Sverige under äldre medeltid

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Denna artikel behandlar Sveriges historia under äldre medeltid, perioden från omkr. 1050 till 1250. Den inleds med att Emund den gamle blir svensk kung och avslutas med att den siste av Erikska ätten, Erik den läspe och halte dör och därmed bereder plats för Folkungaätten med Birger jarl i spetsen.

Källmaterial

För denna period ges också andra inhemska källor än runstenarna, vilkas resande fortfor under periodens början, men kom ur bruk, då nu den latinska skriften genom kyrkans inflytande undanträngde runskriften. Offentliga urkunder (kunga- och påvebrev o.d.; se diplom) börjar finnas, landskapslagarnas upptecknande tar nu sin början, och i en till Västgötalagen fogad konungalängd möter en ansats till svensk historieskrivning. Den första svenska krönikan, "Erikskrönikan", kom visserligen inte till förrän under nästa period, men dess framställning går tillbaka till slutet av den nu ifrågavarande.

Sveriges omfattning

Eftersom en statlig organisation inte växte fram förrän vid slutet av denna period hade riket heller inte en tydlig avgränsning. Den viktigaste gränsen var den mot Danmark, en gränssättning som beskrivs i Äldre Västgötalagen. Om de kungar som nämns kan identifieras med Sven Estridsen och Emund den gamle skedde det omkring 1050. Mer osäkra är uppgifterna om det så kallade trekungamötet 1101, då en dansk, svensk och norsk kung slöt fred och sade sig respektera varandras välden.

En annan vittnesbörd om Sveriges omfattning vid denna tid ges i det så kallade Florensdokumentet, en påvlig skrift från ungefär 1120. Den intressanta passagen lyder på latin:

Nomina insularum de regno Sueuorum. Gothica australis. Gothia occidentalis. Guasmannia. Sundermannia. Nerh. Tindia. Fedundria. Atanht. Guthlandia. Guarandia. Findia. Hestia. Helsingia. Guarmelande. Teuste.

Vad denna lista (över 'namnen på öarna/delarna av sveariket') syftar på har diskuterats. Historikern Adolf Schück^[1] ville 1952 förstå uppräkningen som en indelning i tre kategorier: 1) områden som var fast knutna till riket, med rätt att godkänna kung (Östergötland, Västergötland, Västmanland, Södermanland, Närke), 2) svearikets kärnbygder, som hade rätt att utse kungen (Tiundaland, Fjärdhundraland, Attundaland) och 3) områden som var mer löst knutna till riket, kanske bara tribut- eller skattländer (Gotland, Värend, Finnveden, Estland, Hälsingland, Värmland, Tjust). Han tolkade således inte "Findia" som Finland, men kunde tänka sig att "Hestia" syftade på "Österlanden": såväl Åland, sydvästra Finland som Estland (åtminstone Dagö och Ösel). Jöran Sahlgren tolkar "Hestia" som Estland och tillägger, "om Hestia är Estland kan säkerligen också Findia vara Finland".^[2] Curt Weibull finner tolkningen osäker, och framför att "Findia" och "Hestia" även har tolkats som Finnveden och Gästrikland.^[3]

Tronstrider

Till Emund den gamles efterträdare valdes Stenkil, en kristen storman, troligen från Västergötland och Emunds måg. Stenkils ättlingar (Erik, Halsten och Inge den äldre, Stenkils söner, Inge den yngre och Filip, Halstens söner) fick kämpa om riket med medtävlare, vilka liksom de synas ha på kvinnolinjen härstammat från den gamla kungaätten. Osäkerheten i tronföljden fortfor, även sedan Stenkilska ätten omkr. 1130 utslocknat på manssidan och övergick till en tävlan mellan två kungaätter, kallade den sverkerska och erikska efter sina första kungar: Sverker den äldre, död 1156, och Erik Jedvardsson, död 1160 och sedermera, ehuru ej kanoniserad, dyrkad som Sveriges skyddshelgon. Till en början torde dessa tronstrider ha sammanhängt därmed, att kristendomen tidigare blev allmäntrådande i Götaland än i Svealand, men de fortfor även sedan denna motsättning i mitten av 1100-talet fullständigt upphört. Att landskapspartikularismen i dem spelat en viss roll är troligt, men knappast att de inneburit en medveten maktstrid mellan svear och götar. Deras allmänna orsak var sannolikt att folkets stridslust inte längre fick utlopp i vikingafärder. Sedan genom slumpen eller vapenlyckan de båda ätterna omväxlande fått besätta tronen (Karl Sverkersson 1160-1167, Knut Eriksson 1167-1196, Sverker den yngre Karlsson 1196-1208, Erik Knutsson 1208-1216, Johan Sverkersson 1216-1222, Erik Eriksson 1222-1229 och 1234-1250), utdog de 1282 och 1250.

