Skänninge

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort.

Rådhuset vid torget. I bakgrunden kyrkans torn.

En halv runsten vid S:ta Ingrids kloster. En gång har det stått då runstenen var hel: "Östen reste denna sten efter Eskil, sin broder".

Hospitalet i Skänninge, Sveriges första sjukhus.

Tillsammans med en grupp rika och fromma kvinnor öppnade Petrus de Dacia ett av landets två kvinnliga dominikankonvent i Skänninge.

Skänninge på 1500-talet, enligt Olaus Magnus.

Skänninge vid 1600-talets mitt, enligt Jean de Rogiers karta.

Skänninge i Suecia antiqua et hodierna, omkring år 1700.

Skänninge omkring år 1850.

Skänninge är en tätort (stad) norr om Mjölby i Mjölby kommun i Östergötlands län. Det är en av Sveriges äldsta städer, med cirka 3 200 invånare. Varje år i augusti arrangeras Skänninge Marken, en tradition som är över tusen år gammal.

Medeltidsstaden

Skänninges stadsvapen föreställer jungfru Maria och bygger på ett sigill från 1300-talet.

Medeltiden gör sig fortfarande synbar i dagens Skänninge. Gatunätet och därmed stadens storlek är nästan densamma som under medeltiden. Vårfrukyrkan reser sig på samma plats där stadens tyskar byggde den helgad åt Maria under slutet av 1200-talet.

Under det föregående seklet har till och med medeltiden återerövrat mark genom att ett kvinnligt dominikankonvent, hospital och äldre stadskyrka har restaurerats. De senaste åren har man också infört en medeltidsmarken och rest en kopia av den rolandstaty som en gång stod på stadens torg.

Rolandstatyn som i Skänninge heter Ture Lång är en symbol för stadens suveränitet. Dagens staty restes i samband med en Götalandsutställning år 1989. Sedan 1990 pryder Ture Lång torget under sommarhalvåret. Statyn skapades fritt ur fantasin med hjälp av ett trätryck från Olaus Magnus 1550-talsverk Om de nordiska folken.

Det var de invandrade tyskarna som reste den medeltida Ture Lång, en sed från deras hemstäder på kontinenten. Den visade stadens styrka. I Tyskland hade den här sedvänjan skapats efter flera hundra års kamp mellan den feodala makten, den kejserliga makten och städernas borgare. Tyskarna reste en likadan staty i Visby och troligen även i Stockholm, i vart fall fanns en mansfigur med ris i handen på 1600-talet på Stortorget.

Olaus Magnus skrev under sin italienska landsflykt om Skänninge:

"Den urgamla staden Skeninge, så benämnd efter en ström vid namn Skena, som vid en viss tid på året häftigt rusar öfver sina bräddar och då når fram ända till stadens murar. Nämnda stad, som nu är gammal och förfallen och inom kort synas komma att stå öde, hade dock en gång, tack vare sitt läge, sina utmarkers fruktbarhet och sin rikedom ej sin lika i hela Norden. Omgifven som den är af bördiga åkrar och ängar samt lummiga ekparker, hvilka skänka nyttigt virke och rik skugga. Gatorna i denna stad äro så skickligt anlagda af de första grundläggarna, att de från stadens alla kanter leda fram till torget och rådhuset, där de träffa samman liksom i en gemensam medelpunkt. På torget reste sig förr en jättelik bildstod, kallad Turelang utstyrd som Roland i Bremen. Vid dess knän plägade man efter offentlig rannsakning och dom afstraffa missgärningsmän, särskildt äktenskapsbrytare, ehuru det blott sällan hände, att någon beträddes med ett slikt brott. Härvid tillgick så, att man öfver deras nacke lade en börda av stenar, som voro med järnkedjor fastbundna vid bildstodens armar; detta straff, som innebar en oerhörd smälek och därtill åtföljdes af annan vanärande behandling, var huvudsaklingen afsedt att afskräcka från förförelse af det svagare könet."

Ture Lång reste sig på torget så högt "att en stor karl näppeligen räckte till taskens hans", berättar en äldre källa som hade träffat en gammal borgare i Skänninge som hade berättat om statyns storlek och vad den hade symboliserat. Den gamle skänningebon hade sagt att "Skänninge var kejsarefri, därför var Ture Lång satt till åminnelse mitt på torget."

