Ingermanland
Från Rilpedia
Ingermanland (finska: Inkeri eller Inkerinmaa, ryska: Ижора eller Ингерманландия eller Ингрия eller Ижорская земля ("Isjorernas land"), estniska: Ingeri eller Ingerimaa) är ett historiskt landskap beläget söder om Finska viken samt norr och söder om floden Neva. Området avgränsas av floden Narva i väster, Peipussjön i sydväst, floderna Lugas och Oredezj övre lopp i söder, Ladoga i öster samt Systerbäck i norr.
Områdets ursprungsbefolkning utgörs av de finsk-ugriska folkslagen voter och ingrer (isjorer), vars språk idag är utdöende. Då Ingermanland under 1600-talet var ett län i Sverige invandrade finnar och kom med tiden att bli finskingermanländare. Ryssland och Sovjetunionen har vid flera tillfällen i historien deporterat voter, ingrer och finskingermanländare till andra delar av landet, allra mest aggressivt under Josef Stalins styre på 1930-talet. Samtidigt har ryssar flyttat in i Ingermanland. De olika folkgrupperna har levt sida vid sida, men i relativt liten grad blandats med varandra. En orsak till detta är religionen, de ortodoxa voterna, ingrerna och ryssarna, gifte sig sällan med de lutherska finskingermanländarna. Språket och kulturen höll isär voterna, ingrerna och ryssarna från varandra.
Ingermanland har aldrig bildat en egen stat, med undantag för Republiken Norra Ingermanland som behärskade delar av det Karelska näset mellan 1919 och 1920. Ingermanland kan inte sägas ha varit en nation, men deras "nationalitet" erkändes av Sovjetunionen.
Ingermanlands största stad idag är S:t Petersburg. Landskapet ingår numera i Leningrad oblast, Ryssland.
Innehåll |
Historia
Om namnet "Ingermanland" finns två ofta framförda teorier. Den ena leder namnet tillbaka till Olof Skötkonungs dotter Ingegerd Olofsdotter av Sverige. Olof lär enligt en sägen ha gett ett område i det innersta av Finska viken i morgongåva vid hennes giftermål år 1019 med Jaroslav I. Detta skulle ha gett befolkningen benämningen "Ingegerds män" och området "Ingermanland". Den andra teorin, som de flesta forskarna stödjer, leder namnet tillbaka till floden Inkere som flyter norrut till Neva.[1]
De första bosättarna
Ingermanlands område började befolkas redan ca 7.000 år f.Kr. Från 3.000 år f.Kr. finns fynd av keramik som visar att områdes beboddes av fornfinska stammar.[2]
Ett folkslag som kom att bosätta Ingermanland en längre tid var voterna. De kom västerifrån och behöll länge kontakten med östra och nord-östra Estland, vilket bland annat beläggs med likheter med vissa dialekter i Estland. De små votiska stammarna bildade aldrig någon nation eller administrativ enhet. De bosatte sig nära de huvudsakliga handelsvägarna som löpte i öst-västlig riktning. De tidigaste arkelogiska fynden härrör från tiden mellan 300-700 e.Kr.[3]
Det andra folkslaget som kom att påverka Ingermanland mycket var ingrerna som kom från nuvarande Finland. De första ingrerna separerade från Karelen efter år 1000 och flyttade till Ladogas stränder och söderut. De äldsta arkelogiska fynden är från tiden 1000-1200.[4]
Under Novgorodrepubliken 1136-1478
Under åren 500-1000 fick voterna de första kontakterna med östslaver. Grundandet av Novgorod, vars tidigaste referens är från år 859, blev med tiden en främmande makt som kunde beskatta voterna. Tillsammans med prinsen Vseslav från Polotsk försökte voterna störta Novgorod år 1069, vilket dock misslyckades.
När Republiken Novgorod började expandera från år 1136 utökades också makten över voterna och ingrerna i Ingermanland. Ingermanland bildade den novgorodska femtedelen Vodskaja pjatina. Voter och ingrer tog nu del i strider på Novgorods sida, bland annat mot Tavastland år 1149. För ingrernas del innebar detta en kamp mot deras forna brödrafolk. Flera århundraden följde där Republiken Novgorod var i krig med svenskar och riddare från Tyska orden. Krig mot svenskar skedde 1240 och 1248 och varaktig fred skedde inte förrän Nöteborgstraktaten år 1323. Mot Tyska ordens riddare stred man 1241, 1242 och 1269. De byggde en fästning i Koporye år 1240 och en i Narva under 1400-talet. Ytterligare krig skedde 1444 and 1447, men de fick aldrig något fotfäste i Novgorodrepublikens landområden.
Nöteborgstraktaten 1323 innebar att Karelen och delar av det Karelska näset hamnade i svenskt ägo. Gränsområdet, som beboddes av ingrerna, var inte säkert och därför flyttade många ingrare västerut mot Narva och längs floden Oredezj. Vid denna tid utvecklades ingrernas språk.
