Polens delningar

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Gränser vid Polens delningar vid slutet på 1700-talet.

Polens delningar brukar beteckna de tre händelser på 1700-talet under Polens svaghetsperiod då de omgivande stormakterna i samförstånd delat Polen mellan sig. Genom den tredje delningen upphörde Polen helt att existera som självständig stat, ett förhållande som kom att bestå till första världskrigets slut 1918.

Med "Polen" avser man under denna period samväldet/federationen (Polen-Litauen) mellan kronan (de västra provinserna) och furstendömet Litauen (de östra provinserna). Rzeczpospolita (republiken) avsåg således hela federationen. Statsöverhuvudet i federationen var en vald kung, vars makt ofta blev beskuren. De omgivande staterna under perioden var Ryssland, Osmanska riket, den habsburgska monarkin (i Österrike) och Preussen.

1772: första delningen

Rajtan försöker förhindra 1773-sejmens godkännande av delningen. Målning av Jan Matejko.

Karta över Polens första delning 1772.

På grund av flera stora krig kom Polen under 1600-talet att gradvis försvagas. Under Kosackupproren (se Bohdan Chmielnicki) och den svenska invasionen under Karl X Gustav (1655-1660) sargades landet svårt då 35% av dess befolkning omkom och många städer förstördes. Den polsk-sachsiske kungen August II den starke, även känd som Fredrik August av Sachsen, ingick ett anfallsförbund mot Sverige i förspelet till det stora nordiska kriget, vilket ledde till att den svenske kungen Karl XII ockuperade Polen och använde det som bas för sina fälttåg mot Ryssland, ända till förlusten vid Poltava. Under denna tid omkom ca 25 % av befolkningen i strider samt svält och farsoter orsakade av kriget.

Under 1700-talet började Preussen (Fredrik II av Preussen och Fredrik Vilhelm II av Preussen) och Ryssland (Katarina II den stora) att öka sin inblandning. Efter polska tronföljdskriget, 1733-1735, kom landet nästan in i ett tillstånd av anarki. Republiken Polen ("Rzeczpospolita"), med sina ideal i den romerska republiken och valda kungar med minimal makt, hamnade i ett handlingsförlamat tillstånd. Fritt veto (liberum veto) som sedan 1652 tillämpades i Sejmen omöjliggjorde effektivt alla reformer. Den siste polske kungen, Stanisław Poniatowski (Stanislaus II August; regeringstid 1764-1795), försökte återupprätta en stark centralmakt, men detta ledde bara till ett inbördeskrig.

Den 5 augusti 1772 skrevs en överenskommelse mellan Österrike, Preussen och Ryssland på i S:t Petersburg om Polens första delning - Österrike tog Galizien, Preussen tog Westpreussen och Ryssland tog Vitryssland med Vitebsk. Polen förlorade vid delningen 5 miljoner av sina 14 miljoner invånare, den största delen, 2,5 miljoner till Österrike. ^[1]

1793:andra delningen

Karta över Polens andra delning 1793.

Den första delningen hade en omskakande inverkan på den polska adeln (szlachta) och den långa sejmen som började sammanträda 1788 antog den 3 maj 1791 en mycket modern konstitution som avskaffade liberum veto och gav borgare och bönder politiska friheter och rättigheter. Nationen kom därmed att inte längre begränsas till adeln. Konstitutionen gällde i både Polen och Litauen. Författningen hade sina rötter hos Montesquieu, Rousseau och den franska upplysningen. Grannimperierna ingrep mot detta vitaliseringsförsök genom en ny delning 1793.

Vid den andra delningen tog Preussen Poznań-området medan Ryssland tog Volhynien och Podolien.

1795: tredje delningen

Karta över Polens tredje delning 1795.

Slaget vid Racławice.

Den polska Sejmen utnämnde efter den andra delningen general Tadeusz Kosciuszko (som även deltog i det amerikanska självständighetskriget där han tjänstgjorde som adjutant åt George Washington) till befälhavare över en fyra tusen man stark armé bestående bland annat av bönder beväpnade med liar som vid slaget vid Racławice vann en seger mot ryssarna. Upproret kom att rikta sig mot både Ryssland och Preussen och slutade med att Kosciuszko sårades svårt och togs till fånga av ryssarna. Kungen, Stanislaw Poniatowski, tvingades att abdikera.