Samhällsomvandling

Under denna orostid ägde en brytning i samhällslivet rum, varur medeltidens Sverige framgick. Den hierarkiska påvekyrkan, i vars form kristendomen kom till oss, erhöll då här fast organisation genom kyrkomötena i Linköping 1152 och Skänninge 1248, genom fullbordandet av stifts- och sockenindelningen med Uppsala ärkebiskopsdöme som nationell spets (1164), genom införandet av tionde och genom klosterväsendet. Därmed fick i Sverige den andliga odlingen egna målsmän, vilket var av stor kulturell betydelse, men därmed uppstod också en samhällsklass som visste förskaffa sig en både för det övriga folket och för staten tryckande och betänklig särställning: det så kallade andliga frälset. Början därtill gjordes genom ett privilegiebrev av Sverker den yngre Karlsson 1200. Å andra sidan åvägabragte kyrkan en social utjämning, i det att genom hennes inflytande trälarna började friges och träldomen slutligen - ehuru först under nästa period (1335) fullständigt - avskaffades.

Sveriges ungefärliga gränser 1219; Sverige i lila. Notera att Göteborg inte fanns och att Stockholm sannolikt inte hade grundats vid denna tid.

Själv i behov av skydd och stöd från de kristnade kungarna, bidrog kyrkan till den svenska kungamaktens höjande genom att på den tillämpa åskådningar från den romerska kejsarrätten. Uppgiften att styrka lag och rätt, som av forno ålåg kungen liksom varje annan medlem av folket, men i högre grad, eftersom hans maktmedel var större, denna uppgift började nu under inflytande av de nämnda åskådningarna statsrättsligt fixeras. Kungarna uppträdde som högsta domare, och då de därvid stundom genomdrev tillämpning av från landskapens gamla rätt avvikande rättsgrundsatser uppkom ett kungligt lagstiftningsinitiativ. Tillika gjordes ansatser till utbildandet av en kunglig förvaltning. Kungamaktens tillväxt innebar begynnelsen till landskapspartikularismens övervinnande genom en verklig riksmyndighet. Till en början hade det dock sett ut som om den brytning som tronföljdsanarkien medförde snarare skulle verka upplösande. Det var först under den sverkersk-erikska tiden som frukterna av omdaningsarbetet visade sig vara kungamaktens och rikstankens stärkande. Då fick också riket en yttre makttillväxt, i det att Erik den helige återupptog vikingatidens svenska östersjöpolitik, nu med Finlands förvärvande som mål och genom att iklädas korstågsformen lämpad till den nya tidens åskådningar.

Uppkomsten av ett från det övriga folket (lekmännen) avskilt prästestånd (klerkerna) och början till träldomens försvinnande var inte de enda sociala förskjutningarna under denna period. Fastän inte feodaliserade utan odalmän (se odaljord) började storbönderna på 1100-talet efter feodaladelns förebild sammansluta sig till en aristokratisk krigarklass. Genom vikingatågens upphörande främjades jordens odling, men samtidigt minskades därigenom och genom frigivningarna tillgången på trälar. Till följd härav uppstod eller tillväxte vid sidan av de självägande bönderna landböndernas klass, och särskilt bedrevs arbetet på storböndernas gods genom sådana. I olikhet med i feodalländerna blev emellertid landbondeförhållandet i Sverige aldrig förenat med livegenskap. Under striderna om tronföljden i riket, i vilka storbönderna tog livlig del, utvecklade sig ur deras krets en riksaristokrati, och i denna, förstärkt med kyrkans prelater, erhöll kungamakten medhjälpare vid sin verksamhet i riksenhetens tjänst. Som stormannaklassens ledare framstod jarlen, vars ställning påminde om den frankiske rikshovmästarens (se major domus), och under den siste erikske kungens omyndighet utövades riksstyrelsen av ett flertal stormän. De betitlades i en handling, troligen från 1225, konungens "råd" (lat. consiliarii), vilken titel då för första gången förekommer i bevarade svenska urkunder.

Se även

• Högmedeltid

Referenser

1. ↑ http://fornvannen.se/pdf/1950talet/1952_178.pdf
2. ↑ Jöran Sahlgren, Namn och Bygd 13/1927, s. 187
3. ↑ Curt Weibull, Historiska problem och utvecklingslinjer. Aldus/Bonnier: Stockholm 1962, s. 184

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).