Från Rilpedia

Den här artikeln behöver språkvård. Hjälp till genom att förbättra texten. Se Rilpedia:Korrekturläsning för mer information, och Kategori:Rilpedia:Språkvård för fler artiklar i behov av språkvård. Motivering: Ingen motivering angavs

Johannes Johannis Rudbeckius (även kallad Johannes Rudbeckius d.ä. för att skiljas från den av sina söner, som getts samma namn), biskop, född 3 april 1581 i Almby, Örebro län. Uppväxt tillsammans med sina bröder Jacobus Boose Rudebeckius och Petrus Rudbeckius i Ormesta by öster om Örebro. Död 8 augusti (begravd 6 september) 1646 i Västerås. Johannes Johannis Rudbeckius andranamn "Johannis" är en latiniserad form av "Johansson", eftersom hans far hette Johan (Johannes) i förnamn. "Johannis" är genitiv av "Johannes" på latin. Hans far var Johan Pedersson Rudbeck (1550–1603), född på godset Rudbeck i Holstein, inflyttad till Sverige, häradsskrifvaren i Väster-Nerike, sedermera stadsskrivare i Örebro och Christina Pedersdotter Bose

Rudbeckius var i sitt första äktenskap, 1610 gift med Kristina Stjernman och i sitt andra, 1620 med Magdalena Hising. Det första äktenskapet var barnlöst, i det andra hade han elva barn, bland vilka märks Olof Rudbeck d.ä., liksom biskoparna Petrus Johannis Rudbeckius i Skara stift och Nicolaus Johannis Rudbeckius, liksom fadern i Västerås stift.

Rudbeckius var grundare av Sveriges första gymnasium, Rudbeckianska Gymnasiet i Västerås (grundat 1623) liksom Sveriges första flickskola grundad 1632.

Rudbeckius var en av 1600-talets mest betydande kyrkomän i Sverige. Han ledde arbetet med bibelöversättningen av 1617 års Bibel. Biskop i Västerås från 1619 (vigd 28 januari, tillträdde 5 september).

Innehåll 1 Uppväxt 2 Professor i Uppsala 3 Hovpredikant hos Gustav II Adolf 4 Biskop i Västerås

Uppväxt

Sin undervisning fick Rudbeckius i Örebro skola samt i Strängnäs och på Uppsala. År 1601 reste han till Wittenberg, där han, tjugutvå år gammal, promoverades till magister 1603. Hans anseende för lärdom var redan då så stort, att han både i Wittenberg och från Würtzburg fick ta emot anbud att bli professor. Han föredrog likväl att återvända till Sverige, där han 1604, vid ännu ej fyllda tjugufyra år, utnämndes till professor i matematik vid Uppsala universitet. Under tiden studerade han österländska språk och teologi och återvände 1607 till Tyskland, där han förnämligast idkade teologiska studier.

Professor i Uppsala

Hemkommen 1609, befordrades han i Uppsala till professor i hebreiskan 1610, men utbytte följande år denna beställning mot professuren i teologi. Han inskränkte emellertid icke sin verksamhet till den offentliga undervisningen såsom akademisk lärare utan ägnade sig även med iver åt den studerande ungdomens handledning på enskild väg. I antydda syfte inrättade han en skola för meddelande av insikter, erforderliga för ett rätt tillgodogörande av de offentliga föreläsningarna. År 1613 var Rudebeckius rektor för universitetet. Självständig och häftig, råkade han med en annan akademisk storhet, Johannes Messenius, snart i häftiga tvister, som avbröts därigenom, att Gustav II Adolf kallade Rudbeckius till sin hovpredikant och biktfader.

Hovpredikant hos Gustav II Adolf

Som sådan följde han kungen i sju års tid, bland annat under de svåra fälttågen i Livland 1614-1615, och vann därvid i hög grad Gustaf Adolfs förtroende, som en lärd, sanningsälskande och ovanligt driftig man. Med anledning härav emottog han av kungen uppdrag att, tillsammans först med Johannes Bothvidi och sedan med Johannes Lenaeus, utarbeta en ny översättning av bibeln. Arbetet sköttes av Rudbeckius nästan ensam och bedrevs med den skyndsamhet så att den nya bibelupplagan kunde tryckas 1618 (den så kallade Gustav II Adolfs bibel). Likväl var den verkställd med en för den tiden ganska erkännansvärd texttrohet. Vid kungens kröning 1617 hedrades Rudbeckius med teologie doktorsgraden, en den tiden sällsynt värdighet, och utnämndes 1619, sedan han året förut undersökt och på stället rättat några obehagliga uppträden i Västerås, till biskop i detta stift.

