnade i förvirring. 1765 använde det segrande mösspartiet förfoganderätten över riksdagens envåldsmakt till ett ekonomiskt strypsystem som ytterligare ökade förvirringen i penningväsendet. Riksdagen hade också tagit domsrätten i sin hand och ansågs vid dess utövning inte vara bunden av lagen, för man menade att lagstiftaren står över denna. Till detta var bägge partierna medskyldiga.
Möjlighet till yttre kontroll saknades således inte, men innehavarna av riksdagens kontrollmakt: adel, präster och borgare – medlemmar från dem bestående allsmäktiga sekreta utskottet – var till största delen ämbetsmän, och därför blev kontrollen i verkligheten bara byråkratisk självkontroll.
Hos de yngre mössorna framträdde visserligen antibyråkratiska tendenser och en yttring av detta var att tryckfriheten infördes och grundlagsfästes 1766 genom Tryckfrihetsförordningen, men den praktiska verkan av deras makttillträde var bara att riksdagskontrollen övergick från riddarhusbyråkratin till prost- och borgmästarbyråkratin. Det som skilde frihetstidens byråkratiska självkontroll från vad som på högadligt håll åsyftats under 1600-talet och 1719 var sålunda att den inte handhades av den högsta förvaltningsmyndigheten rådet, utan av underordnade ämbetsmän i kraft av riksdagssuveräniteten. Härmed sammanhängde karaktären av den parlamentarism vari frihetstidens riksdagsenvälde från 1738 tog sig uttryck. Denna kom inte som den engelska att resultera i en stark kabinettsregering utan i ett direkt riksdagsregemente.
En överordnad ställning i förhållande till alla förvaltningens utgreningar tillkom rättsligt det svenska riksrådet och hade detta liksom det engelska kabinettet verkligen fått regera skulle dess chefsställning i någon mån ha kunnat bli ett band på riksdagsbyråkratins benägenhet att till privat fördel utnyttja ständersuveräniteten. Nu bands rådet genom instruktioner från riksdagen som också drog in verkliga regeringsärenden till direkt handläggning av sig själv eller sina deputationer (utskott). Att denna parlamentarism inte slog sämre ut än den gjorde berodde på riksdagens byråkratiska sammansättning, men det byråkratiska självsvåldet fick därigenom fritt spelrum.
Bakgrunden till Gustav III:s statskupp
Situationen i riksdagen var labil och korruptionen utbredd. Gustav III försökte under sitt första regeringsår stärka kungamakten, och menade att riksdagens intressegrupper borde kunna samarbeta under hans ledning. Mösspartiet motsatte sig starkt. Kungen ansåg att Sverige hade hamnat i samma situation som Polen, där det lamslagna parlamentet drivit landet in i ett inbördeskrig. När Polen delades i augusti och förlorade en stor del av sitt territorium, bestämde sig Gustav III för att göra en statskupp. Den genomfördes den 19 augusti 1772. Rådet fängslades tillfälligt och tvingades acceptera den nya regeringsformen.[5]
Se även
| Föregående: Stormaktstiden |
Sveriges historia |
Nästa: Gustavianska tiden |
Källor
- Michael Roberts: Sverige under frihetstiden, Prisma, Stockholm 1995, Lars Göran Larsson (övers.). ISBN 91-518-4106-1.
- Nationalencyklopedin, Bra Böcker, Höganäs 1995. ISBN 91-7024-620-3.
Fotnoter
- ↑ Roberts (1995), s. 125-127
- ↑ Roberts (1995), s. 121
- ↑ Nationalencyklopedin (1995), band 17 s. 532
- ↑ Nationalencyklopedin (1995), band 17 s. 532
- ↑ Roberts (1995), s. 279-284
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