De tyska borgarna eftersträvade den fullständiga stadsfriheten, och man gick i förbund med andra städer som i fallet Hansan för att lättare tillgodose sina intressen. I Sverige fick dock Hansan kompromissa med statsmakten för att få inträde i riket. De flesta av Sveriges städer anlades på kronans mark, vilket gav denna inflytande på stadens styrelser. I en del städer som Skänninge tillsatte kungen fogdar som dikterade hans vilja för stadsmenigheten. Birger jarl krävde vid mitten av 1200-talet att tyskarna skulle behandlas som vilka svenskar som helst, inte låta dem särbehandlas som privilegierade invånare. Det hjälpte inte riktigt.

Hans ättling Magnus Eriksson utfärdade en stadslag hundra år senare som innebar att de tyska borgarna inte fick inneha mer än hälften av rådets platser, som var stadens högsta beslutande instans. Magnus Eriksson var också den som satte stopp för städernas rätt så självständiga utveckling och införde en gemensam stadslag för rikets alla städer. Innan dess hade städernas lagar skilt sig åt, åtminstone mellan de större städerna. Under den här tiden konsoliderade kungamakten sitt inflytande i landet genom lands- och stadslagarna. Visby var en av de få nordiska städer som hade tillräckligt höga murar att föra en självständig stadspolitik. I Skänninge fick borgarna anpassa sig till att bli statsvänliga, men införde i alla fall det tyska stadsskicket. Detta skedde likaså i alla de andra svenska städerna, från Viborg till Lödöse. Ännu i dag finner vi de från början tyska orden som stad, köping, rådhus, borgmästare och gille i det svenska språkbruket.

I Bjälboättens skugga och tyskarnas roll

Skänninge under medeltiden är intressant i flera hänseenden, men någon större självständighet gentemot statsmakten lyckas inte staden genomföra. Under den allra tidigaste delen av epoken när Bjälboätten styr riket har de sitt stamgods Bjälbo några kilometer utanför Skänninge. Därför sökte konungafamiljen få en stark kontroll över staden, och under den här perioden hölls flera viktiga riksmöten i Skänninge, bland annat Skänninge möte 1248.

Under den här tiden dominerades staden också av de inflytelserika tyskarna, som utgjorde runt hälften av befolkningen. De försökte visa sin särställning genom att bland annat uppresa Ture Lång, men stadens sökande efter självständighet splittras av oenigheten mellan tyskarna och svenskarna. De olika nationaliteterna kunde inte dra jämnt och hade skilda kyrkor. Svenskarna hade ett skällsord för tyskarna, garpar, och tyskarnas kyrka kallades för Garpekyrkan.

Lokalhistorikern Mats Gilstring från Hov i Vadstena har i en intervju år 1994 i skriften Frihetens väktare. En berättelse om Skänninge berättat om tyskarnas roll i staden:

"Skänninge förändras med tyskarnas ankomst till staden, från att i början varit en handelsgata får den en tysk stadsplan med rådhus och kyrka vid ett torg. Skänninge som tidigare var Digragatan blir en hel stad. Det ser vi i dag av den gamla stadsplanen."

Medeltidens rådhus i Skänninge låg där dagens stadshotell nu ligger. Arkeologerna fann där år 1953 murrester av kullersten och tegel, som troligen utgör rester av det medeltida rådhuset, som låg på den västra sidan av torget fram till år 1685. Rådhusets utseende är obekant, men kanske liknande det Vadstenas som är byggt likt ett försvarstorn. År 1421 omtalas Skänninge rådhus för första gången. Torget var centrum, där fanns rådhus och kyrka samt flera handelshus tillhörande stadens rikaste köpmän. Torget var stadens viktigaste plats.

Den ryske fursten Peter Kropotkin berättar om torgens betydelse i sin bok Inbördes hjälp:

"Under medeltiden åtnjöt torget allmänt skydd. Ingen fejd fick beröra den plats dit människor kom för att köpslå och skyddet gällde inom en viss omkrets därifrån; och om det uppstod gräl i den brokiga skara av köpare och säljare, måste det avgöras av dem som beskydde torget - av samhällets domstol eller av biskopens, feodalherrens eller kungens domare. En främling som kom för att handla var en gäst, och han gick även under detta namn. T o m herremannen, som utan betänkligheter plundrade en köpman på landsvägen, respekterade das Weichbild, d v s den påle (eller rolandstaty) som stod på torget och som bar antingen konungens vapen eller en handske eller orthelgonets bild eller endast ett kors, beroende om torget stod under konungens, herremannens, ortens kyrka eller folkförsamlingens skydd. Det är lätt att förstå hur stadens domsrätt över sig själv kunnat utvecklas ur den speciella rättskipning som gällde för torgplatserna, när väl staden en gång fått denna senare, frivilligt eller ej. Och ett sådant ursprung till städernas självständighet, vilket i många fall kan spåras, satte givetvis sin prägel på deras senare utveckling."