Biskop i Västerås

Det var på denna plats, Rudbeckius vann sin stora ryktbarhet och ett oförgätligt namn i vår kyrkoförsamlings historia. Av vad han under de tjugusex år, som han innehade biskopsämbetet, uträttade till kyrkans och skolväsendets bästa, kan endast en ringa del här anföras. Domkyrkan, som var i hög grad förfallen, iordningställdes och försågs med ny inredning; det gamla mörka skolhuset tillbyggdes och utvidgades med nya lärosalar hospitalet ombyggdes och försattes i ett tidsenligt skick. Under denna verksamhet i själva stiftsstaden grep han med kraftig hand in i alla de ämnen, som hörde till hans förvaltning av stiftet. Han utgav en ny och förbättrad kyrkoordning och hade vid sin död två gånger om besökt varje kyrka i sitt vidsträckta stift. Två gånger om året hölls i stiftsstaden prästmöte med det underordnade prästerskapet; undervisningen vid skolorna anförtroddes åt skickliga lärare; det av honom i stiftsstaden 1623 grundade gymnasium var den första läroanstalt i sitt slag i Sverige, och undervisningen uppdrevs vid densamma till en höjd, som gjorde den nästan jämställd med universiteten; jämte ett rikhaltigt gymnasiebibliotek inrättades en botanisk trädgård; fattigvården i församlingarna ordnades, kyrkosången vårdades, ordentliga kyrkolängder och husförhörsböcker infördes med mera.

Genom den noggranna vård och ordning han sålunda ägnade varje sak, som hörde till hans vidsträckta befattning, blev Västerås stift alldeles omskapat och ett mönster för de övriga. Det sätt, varpå han skötte sitt kall som stiftsstyresman, gjorde att Gustaf Adolf 1627 befallde honom att resa till Ingermanland och Estland för att inspektera den est-liv-ingermanländska kyrkan. Rudbeckius hörsammade befallningen och fullgjorde sitt uppdrag på ett sätt att denna inspektion blev en betydelsefull tilldragelse i Östersjöprovinsernas kyrkohistoria. Men tyvärr urartade hans kraft och ihärdighet icke sällan till halsstarrighet och en föga berättigad motspänstighet även mot de styrande. Dessa hans egenskaper trädde dock knappast i dagen, så länge Gustaf Adolf levde, i vilken kung han alltid hade en pålitlig främjare av sina reorganisationsplaner.

Men det dröjde icke länge efter kungens död, förrän han kom på mindre god fot med förmyndareregeringen. Hans strider med denna gick till och med så långt, att han åtskilliga gånger uppkallades i rådet och fick ta emot skarpa tillrättavisningar av Axel Oxenstierna, varjämte de otvivelaktigt bidrog till, att han gick miste om ärkebiskopsstolen efter Petrus Kenicius. Åt sitt missnöje med det av regeringen vid 1636 års riksdag förnyade förslaget till ett så kallad consistorium generale, gav han det mest oförtäckta uttryck, bland annat genom utgivande av en för regeringen misshaglig skrift om prästerskapets privilegier. Också blev han för denna skrift ställd till ansvar och måste göra ett slags avbön. 1642 ansåg han sig för ålder och sjuklighet borde ta avsked men bibehöll på det då församlade prästmötets begäran biskopsämbetet till sin död. De sista åren av sin levnad låg han för det mesta till sängs, då domkapitlet samlades i hans rum och ärendena vårdades med samma nit som förut. Efter svåra plågor avled han i Västerås den 8 augusti 1646.

Rudbeckius finns förevigad som staty utanför domkyrkan i Västerås.

Företrädare: Olaus Stephani Bellinus

Biskop i Västerås stift 1619–1646

Efterträdare: Olaus Laurelius

Delar av denna artikel består av bearbetad text ur den upphovsrättsfria upplagan av Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.