Västmanland
Från Rilpedia
| Västmanland | ||
|---|---|---|
|
||
| Landsdel | Svealand | |
| Län | Västmanlands län, Örebro län, Dalarnas län | |
| Stift | Västerås stift | |
| Yta | 8 363 km² | |
| Folkmängd • Totalt • Befolkningstäthet |
260 781 31,2 inv/km² |
|
| Högsta punkt | Fjällberget 466 möh | |
| Största sjö | Mälaren, Åmänningen (störst helt inom landskapet) | |
| Landskapsblomma | Mistel | |
| Landskapsdjur | Rådjur | |
| Fler symboler ... | ||
|
||
Västmanland är ett landskap i Svealand. Västmanland gränsar i söder till Södermanland och Närke, i väster till Värmland, i norr till Dalarna och Gästrikland samt i öster till Uppland. Landskapet har 20 000 kända fornlämningar. Västmanland delas traditionellt in i Bergslagen och Mälardalen. Sedan gammalt gick gränsen mellan Bergslagen och Mälardalen vid den gamla Järnvågen i Arboga.
Innehåll |
Historia
Förhistoria
Efter den stora inlandsisens avsmältning blev Mälarlandskapen koloniserade västerifrån vilket finns belagt av flera arkeologiska fynd. Västmanland har dock fått sitt namn som västmännens land i jämförelse med Uppland som då var huvudbygd under järnåldern då uppsvearna samlade Sveriges bygder under sin ledning.
En övervägande del av fornlämningarna utgörs av gravar och särskilt betydande är gravfältet Anundshögsområdet med skeppssättningar från vikingatid, 800-1050 e.Kr., samt båtgravsfälten vid Norsa i Köping och vid Tuna i Badelunda från vendeltid, 550-800 e-Kr. Monumentala är de 45 kända fornborgarna i Västmanland och en av de vikigaste är fornborgen på Visberget i Munktorps församling.
Sankt David av Munktorp var en engelsk munk som under början av 1000-talet, tillsammans med Sankt Eskil och Sankt Botvid av Sankt Sigfrid i Småland, sändes ut för att kristna mälarlandskapen. David byggde en kyrka i Munktorp i Västmanland och nämns även som den första biskopen av Västerås och kallas Västmanlands apostel. Han sökte martyrdöden men dog fridfullt omkring 1082. Hans festdag är den 25 juni. David var lite tankspridd och även närsynt - vid ett tillfälle hängde han upp sina vantar på en solstråle i stället för på spiken. De hängde kvar när hans tjänare skulle hämta dem.
Senare historia
Landskapet var under medeltid ett av Sveriges viktigaste. Från Gustav Vasas tid till 1719 var det delat i Västerås och Strömsholms län. Noraskog, som tidigare tillhört Närke, kom till 1579 att höra till landskapet Västmanland, och med Västmanlands län införlivades 1634 de tidigare till Dalarna hörande Skinnskatteberg och Norbergs bergslager.
Carl Wilhelm von Sydow menade 1937 att Västmanland knappast har någon självständig prägel kulturellt "Kustlandet ansluter sig nära till de övriga Mälarlandskapen, medan de n. delarna närmast ansluta sig till Dalarne."[1] Bergslagen hade medfört "egendomligheter" i husinredningen som gjutjärnskaminer i stället för öppna spisar och höga järnskorstenar. Även sägendiktningen dominerades av gruvrån och skogsrån. De glesast bebodda delarna i landskapet var skogsbygderna i nordväst.
Geografi
Västmanlands städer
Landskapets sex gamla priviligierade städer, Västerås (990), Arboga (1200-talet), Köping (1474), Sala (1624) samt Lindesberg och Nora (1643) inrättades som stadskommuner när 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft. Långt senare (1944) blev industrisamhället Fagersta den åttonde staden, dock utan att få egen jurisdiktion. Vid 1971 års kommunreform upphörde städernas kommunala särställning och de kom att ingå i större enheter. Samtliga av dem är idag, i egenskap av tätorter, dock centralort i de kommuner som bär deras namn.