Under Birger jarls regeringstid tog Skänninge form att bli stad. Handelsmän och hantverkare samlades vid den gamla mötesplatsen över ett vadställe. Gilstring berättar:

"Birger Jarl hade livliga kontankter med tyskarna. Tyska handelsmän som hade gott gehör hos konungen fick möjligheter att slå sig ned vid Skenaån. Oftast gav sig en en handelsman i väg för att pröva lyckan och gick det bra sände han efter folk från sin hemtrakt. Sådana han kunde lita på när handelsverksamheten skulle utvidgas. Det kan jämföras med hur de första människorna kom från Europa till USA. Invandrare med yrkeskunskaper åkte först över. En frisjäl lämnade sitt hemland och med en stor kraft etablerade han sig i landet. Samtidigt blev han en språngbräda för andra släktingar som ville ta sig över."

Magnus Erikssons stadslag från 1350-talet begränsar den fria utvecklingen av städerna. Under 1400-talet när städerna försöker göra sig fria på nytt har Skänninge hamnat i bakvatten. Grannstaden Vadstena har utkonkurrerat Skänninge och den senare staden råkar ut för två förödande bränder, år 1447 och 1466. De påskyndar nedgången för det som en gång var "Götalands huvudstad".

Vadstena får därför i stället belysa den självständighet som senmedeltidens städer utvecklar på 1400 - talet.

Vadstena ligger strax väster om Skänninge, vid sjön Vättern. Staden har sitt ursprung i en kungsgård som skänktes till birgittinorden som där grundade sitt moderkloster och runt det växte fram en stad. Detta sker under andra hälften av 1300 - talet. Västra delen av östgötaslätten är bördig, men under senmedeltiden efter den stora befolkningsminskningen i samband med Digerdöden är avkastningen från jordbruksmarkerna inte tillräckliga för att hålla liv i köpmannaverksamheten i dessa bägge närbelägna städer.

Vadstena vinner kampen mellan tvillingstäderna och bygger även under 1400-talet sin stadsmur. Det för att framhäva sin säregenart och hålla inkräktare borta. Skänninge antas också haft en form av stadsmur. Den i Skänninge födde Olaus Magnus berättar i sitt historieverk att "en ström vid namn Skena, som en viss tid på året häftigt rusar öfver sina bräddar och då når fram ända till stadens murar".

När Vadstena fick sina murar hade Skänninge redan förlorat sin roll som regionens huvudort, men ändå viktig för att skydda staden mot inkräktare och för att ingen skulle kunna smita från att betala tull för att komma in därstädes. Spår av Skänninges stadsmur har hittats år 2004 i samband med stora arkeologiska utgrävningar i staden. Den har inte påträffats tidigare, så någon åldersbestämning har ännu inte kunnat göras, med stor sannolikhet är den äldre än Vadstenas. Riksantikvarieämbetets arkeologer antar hösten 2004 att hela Skänninge under medeltiden omgärdades av en 4½ meter bred och 1½ meter djup vallgrav, möjligen som i Vadstena kombinerad med en palissad eller ett plank.

Klosterstaden

Det gick illa för Skänninge under slutet av medeltiden, men Skänninge skulle ha klarat sig bättre om inte reformationen hade kommit emellan. Stadens tvenne dominikankonvent hade nämligen konserverat Skänninge som kyrkostad och det ser vi på andra platser. Kyrkostäder har klarat sig trots att de ekonomiska förutsättningarna inte mera funnits kvar. Skänninges både dominikankonvent betydde oerhört mycket för staden och flera stora tilldragelser under medeltiden skedde i dominikanernas regi. Dominikanerna var lika betydelsefulla som tyskarna för stadens utveckling.

Här bland industri- och ladugårdsbyggnader fanns Sveriges äldsta tegelbyggnad, S:t Olofs kloster i Skänninge. Allt av dominikankonventet har fram till år 2004 funnits under jord, men i samband med nyligen gjorda markradarsvepningar och utgrävningar har man kommit fram till att konventskyrkan var omkring 45 meter lång och cirka 17 meter lång, lika stor som Vårfrukyrkan som ännu står kvar vid torget i Skänninge. Konventskyrkan låg på ett av tre höjdlägen i staden, på de andra fanns S:ta Ingrids kloster och Allhelgonakyrkan. S:t Olofs kyrkport fanns mot väster där järnvägsspåret mellan Mjölby och Motala passerar, vars dubbelspår har föranlett en flerårig utgrävning av Skänninge.