Inflytandet från Republiken Novgorod innebar ett spridande av det ryska språket samt acceptans av den grekisk-ortodoxa kyrkan bland voter och ingrare. Bland annat byggdes kyrka och kloster i Jama (nuvarande Kingisepp) år 1384.
Under Storfurstendömet Moskva 1478-1617
1478 störtades Novgorodrepubliken av Storfurstendömet Moskva och deras område delades upp i femtedelar, där större delen av Ingermanland kom att tillhöra Novgorods (Voternas) femtedel. Endast de allra västligaste delarna, väster om floden Luga tillhörde en annan femtedel, Sjelonas femtedel.
Storfurstendömet Moskva utövade fortsatt makt över Ingermanland. 1484 och 1488 deporterades ett stort antal voter och ingrer till centrala Ryssland och ryska nybyggare flyttade in. Storfurstendömet fortsatte propagerandet för den grekisk-ortodoxa kyrkan.
Det svenska Ingermanland 1617-1721
| Svenska besittningar |
|
| Sveriges historia |
|
|
Under det Nordiska tjugofemårskriget erövrade Pontus De la Gardie 1581 Narva, Ivangorod, Jama och Koporje (Kapris). Genom Stilleståndet i Pliusa 1583 erhöll Sverige dessa erövringar, det vill säga i stort sett hela Ingermanland med undantag för Nöteborg och trakten däromkring. Denna erövring, med undantag för Narva, återlämnades till Ryssland efter Freden i Teusina 1595. 1610 startade det Ingermanländska kriget vilket slutade med att större delen av Ingermanland blev en svensk provins efter freden i Stolbova 1617. Detta blev första gången som Ingermanlands gränser utstakades.
Sveriges intresse i Ingermanland var strategiskt. Området skulle utgöra en buffertzon för ryska attacker mot Karelska näset och dagens Finland. Dessutom skulle rysk handel tvingas passera svenskt territorium. Sverige använde även Ingermanland som område dit man skickade dem som dömts till förvisning.
Sverige försökte introducera den lutherska tron, vilket dock var föga framgångsrikt. Den lutherska tron vann dock mot den grekisk-ortodoxa genom att en betydande del av de ortodoxa flydde till Ryssland,[5] särskilt i de nordöstra delarna av Ingermanland där de svenska lagarna och det lutherska kyrkobruket väckte stort missnöje. Samtidigt skedde en invandring av lutherska finnar från trakterna i Savolax och Karelska näset (huvudsakligen från Äyräpää) till Ingermanland.
1664 uppgick befolkningen i Ingermanland till högst 15.000 personer. Den lutherska delen utgjorde 41.1% 1656, 53.2% 1661, 55.2% 1666, 56.9% 1671 och 73.8% 1695.
Det svenska Ingermanland organiserades efter fyra slottslän, Ivangorod, Jama, Kaporje och Nöteborg. Nyen utvecklades till Ingermanlands handelscentrum. 1642 blev det även områdets administrativa centrum. 1656 skadades staden och det administrativa centrat flyttade till Narva.[6]
Under Tsarryssland 1721-1917
När det stora nordiska kriget bröt ut år 1700 kunde Ryssland efter några år återta hela Ingermanland. 1703 började Peter I av Ryssland (Peter den store) att anlägga S:t Petersburg vid Nevas mynning nära den svenska staden Nyen. Ingermanland blev nu ett guvernment kallat Ingermanlands Guvernment 1708-1710, S:t Petersburgs Guvernment 1710-1914, Petrograds Guvernment 1914-1924 och Leningrads Guvernment 1924-1927.
De stora nordiska kriget avslutades med freden i Nystad 1721 varvid Ingermanland blev ryskt de jure. Ingermanland utvecklas nu under ryskt välde, vilket under tsartiden bland annat innebar att bönderna blev livegna. Först 1861 avskaffades livegenskapen.
Vid 1897 hade antalet finskingermanländare vuxit till 130.413. 1917 var antalet 140.000, där 45.000 fanns i norra Ingermanland, 52.000 i centrala och östra Ingermanland, 30.000 i västra ingermanland och 13.000 i Petrograd.
Från 1868 började även estländare att flytta till Ingermanland. 1897 var antalet estländare som bodde i S:t Petersburgs guvernment 64.116, där 12.238 bodde i själva S:t Petersburg. 1926 hade antalet ökat till 66.333 (varav 15.847 i Leningrad).
När det gäller ingrare var antalet 17.800 år 1834, 21.000 år 1897 och 26.137 år 1926.
Mellankrigstiden 1917-1939
Efter oktoberrevolutionen 1917 utropades Republiken Norra Ingermanland, med stöd från Finland, som oberoende stat. Det behärskade delar av det Karelska näset mellan åren 1919 och 1920. Efter fredsfördraget i Dorpat mellan Finland och Ryssland 14 oktober 1920 blev området inkorporerat i Ryssland, men åtnjöt viss grad av autonomi.