Större orter i Västmanland
Större sjöar i Västmanland[2]
|
|
Klimat
Limes Norrlandicus skär genom Västmanland och delar upp landskapet i den biologiska norrlandsgränsen. Odlingszonerna varierar från zon II lokalt kring Mälaren upp till den nordvästra delen och klimatzon V.
Rekord: Den högsta temperatur som uppmätts i landskapet är +36.0°, dels den 9 juli 1933 i Västerås, dels den 6 augusti 1975 i Sala. Västmanlands köldrekord sattes under natten den 24 januari år 1875, då Nora och Västerås avläste -36,5°
Växtliv
Norrlandsterrängen i Bergslagen domineras av barrskogar. Näst björk är nordlig gråal det viktigaste lövträdet. Bland andra nordliga element kan nämnas fjällummer, som i Västmanland har sin sydligaste svenska förekomst. Ek, som i stort sett sammanfaller med Limes Norrlandicus, förekommer mer allmänt i sydöst. Bland arter som har sina nordligaste svenska förekomster i Västmanland märks rödsyssla, som växer på urkalksten i Norberg, och mistel, som är landskapsblomma och förekommer i lundar och parker vid Mälaren.
Djurliv
I de norra delarna av landskapet har faunan norrländsk prägel. Järpen är t.ex. ganska allmän, och dalripa kan förekomma, fast sparsamt, sparv- och pärluggla är utbredda och i klarvattensjöarna häckar knipa och smålom. I mälartrakten lever mer sydliga arter sin igelkott, brun kärrhök, sothöna, rördrom och skäggdopping. Rådjuret, som är landskapsdjur, är allmän, i synnerhet i mälarbyggden. I trakterna mellan Lindesberg och Nora i nordvästra Västmanland, kan man fortfarande stöta på boknätfjärilen, som i Sverige försvunnit från övriga lokaler. Boknätfjärilen är Västmanlands landskapsinsekt.
Geologi
Berggrunden i Västmanland består av urberg, som i huvudsak tillhör den mellansvenska leptitformationen. Den har sitt huvudområde i landskapets västra delar och består av en undre dela av eruptiva bergarter med inslag av kalkstenar och järnmalmer. En övre del består av sedimentära gråvackor och lerskiffrar. Leptitformationens bergarter har deformerats kraftigt i samband med den svekofenniska orogenesen, då även en stor granitmassa trängde upp, så kallade urgraniter. Dessa har sedermera till stor del förskiffrats och omvandlats till gnejser. I ett sent stadium av orogensen trängde yngre graniter samt pegmatiter upp. I den norvästra delen som utgör en del av Bergslagen, fanns områden med järnmalmsbrytning ibland annat Norberg, Riddarhyttan, Striberg, Stripa, Stråssa, Persberg och Dalkarlsberg. I leptitformationen finns sulfidmalmer med ädla metaller och kalksten till exempel vid Sala. Mineralet kvarts bildar ränderna i den kvartsbandade blodstensmalmen som är Västmanlands landskapssten.
Terräng
Terrängen höjer sig från Mälaren, som i sydöst har låg, djupt sönderskuren kust, där ett bördigt slättland breder ut sig. Det utgör en del av det mellansvenska låglandet och täcks till största delen av leror och andra havsavlagringar. Från norr till söder löper rullstensåsar, bland annat Badelundaåsen och Strömsholmsåsen. Mot nordväst höjer sig landet sakta, och samtidigt avtar jordbruksbygden, som här delas upp av skogshöjder och sjöar i mer isolerade områden. Nordvästra Västmanland tillhör norrlandsterrängens storkuperade, skogrika moränlandskap, där dock slättlandet gör djupa inbrytningar längs de större vattendragen. Området, som är mycket sjörikt, når i Fjällberget (ett berg som delas av gränsen till Dalarna) en högsta höjd av 466 meter över havet. Västligaste delen avvattnas av Svartälven till Vänern, resten av bland annat Arbogaån, Hedströmmen, Kolbäcksån, Svartån och Sagån till Mälaren. Nedre Kolbäcksån ingår i Strömsholms kanal. Sagån utgör gräns till Uppland.