Dominikanerna kom till Skänninge under första hälften av 1200-talet, då landets andra konvent efter Visby öppnades. År 1237 grundades Sankt Olofs brödrakonvent. Det är möjligt att det byggdes på lämningarna av ett ofullbordat cistercienserkloster från 1150-talet. Man vet inte, för en ladugård står över lämningarna och inga större arkeologiska undersökningar har kunnats göras, förrän nu när ett dubbelspår ska byggas längs järnvägssträckningen Mjölby-Motala.

S:t Olofs konvent var ett för dominikanerna ovanligt namn. Namnet hade ett samband med att årets största marknad - Skänninge marken hölls vid Olofsmässan i slutet av juli. Jungfru Maria var annars huvudpatron för dominikanerna och vid sidan om fanns Petrus Martyren och Maria Magdalena som dominikanernas beskyddare. Under 1270-talet grundades det efter lokalhelgonet namngivna S:ta Ingrids systrakonvent. Det byggdes vid Sankt Martins kyrka, som troligen tidigare varit sockenkyrka. Man byggde in den gamla kyrkan i konventskomplexet.

Skänninge hade på kort tid fått sina två dominikankonvent och var en av den dominikanska provinsen Dacias viktigaste kyrkoorter (Dacia omfattade hela Norden). I staden reste sig många kyrkobyggnader, det vill säga två kloster, en tysk och en svensk stadskyrka (den senare hette Allhelgonakyrkan) jämte ett antal mindre kapell. De måste ha imponerat på de besökande som kom till staden för att gå på marknader, politiska och kyrkliga möten, få vård eller bara roa sig i det pulserande stadslivet. Dominikanerna valde att bosätta sig i städerna, till skillnad mot de äldre klosterordnarna. Man önskade att vara där de stora besluten fattades, transaktionerna genomfördes och människorna strålade samman.

Petrus de Dacia vistades cirka sju år i stadens brödrakonvent och man kan spåra honom i ett av initiativen till grundandet av S:ta Ingrids systrakonvent, Skänninge nunnekloster. Tillsammans med en grupp rika och fromma kvinnor öppnar han ett av landets två kvinnliga dominikankonvent i Skänninge. Det andra fanns i Kalmar.

Det manliga konventet kom med tiden i skymundan för det kvinnliga av flera orsaker. En av dessa var den på medeltiden förödande elden. År 1288, 1291, 1447 och 1466 härjades brödrakonventet av de röda flammorna. Det försvagade konventets ekonomi och inte blev det bättre av att stormannafamiljerna hellre valde S:ta Ingrids konvent som sina sista viloplatser och därmed skänkte stora gåvor till systrakonventet.

Sankta Ingrid, helgon i katolska kyrkan, vallfärdade flera gånger under sitt liv till Rom, avhöll sig från kulinariska rätter och ofta var i extas. Hon vigde sitt liv åt Gud och det konvent hon själv grundat i Skänninge. Efter hennes död började folk vallfärda till Skänninge och hon blev närpå helgonförklarad i landet. Det innebar en god ekonomi för systerkonventet och den blev ännu bättre när systerkonventet i Kalmar år 1504 flyttades till Skänninge efter otaliga krigsslag i östliga Småland där konventsbyggnaderna. S:ta Ingrids konvent fick nu disponera över kalmarkonventets jordegendomar och övriga tillgångar och privilegier.

S:ta Ingrid kanoniserades aldrig, hon fick aldrig bli ett helgon, men påven medgav att hon fick translationeras. Det innebar en skrinläggning av hennes kvarlevor och den ägde rum år 1507. Stora festligheter hölls och det var en av dominikanernas sista glädjetillfällen innan reformationen krossade alla klosterordnar till intet.

Den siste ägaren till Bjälbo, kung Magnus Eriksson, skänkte detta gods till S:ta Ingrids kloster i Skänninge 1335.

Fakta om Ture Lång

Ture Lång är omtalad och avbildad av Olaus Magnus i dennes verk om de nordiska folkens historia. Denna i Sverige enastående figur har sin motsvarighet på kontinenten i de så kallade Rolandsstoderna, som förknippas med Hansastäderna, med vilka Skänninge under medeltiden hade livliga förbindelser.