Efter Estniska frihetskriget och Fredsfördraget i Dorpat den 2 februari 1920 mellan Estland och Ryssland hamnade den allra västligaste delen av Ingermanland, det så kallade Estniska Ingermanland, i Estland medan resterande delen fortsatte under först ryskt och senare sovjetiskt styre.
1920 utgjorde höjdpunkten för finskingermanländarna. Då fanns 300 finskspråkiga skolor och 10 finskspråkiga tidningar i Ingermanland. Den första heltäckande folkräkningen i Sovjetunionen 1926 räknade 114.831 "Leningradfinnar", som finskingermanländarna kallades. Räkningen visade också att antalet ryssar var fler än finskingermanländare i centrala Ingermanland, medan i norra Ingermanland utgjorde finskingermanländarna en majoritet.
1928 startade kollektiviseringen av jordbruket i Ingermanland. Med detta följde en deportering av de mest välbeställda bönderna, de så kallade kulakerna till bland annat Kolahalvön, Kazakstan och Centralasien. Deportering utfördes flera gånger fram till 1936. Finskingermanländarna ersattes av ryssar, men även tatarer och ukrainare.
Hösten 1934 etablerades en förbjuden zon längs Sovjetunionens västra gräns. Officiellt var den 7,5 km bred, men längs den estniska gränsen var den upp till 90 km bred. Där kunde ingen uppehålla sig utan tillstånd från NKVD och de som betraktades som "politiskt opålitliga", exempelvis finskingermanländarna och en del andra folkslag, var tvungna att flytta därifrån.
1937 genomfördes ytterligare aktioner mot finskingermanländare och ingrer. Lutherska kyrkor stängdes. Skolor med undervisning på finska och ingerska stängdes. Tidningar och radiostationer på finska och ingerska blev förbjudna.
Förhållandena var dock annorlunda i det Estniska Ingermanland. Där blommande finskheten upp.
Andra världskriget
Ingermanländare flydde under andra världskriget till Sverige och Finland.
Efter andra världskriget
Även senare har Ingermanland förryskats, dock mer som ett resultat av en naturlig process. Även om S:t Petersburg var en huvudsakligen ryskspråkig stad, så var länge den omgivande landsbygden ingermanländsk- eller finsktalande, men med ökad urbanisering och under inflytande från den centrala miljonstaden har trakten förryskats. Många kvarvarande ingermanländare har emigrerat till Finland under 1990-talet, inklusive sådana som under tidigare generationer har tagit till sig ryskan som sitt språk.
Ingermanlänningar i Sverige
Cirka 4500 ingermanländska flyktingar kom till Sverige under andra världskriget. De fick inte bosätta sig i de tre största städerna utan kom att bosätta sig på orter som Mölnlycke, Borås, Västerås. Ingermanlänningar har ofta kommit att misstas för etniskt finska invandrare. Ingermanländska föreningar startades för att bevara den ingermanländska kulturen och 1956 bildades paraplyorganisationen Sveriges ingermanländska riksförbund (SIR). Författaren Eino Hanski skrev flera böcker om Ingermanland.
Se även
Källor
- ↑ Sveriges ingermanländska riksförbund: Sverigeingermanländernas historia, 2000.
- ↑ Ursprungligen från www.inkeri.fi, översatt av Inkeri P. ”Finskingermanländsk krönika”. Inkeri Ättling. http://hem.bredband.net/inkeriattling/kronikka.html. Läst 2007-09-06.
- ↑ Vahtre, Lauri och Viikberg, Jüri. ”The Red Book of the Peoples of the Russion Empire - The Votes”. http://www.eki.ee/books/redbook/votes.shtml. Läst 2007-09-04.
- ↑ Vahtre, Lauri och Viikberg, Jüri. ”The Red Book of the Peoples of the Russion Empire - The Izhorians or Ingrians”. http://www.eki.ee/books/redbook/izhorians.shtml. Läst 2007-09-04.
- ↑ Nationalencyklopedin: Uppslagsord Ingermanland
- ↑ Kurs, Ott (1994). Ingria: The broken landbridge between Estonia and Finland. GeoJournal 33.1, 107-113
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Ingermanland, 1904–1926 (Not).
Litteratur
- Kyösti Väänänen: Herdaminne för Ingermanland I, Lutherska stiftsstyrelsen, församlingarnas prästerskap och skollärare i Ingermanland under svenska tiden, Helsingfors/Borgå 1987, ISBN 951-9018-28-X
- Georg Luther: Herdaminne för Ingermanland II, De finska och svenska församlingarna och deras prästerskap 1704-1940, Helsingfors 2000, ISBN 951-583-052-4
