Vårfrukyrkan, Skänninge

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Koordinater: 58°23′41.5″N 15°5′12.1″O / 58.394861, 15.086694

Vårfrukyrkan från söder

Vårfrukyrkan är en kyrkobyggnad i Skänninge, Allhelgona socken, Skänninge-Allhelgona församling, Göstrings härad i Östergötland. Den ligger 8 kilometer norr om Mjölby och tillhör Linköpings stift.

Innehåll

Kyrkobyggnaden

Vårfrukyrkans västportal

Vårfrukyrkan i Skänninge är en treskeppig hallkyrka med ett något högre mittskepp. I öster ett rakslutet korparti av samma bredd som långhuset och i väster ett indraget torn. Kyrkan är murad av tegel i munkförband på kalkstenssockel, har spetsbågiga fönster och täcks av ett säteritak. Tornet kröns av en huv, som tillkom 1776 efter en eldsvåda. Strävpelare finns på samtliga sidor av kyrkan. Ingångar finns i väster och i söder i långhusets västra del. Den trappformade östgaveln pryds med blinderingar, bland annat i form av en ros och ett kors. Långväggarna avslutas upptill med en blinderingsfris. På västgaveln flankeras tornet av fönsterformade blinderingar.

Interiören har en mäktig resning. Mellan pelarna i de tre skeppen är arkadbågar slagna, vilka i likhet med valven är spetsbågiga. Murarna är sedan 1870-talet täckta av ett tjockt putslager. Altarbordet i öster täcks av ett vitt altarbrun och ovanför återfinns en triptyk liknande den i Linköpings domkyrka av Maarten van Heemskerck. Till höger i koret står en medeltida gotländsk dopfunt. Det finns även en nyare dopfunt från 1951. Predikstolen hänger vid en pelare till vänster i mittskeppet. Den nuvarande orgeln på västläktaren byggdes 1939 av den danska firman Marcussen & Søn.

Historik

Redan tidigare fanns den stora Allhelgonakyrkan i Skänninge, men när tyska hantverkare kom till staden i slutet av 1200-talet byggde de efter tyskt mönster en egen kyrka med stadskaraktär vid stadens torg, bara ett stenkast från den gamla. Den invigdes år 1306, helgad åt jungfru Maria och kallades därför Vårfrukyrkan. Svenskarna i Skänninge kallade den ”Garpekyrkan”. Garpe var under medeltiden nämligen en vanlig beteckning på tyskar.

Medeltida väggmålning

Kyrkan fick ett vapenhus på södra sidan, och i norr sakristia, kapell samt ett vapenhus, senare förvandlat till förvaringsutrymme. I det inre har man hittat tidiga målningar, delvis direkt på teglet. Dessa kalkades över mot slutet av medeltiden och ersattes av andra målningar i svart, gult och rött.

Till följd av Vadstenas uppblomstring under 1400-talet började en tillbakagång för Skänninge. Ett par eldsvådor, en under 1440-talet och en år 1466, då också Vårfrukyrkan drabbades, bidrog till att påskynda nedgången. År 1543 drog Gustav Vasa in stadsprivilegierna och skrev till byggmästaren Joakim Bulgrin i Vadstena att han skulle bryta ned kyrkan i Skänninge, om han kunde ha något gagn därav vid slottsbygget. Antagligen syftade han på Allhelgonakyrkan, som tycks ha försvunnit vid denna tid. Under dessa kärva förhållanden fick skänningeborna svårt att vidmakthålla Vårfrukyrkan. När Johan III 1568 kommit till makten återfick Skänninge 1570 sina stadsprivilegier, varefter det började bli ljusare tider igen.

I kapellet på norrsidan lämnade man kvar en del målningar vid en vitlimning av väggarna år 1613. Sådana målningar fanns också i koret och under taket samt på sakristieväggen, innan kyrkan vitlimmades i juli 1740. År 1630 byggde Per Jönsson, organist, borgmästare och orgelbyggare i Skänninge ett 9-stämmigt orgelverk. Året efter skapade konstnären Johan Werner d.ä. en altarprydnad i form av en kopia av Maarten van Heemskercks altarskåpsmålning i Linköpings domkyrka. I samband därmed ändrades mittskeppets östfönster för att passa till den nya altarprydnaden. Omkring 1650 skaffades en predikstol. I slutet av 1600-talet täcktes tillbyggnaderna i norr av ett gemensamt pulpettak. Någon gång under början av 1700-talet revs vapenhuset utanför långhusets sydportal.