"Liksom Italiens välfrejdade städer rest väldiga stoder öfver Plinius, Mantua öfver Vergilius, Rom öfver Herkules, så hafva icke tyska och götiska städer tvekat att å sina allmänna platser uppresa stoder öfver berömliga män till förhärligande af deras hjältedater, såsom Bremen öfver Roland och den urgamla östgötastaden Skeninge öfver Turelang." Så inleder Olaus Magnus (1490-1557) i Historia om de nordiska folken sin skildring av jättestoden Ture Lång på torget i Skänninge.

Han berättar på annat ställe i sitt verk följande: "Gatorna i denna stad äro så skickligt anlagda af de första grundläggarna, att de från stadens alla kanter leda fram till torget och rådhuset, där de träffa samman liksom i en gemensam medelpunkt. På torget reste sig förr en jättelik bildstod, kallad Turelang, utstyrd såsom Roland i Bremen. Vid dess knän plägade man efter offentlig rannsakning och dom afstraffa missgärningsmän, särskilt äktenskapsbrytare, ehuru det blott sällan hände, att någon beträddes med slikt brott."

Det finns också en av Olaus Magnus helt oberoende tradition om samma bildstod. Det är Johannes Bureus (1568-1652), som i sitt verk Sumlen refererar till en då (6 maj 1609) över 90 år gammal man, Per Bältare, som tydligen själv sett figuren i fråga. "Ty war Ture lång (ett stort manne träbeläte så högt at en stor karl näppast rekte till Taskan hans) satt der före til en åminnelse mitt på store Torget...". Denna beskrivning bestyrker alltså att den bild av Ture Lång som Olaus återger i sitt verk inte är så våldsamt överdriven som många kanske tror. Det är säkert inte heller den moderne efterföljaren som "Skänningeligan" 1989 reste på torget.

Den tyska benämningen Rolandsstoder syftar på den Roland som var en av Karl den stores främste kämpar. Till skillnad mot Ture bär de tyska stodernas figurer svärd. Att Ture i Skänninge i stället är utrustad med en klubba verkar kanske förbryllande. Det finns emellertid exempel där klubbärare förekommer, bland annat i Münster. I det tyrolska Hall finns en Rolandsstod som omväxlande bär svärd och klubba. Klubbor har också Rolandsfigurerna i de före detta tyska kolonistäderna i Siebenbürgen (Transsylvanien, alltså i nuvarande Rumänien). De enda kända motsvarigheterna, förutom i Skänninge,till de tyska Rolandsstoderna är från Stockholm och Visby. Den Kopparmatte som en gång stod överst på skampålen på Stockholms stortorg, 1649-1773, är bara 45 centimeter hög och kan alltså knappast räknas till kategorin jättestoder. Hur det förhöll sig med den Rolandsstod som skulle ha funnits i Visby är oklart. Man känner bara till dess existens genom en planritning från 1700-talet, varpå ett litet torg bär namnet "Roland".

Professor Oscar Almgren (1869-1945) har ägnat Ture Lång stor uppmärksamhet. Detta sker i en omfattande uppsats i Arkeologiska studier tillägnade HKH Kronprins Gustaf Adolf (1932). Han skriver där bland annat följande: "Känna vi sålunda i Visby en Roland blott genom namnet, så är det tvärt om i Skänninge bilden själv, som genom sin jättestorlek, sin placering och sina attributer trots sitt svenska namn inbjuder oss, liksom för 400 år sedan Olaus Magnus, att anställa jämförelser med de nordtyska Rolandsbilderna."

Almgren påpekar att Skänningebildens namn är rent svenskt, men att hela anläggningen är tyskpåverkad och att förebilden till stoden torde vara hämtad från något håll i Tyskland, där klubbärande Rolandsstoder funnits på 1200-talet. Han anser också att om förebilden varit en svensk Torsbild, vilket ibland påståtts, skulle Ture förmodligen ha burit hammare eller yxa, inte en klubba.

Beträffande de andra attributen, stenarna och stopet, som Ture Lång är utrustad med enligt Olaus Magnus bild, anses stenarna utgöra ett straffredskap. Dessa "stadens stenar", vilka omnämns i den så kallade Björköarätten, skulle bäras på ett mycket vanhedrande sätt av dem som begått äktenskapsbrott, då de leddes omkring på stadens gator till allmän begabbelse. (Adolf Schück i Skänninge stads historia 1929).