Folkkulturen
Folkkulturen har präglats av mötet mellan sydliga och nordliga inflytanden, men också av näringslivstyperna: bergslags-, bruks- och jordbruksbygd. Bergsmannakulturen medförde ett tidigt accepterande av borgerliga, urbana kulturelement, men också kontakter med kontinental tradition i fråga om till exempel festseder. Nordliga drag möter i slutna gårdsfyrkanter av samma typ som i Dalarna, medan särskilt i öster den centralsvenska gårdsformen med portlider mellan man- och fägård slagit igenom. Folktro och folkdikt är väldokumenterade och uppvisar många drag som förknippar dem med nordsvensk tradition, till exempel rikedom på motiv om föreställningar kring skogsrået. För utforskning av och skydd åt växt-, djur- och kulturminnen verkar den 1861 av Dybeck stiftade Västmanlands fornminnesförening, med museum i Västerås slott och Vallby friluftsmuseum.
Några kända västmanlänningar
- Ivan Aguéli, konstnär
- Einar Billing, biskop
- Nils Bolander, biskop
- Richard Dybeck forn- och folkminnesforskare
- Engelbrekt Engelbrektsson, upprorsledare
- Lars Gustafsson, författare
- Lennart Hellsing, författare
- Abraham Abrahamsson Hülphers, topograf
- Carl Edvard Johansson, måttsatsens uppfinnare
- Arne Johnsson, poet
- Johan Johansson i Noraskog, politiker, kulturforskare
- Dagmar Lange, deckarförfattare, pseudonymen Maria Lang
- Anneli Magnusson, sångerska med artistnamnet Pandora
- Lars Larsson Molin, tjuv, kallad Lasse-Maja
- Tomas Tranströmer, poet
- Jonas Lundh, bildkonstnär och artist
- Pugh Rogefeldt, sångare, gitarrist, låtskrivare
- Olof Rudbeck den äldre, läkare, naturforskare
- Johannes Rudbeckius, biskop
- Carl Wilhelm Scheele, apotekare, kemist, syrets upptäckare
- Bo Setterlind, poet
- Gunnar Mascoll Silfverstolpe, skald
- Thore Skogman, sångare, låtskrivare
- Johan Stiernhöök, rättsvetenskapsman, "den svenska lagfarenhetens fader"
- Hakon Swenson, direktör, ICA-företagens grundare.
- Lydia Wahlström, professor, kvinnosakspionjär
- Jonas Wenström, elektrotekniker, uppfinnare vid ASEA
- The Hives, rockgrupp
- Filip Hammar, tv-profil
- Tommy Salo, Ishockeyspelare
- Nicklas Lidström, Ishockeyspelare
- Johan Tornberg, Ishockeyspelare
- Peter Popovic, Ishockeyspelare
- Pär Mårts, Ishockeyspelare
- Patrik Juhlin, Ishockeyspelare
- Erik Ersberg, Ishockeyspelare
- Anders Berglund, Ishockeyspelare
- Sune Wretling, Ishockeyspelare
- Ulf Samuelsson, Ishockeyspelare
- Thomas Sandström, Ishockeyspelare
- Patrik Berglund, Ishockeyspelare
Referenser
- ↑ Svensk uppslagsbok 30 (1944)
- ↑ ”Sjöareal och sjöhöjd” (pdf). SMHI. 29 oktober 1999. http://www.smhi.se/content/1/c6/03/14/51/attatchments/sjoareal.pdf. Läst 15 juni 2008.
- Bra Böckers Lexikon, Tredje upplagan, 1990 (VIT-ÖÄ)
Se även
Externa länkar
|
|||||||