Den 4 mars år 1718 uppstod en dramatisk brand i Skänninge. Elden började på en gård vid Nya Vadstenagatan och spred sig, i den kraftiga storm som rådde, snabbt till prästgården och därifrån till kyrkan. Den fick där fäste i tornet, där ett av de fyra hörntornen hade förstörts vid ett blixtnedslag år 1704 och inte hunnit repareras. Elden trängde lätt in i den stora tornspiran, som Elias Brenner ritat av år 1670 och som förmodligen tillkom omkring år 1600. Yttertaket brann också av. Inne i kyrkan förstördes 9 à 10 bänkrum innan man lyckades släcka. Det var med stor tvekan man vågade sig in i kyrkan, varför gudstjänsterna ägde rum på kyrkogården. Söndagen den 15 juni dristade man sig att fira gudstjänst i kyrkan, dock var långhusets mittskepp avspärrat. Följande dag föll de båda mittersta valven ned "med ett förfärligt dån och buller" och förstörde en stor del av bänkinredning och gravstenar, tre ljuskronor och andra inventarier. Dock klarade sig de västligaste och östligaste valven utan skador och därmed också den ljuskrona som hängde där, altartavlan och orgeln. För säkerhets skull rev man även de två återstående valven i mittskeppet och kyrkan stod där som en ruin.

Korets östliga fasad

Under ledning av byggmästare Lars Höfvelin, Eksjö, startade man hösten 1718 återuppbyggnaden. Man började med att lägga på ett yttertak. Arbetet gick långsamt; först vid mitten av 1720-talet påbörjades uppförandet av en ny tornspira. Innan man kommit särskilt långt blåste emellertid spiran ned vid en häftig storm i oktober 1726. Nu hade man inte några medel kvar till reparation och ansökte om skattelättnader och om rätt att insamla medel i hela landet. Det sistnämnda beviljades av Kunglig Majestät. Tio år efter branden kom reparationsarbetena åter igång. Två olika förslag införskaffades, ett från murmästare Christian Haller, Karlstad, avseende nya tegelvalv och ett från slottsbyggmästare Gabriel Månsson, Linköping, avseende trävalv. Domkapitlet och landshövdingen fastslog, säkerligen till församlingens stora lättnad, att man skulle bygga trävalv. Kontrakt skrevs med Gabriel Månsson 1 oktober 1737 och arbetet började omedelbart. Redan följande år var reparationen inklusive ny tornhuv klar.

Carl Fredric Broocman skriver i mitten av 1700-talet: "Kyrkan är af tegelsten upbyggd til ansenlig högd och storlek, håller i längden 66 1/8 aln och i bredden 34 alnar. Wid wästra gafweln står ett wackert och prydeligit Torn, hwilket, så wäl, som hela Kyrkotaket, är täckt och öfwerdragit med jernplåtar. Inuti är Kyrkohwalfwet til större delen med bräder panelat, som theraf kommit at stenhwalfwet, för några år sedan, genom tornets olyckeliga fall, nederslogs och förstördes. Hwalfwet upbäres af 4 par stenpelare, som stå på ömsa sidor om stora gången, hwilken, tillika med twänne andra gångar, inneslutes af 4 bänkrader.

Altartaflan är en Copia af Linköpings Domkyrkos Altartafla, aftagen år 1631 af Johan Werner, och liknar henne tämmeligen nära. Prädikstolen är af Snickare-arbete och nog gammal. Orgelwerket, som består af 9 stämmor, har, för thetta, Borgmästaren i Skenninge, Per Jonsson, sjelf gjort och till Kyrkon förärat år 1630. [...]

Ibland Kyrkans Silfwer finnes en Påwisk Kalk, med thenna inscription på handtaget: Jesus S. Maria. Omkring foten: Calix iste pertinet ad Sanctum Par holomeum in Asleben. A. D. 1514.

I Tornet äro, utom Urwerket, trenne sköna Klockor, af hwilka then största finnes första gången wara guten år 1468. Sedan 1718 års brand, tå en del af henne försmältes, är hon twänne gånger omguten."