När det gäller stopet som Ture Lång håller i handen är meningarna delade. Schück anser att det troligen rör sig om ett för stadens fastställt rymdmått, medan Almgren frågar sig om inte måttet kan ha spelat någon roll vid lekar motsvarande att "slå katten ur tunnan". En sådan lek var ibland förenad med festligheterna kring Rolandsstoderna. Man vet ganska säkert var Ture Lång har stått. På en karta från 1795 finns nämligen angivet "Stenar efter Tore Långs bild". Det motsvarar ungefär det ställe där den sentida repliken varje vår reses.

Förutom den avbildning som Olaus Magnus återger skulle det enligt Skänningeskildraren Johan Engdahl i dennes handskrift om Skänninge från 1753 ha funnits en i Vårfrukyrkan. Han skriver: "Thore Långs afbild har varit målad inne uti Kyrkian på Norra Kyrkioväggen öfver sacristugan till för några Åhr sedan när Kyrkian Hvitlimmades". Denna förmenta avbildning kanske i så fall fortfarande finns kvar under putsen?

Skänninge efter reformationen

Det var en sargad stad som framträdde efter reformationen. I 300 år förde staden en tynande tillvaro, endast vid de regelbundet återkommande marknaderna levde den upp. Skänninge blev skådeplats för förevisningen av Sveriges första elefant år 1806, varvid befolkningen så ondgjorde sig över biljettpriserna att de igångsatte Elefantupploppet i Skänninge; först under andra marknadsdagen kunde lugnet återställas med hjälp av rekvirerad militär. Elefanten dog 1807 i Köpenhamn.

Staden började leva upp igen med järnvägens tillkomst 1873 och hade vid årsskiftet 1969-1970 4 521 invånare; då hade Allhelgona, Bjälbo och Järstad införlivats 1952. Sedan den 1 januari 1971 ingår Skänninge i Mjölby kommun, och Skänninges kulturhistoriska betydelse är på uppgång. Numera har man också en medeltidsmarken i september, vid sidan av den traditionella i augusti. Tågen stannar inte längre i Skänninge. Närmaste station är Mjölby.

Kommunikationer

Till Skänninge tar man sig med bil eller buss. Riksväg 32 mellan Mjölby och Motala passerar Skänninge. Kommunalt får man åka med Östergötatrafikens bussar från Motala eller Mjölby. Det stannar inga tåg längre i Skänninge . Tågen slutade med att stanna i Skänninge år 1984 men med det dubbeltspår som just nu byggs förväntas tåg stanna igen inom några år..

Noter

1. ↑ Statistik från SCB: Tätorter; arealer, befolkning 2005

Se även

• Skänningeannalerna
• Skänninge möte 1248
• Skänninge rådhus
• Rantzaus raid
• Birger Jarl
• Petrus de Dacia
• Olaus Magnus
• Clas Livijn
• Adolf Fredrik Lindblad
• Linköpings stift

Litteratur

• Almgren, O.; Ture Lång i Skänninge, de tyska Rolandsstoderna och andra jättebilder. I Arkeologiska studier tillägnade HKH kronprins Gustaf Adolf, utgivna av Svenska fornminnesföreningen (1932).
• Engdahl,J.; Få Ord och Korta Minnesmärken om Then Urgamla Giöternas Stad Schenninge (1753). Handskrift i Universitetsbiblioteket, Uppsala.
• Hadorph, J.; 1678. Hadorphs Skänningebeskrivning. Ingår i Rannsakningar efter antikviteter. Band II. Häfte 1. Utgiven av Kungl. Vitterhets Historie och antikvitetsakademien. (1969).
• Hasselmo, M.; Medeltidsstaden 40. Skänninge. RAÄ rapport. Stockholm.

- 1987. Skänninge. 7000 år på 20 år Arkeologiska undersökningar i Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.

• Lindahl, A.; 1970. (red). Skänninge stads historia.
• Lorin, O.* Mitt svunna Skänninge. Andra omarbetade och utökade upplagan. S:ta Ingrids gille. Skänninge 2006.
• Magnus, O.; Historia om de nordiska folken (1555)
• Rörby, G.; 1975. En bok om Skänninge.
• Schück, A.; 1929. (red). Skänninge stads historia.

Externa länkar

• Skänninge - Den lilla staden med de stora minnena
• Wikimedia Commons har media som rör Skänninge
  Bilder & media

Väderkvarnsbacken i Skänninge, här finns en konstgjord badsjö på sommarhalvåret. Det är ont om badsjöar på slätten, såsom sjön Tåkern är de flesta pölarna mer eller mindre torrlagda.

Fängelset i Skänninge.

Bjälboslätten i solnedgång.