Vid den tredje delningen upphörde Polen att existera som självständig stat när Österrike tog området mellan floderna Pilica och Bug, Preussen tog Masovien (Mazowsze) och området runt Warszawa, och Ryssland bland annat tog Litauen och Kurland. Den polska nationen blev därefter annekterad under tre imperier. Ett antal återkommande uppror och aktioner mot imperiernas förtysknings- och russifieringspolitik (till exempel uppköp av polskägd mark i Preussen och inskränkningar i undervisning på polska) i förekom. Delningen kom att bestå i 123 år till 1918 då den andra republiken återuppstod efter första världskriget när de stora imperierna kollapsade.

Se även Kościuszko-upproret

1815

Storhertigdömet Warszawa som upprättades 1807 av Napoleon I (den bestod av den preussiska andelen vid den tredje delningen, senare tillkom även vissa delar av det österrikiska Polen med Krakow) upplöses av Wienkongressen. Västra delen med Poznań återvände till Preussen, östra delen med bl.a. Warszawa utropades till "Kungariket Polen" (vanligen kallad Kongresspolen) i personalunion med Ryssland, Galizien gavs tillbaka till Österrike utom Krakow, som blev en fri stad.

1939: "fjärde delningen"

Stundom räknas även Tysklands och Sovjetunionens uppdelning av Polen i september 1939 som landets fjärde delning. Polen delades då mellan de nämnda stormakterna enligt den hemliga pakt som ingicks av Tysklands utrikesminister Ribbentrop och den sovjetiske utrikesministern Molotov. Tyskland gick in i Polen västerifrån den 1 september och Sovjet österifrån den 17 september. Det tyska anfallet föregicks av ett spänt diplomatiskt läge då Tyskland krävde att Polen skulle avstå den så kallade polska korridoren, en smal landremsa som förband Polen med Östersjön, till Tyskland.

Det sovjetiska intåget var däremot oväntat, och tolkningen av incidenten är en polsk-rysk kontrovers. Polska historiker betraktar intåget som en regelrätt ockupation och kränkning av folkrätten. En ockupation kräver dock att två krav uppfylls:

1. att den gamla befolkningen lyder sin gamla regering
2. att man behåller sitt gamla medborgarskap

Inget av dessa förhållanden gällde i östra Polen, då befolkningen röstade för ett införlivande i Sovjetunionen en kort tid senare. Den officiella sovjetiska versionen var att man ville befria den ukrainska och vitryska befolkningen, som utgjorde en majoritet i Polens östra provinser (minst 65%). Ett annat argument var att Polen var ett land i upplösning. Ytterligare en anledning var de sovjetiska kraven på området sedan polsk-sovjetiska kriget 1919-1921, där Sovjetunionen gjorde anspråk på det ryska tsarimperiets gränser samt hänvisade till att det besatta området motsvarade lord Curzons gränsförslag från 1920 (se Curzonlinjen). Uppdelningen 1939 överensstämmer i stort med Polens östra gräns idag.

Teheran- och Jaltakonferenserna 1943/1944: "femte delningen"

Teherankonferensen (1943) och Jaltakonferensen (1944) kallas ibland Polen femte delning då den brittiske premiärministern Churchill och den amerikanske presidenten Roosevelt avstod från kraven på att behålla Polens gränser från före kriget och säkra landets suveränitet efter kriget, vilket i princip betydde att Stalin fick fria händer att överta landet. Det innebar att Curzonlinjen fastställdes, med modifieringen att Lwów hamnade på den sovjetiska sidan. En stor del av Polen överfördes alltså även denna gång till en angränsande stormakt. Polen kompenserades i viss mån geografiskt, genom att landet efter kriget fick överta områden från östra Tyskland (södra Ostpresussen, Hinterpommern och Schlesien, områden som till största delen aldrig tidigare hade varit polska).

Överenskommelserna vid konferenserna betydde att det kommunistiska styret påtvingades landet och politisk opposition förintades genom avrättningar, mord och deporteringar till Gulag. De första fria valen ägde rum 1989.

Referenser

1. ↑ J.Lukowski, H.Zawadzki A Concise History of Poland s. 115-122