Vårfrukyrkan och rådhuset från norr år 1850

Vid en ombyggnad 1776 fick tornet, genom byggmästare M. O. Beurling, sin nuvarande utformning. Senare revs alla tillbyggnader på kyrkans norrsida: sakristia, kapell och förrådsbyggnad.

Under 1860-talet planerade man för en omfattande omgestaltning. Arkitekt A C Pettersson mätte 1865 upp byggnaden och ett renoveringsförslag upprättades som skulle ha förvandlat kyrkan till nygotisk kyrka i enlighet med 1860-talets idealbild. Förslaget fastställdes av Kunglig Majestät. Lyckligtvis genomfördes detta projekt aldrig, förmodligen av ekonomiska skäl.

Åren 1874-1876 gjordes i stället en mindre omvälvande renovering. Mittskeppet fick nya tegelvalv i stället för det flacka tunnvalvet av trä och murytorna blev slätputsade. Altartavlan av Johan Werner d.y. byttes ut mot en kopia av Bertel Thorvaldsens Kristusbild och de fasta bänkkvarteren från 1700-talet slopades.

Under ledning av arkitekt Erik Fant restaurerades kyrkan år 1927. Avsikten var att försöka återställa interiören i det skick den hade under 1700-talet. Det innebar bland annat att Johan Werners målning återfick platsen som altartavla och att kyrkan åter fick fasta bänkar ritade av Erik Fant. Senare har även exteriören setts över och östgaveln grundligt konserverats.

Sedan är 1985 hänger det en relief föreställande Sankta Ingrid på kyrkans nedre södra pelare. I Sverige finns ingen medeltida bild bevarad av Sankta Ingrid, men i Florens Markuskyrka har en okänd mästare, troligen under 1600-talet, gjort freskomålningar av bemärkta män och kvinnor i dominikanerorden. Under en av bilderna står det "B[eata] Ingride Svezzese [...]" Konstnären Berndt Dahlqvist i Skänninge har skurit ut en reliefkopia av Sankta Ingrid vid klostret i Skänninge.

Inventarier

Vårfrukyrkans äldsta dopfunt är från kyrkans äldsta tider
Predikstolen, till vänster hänger ett av kyrkans många epitafier

Orglar

Kyrkoorgeln

Det är ovisst när kyrkan fick sin första orgel; troligen skedde det redan under medeltiden. Det första kända verket fanns på en läktare i väster och byggdes, eller rättare sagt, började byggas om år 1630 av borgmästaren, organisten och orgelbyggaren Per Jönsson (Jonsson), Skänninge (†1658). Orgeln skulle ha 1 manual och innehålla 7 eller kanske 9 stämmor.

Kronologi:

  • 1649: I ett sockenstämmoprotokoll noteras att orgeln ännu ej är färdig, men att borgmästaren Per Jönsson lovat ha den klar "till Johannes tid" (midsommar), eller allra senast till Olovsdagen (i slutet på juli).
  • 1654: Orgeln är ännu ej klar och borgmästarens son Daniel Persson lovar att snarast färdigställa verket i enlighet med upprättat kontrakt mellan fadern och församlingen. Orgeln måste ha varit synnerligen originell, pipverket bestod nämligen delvis av lera. (Enligt en uppgift från 1700-talet var Per Jönsson även kakelugnsmakare).
  • 1770: Orgelverket säljs till Fivelstads kyrka i Östergötland.
  • 1769-1772: Lars Wahlberg och Anders Wolander, Vimmerby, bygger en 21-stämmig, 1-manualig orgel med pedal utan pedalkoppel. Med hänsyn till det stora kyrkorummet byter Wahlberg ut manualens planerade grundstämma Principal 4' mot Principal 8' + Principal 16', diskant. Oliksvävig temperatur. Orgeln avsynas den 23-25 oktober 1772 av domkyrkoorganist Johan Miklin (domkyrkoorganist 1754-1787) i Linköping, som ger instrumentet ett mycket gott betyg.

Disposition:

Manual C-c³ Pedal C-d¹
Principal 16', D Subbas 16'
Principal 8' Principal 8'
Gedackt 8' Violoncelle 8'
Qvintadena 8' Octava 4'
Octava 4' Qvinta 3' (eg. 2 2/3')
Gemshorn 4' Blockfleut 2'
Rorfleut 4' Bassun 16'
Korrtfleut 4' Trompette 8'
Superoctava 2' Trompette 4'
Gemshorn 2'
Scharf III chor.
Trompette 8'
Vox humana 8', D Tremulant

Disposition:

Huvudverk (II) C-g³ Ryggpositiv (I) C-g³ Bröstverk (III) C-g³ Pedal C-f¹ Koppel
Gedaktpommer 16’ Principal 8’ Gedakt 8’ (1772) Subbas 16’ Hv/P
Principal 8’ (1772/1876) Rörflöjt 8’ Spetsgamba 8’ Principal 8’ (1772) Rp/P
Spetsflöjt 8’ Oktava 4’ Principal 4’ Gedakt 8’ Rp/Hv
Oktava 4’ (1772) Gedaktflöjt 4’ (1772) Kvintadena 4’ Oktava 4’ (1772) Bv/Hv
Rörflöjt 4’ Gemshorn 2’ Hålflöjt 2’ Oktava 2' (1772)
Kvinta 2 2/3’ Sesquialtera II chor. 2 2/3’ + 1 3/5’ Nasat 1 1/3’ Mixtur VI chor. 2 fria komb.
Oktava 2’ Scharf IV chor. Cymbel II chor. Basun 16’ (1772) Tutti
Mixtur V-VII chor. Dulcian 16’ Regal 8’ Trumpet 8' (1772)
Trumpet 8' (1876) Krummhorn 8’ Tremulant Mixturst. till/från
Tremulant Crescendosvällare Tungst. till/från
  • 2006: Grundlig genomgång med renovering av förslitna delar och intonering av hela orgeln av Robert Gustavssons orgelbyggeri, Härnösand efter program utarbetat av R. Axel Unnerbäck. Fasaden har återfått den pärlgrå nyans, typisk för 1700-talet, man fått fram genom att skrapa bort alla senare färglager och som troligen är den ursprungliga färgen. Den 25 februari 2007 återinvigs orgeln med organisten Ulf Norberg, Göteborg, vid spelbordet.

Runsten

Huvudartikel: Östergötlands runinskrifter 165

Norr om kyrkan står en runsten med inskrift: "Torun och bröderna. Tostes söner, reste (stenen) efter sin fader. Jag, Torkel, ristade denna sten efter Toste". När kyrkan byggdes användes stenen som tröskelsten i norra porten, tills den 1874 togs loss och ställdes upp utanför kyrkan.

Litteratur och källor

  • Elias Brenner: Teckningar av kyrkor i Östergötland (1669-1673), återutgivna av Gunnar Rörby, Skänninge 1982
  • Carl Fredric Broocman: Beskrifning Öfwer the i Öster-Götland Befintelige Städer, Slott, Sokne-Kyrkor .... Tryckt i Norrköping hos Johan Edman år 1760 / G. Ekströms förlag 1993
  • Sveriges bebyggelse – Statistisk-topografisk beskrivning över Sveriges städer och landsbygd - Landsbygden del II, sid. 57-58, utgiven 1947
  • Åke Nisbeth: Vårfrukyrkan i Skänninge - Byggnadshistoria, ur Skänninge stads historia (red. Anders Lindahl), Stadsfullmäktige i Skänninge 1970, Östgötatryck, Linköping 1970
  • Vårfrukyrkan, kyrkobeskrivning, Skeninge boktryckeri, Skänninge 1989
  • Nationalencyklopedin, multimedia 2000 plus
  • Sten L. Carlsson: Sveriges kyrkorglar, Håkan Ohlssons förlag, Lund 1973. ISBN 91-7114-046-8. 
  • Dag Edholm: Orgelbyggare i Sverige 1600-1900 och deras verk, Proprius förlag, Stockholm 1985. ISBN 91-7118-499-6. 
  • Sten-Åke Carlsson & Tore Johansson: Inventarium över svenska orglar 1989:II, Linköpings stift, Förlag Svenska orglar, Tostared 1990, ISSN 1100-2700

Externa länkar och källor

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/V%C3%A5rfrukyrkan,_Sk%C3%A4nninge"
Personliga verktyg