Axel Oxenstierna
Från Rilpedia
Axel Oxenstierna af Södermöre, född 16 juni 1583 på Fånö, död 28 augusti 1654 i Stockholm, var en svensk greve och statsman. Han var medlem av riksrådet 1609 och utsågs till rikskansler 1612. Oxenstierna var son till riksrådet Gustaf Gabrielsson Oxenstierna (1551–1597) och Barbro Bielke, och bror till Gabriel Gustafsson Oxenstierna (1587–1640). 1608 gifte han sig med Anna Bååt på Tidö.
Innehåll |
Biografi
Tidigt liv
1599 skickades Axel tillsammans med sina bröder av förmyndaren Johan Oxenstierna till dåtidens förnämsta högskolor i Wittenberg, Jena och Rostock. Han studerade främst teologi och latin. Vid hemkomsten 1603 utnämndes han till kammarjunkare hos Karl IX. 1606 anförtroddes han en beskickning till Mecklenburg, under sin frånvaro utnämndes han till riksråd. Genom Karl IX:s testamente 1611 blev han medlem av Gustav II Adolfs förmyndarregering. Redan vid riksdagen i Nyköping i december samma år fungerade han som rikskansler, men tillträdde formellt först den 6 januari 1612, när Gustav II Adolf tillträtt. Samma år reste han som den främste representanten på den svenska sidan till fredsförhandlingarna i Knäred och undertecknade fredshandlingarna den 18 januari 1613. Han belönades den 17 april samma år med posten som häradshövding i Snevringe härad samt 5 februari 1614 friherreskap i Kimito.
Han låg bakom flera lagförslag, främst inom handel och industri. Han utförde ett flertal uppdrag på uppdrag av Gustav II Adolf och belönades den 16 augusti 1622 med att få hela biskopsdömet Wenden i förläning.
Oxenstierna var Gustav II Adolfs närmaste man under mycket lång tid. Han ordnade med bröllopet mellan kungen och Maria Eleonora av Brandenburg 1620. Under kriget mot Polen och kriget mot Ryssland hade han ansvar över arméns och flottans försörjning, inklusive mat och pengar. 1622 blev han generalguvernör över Riga.
1629 förhandlade han fram Stilleståndet i Altmark, där Sverige erhöll Livland. Samma år blev han generalguvernör över de nyerövrade svenska territorierna i Preussen.
Trettioåriga kriget
Efter slaget vid Breitenfeld började han assistera kungen i det pågående trettioåriga kriget. Eftersom Gustav II Adolf krigade i Franken och Bayern blev han 1632 legatus över Rhenländerna, vilket innebar att han hade kontroll över samtliga tyska generaler och prinsar i svensk tjänst. Trots att han aldrig utkämpade ett slag, hade han ett stort strategiskt ansvar.
Efter kungens död i slaget vid Lützen 1632 blev han i praktiken landets regent, då drottning Kristina var omyndig. Han ingav protestanter nytt hopp och omorganiserade regeringen i Sverige. Oxenstierna hade även full kontroll över de territorier Sverige erövrat i kriget.
Han vann stor respekt från Sveriges motståndare genom sitt pampiga levnadssätt, bland annat kom han till Frankfurtkongressen i mars 1634 i en vagn dragen av sex hästar och tyska prinsar som följde honom till fots. Efter det svenska nederlaget vid Nördlingen 1634, lyckades han med att blanda in Frankrike i kriget, på protestanternas sida 1636.
”Torstensons krig” och Oxenstiernas senare liv
Oxenstierna lyckades övertala rådet att 1643 förklara krig mot ett militärt svagt Danmark, det så kallade Torstensons krig. I freden i Brömsebro lyckades han att få danskarna att avträda Jämtland, Härjedalen, Gotland, Ösel samt Halland på 30 år.
I Westfaliska freden 1648 fick Sverige Pommern, Usedom, Wollin, Wismar och Bremen-Verden. Det trettoåriga kriget avslutades därmed.
Oxenstiernas sista år påverkades av Kristinas avundsjuka mot honom. Han var från början motståndare till Kristinas abdikation, men efter att den nye kungen Karl X Gustav visat stor aktning gentemot honom ändrade han sig. Axel Oxenstierna avled i Stockholm den 28 augusti 1654.
Axel Oxenstierna betraktas som det svenska Postverkets skapare 1636 och han blev 1936 i samband med Postverkets 300-årsjubileum den förste svenske ”icke-konung”, som avbildats på ett svenskt frimärke. Vidare blev han förste icke-kungliga svenska person att få sitt porträtt på ett mynt, en thaler myntad i Würzburg efter Gustav II Adolfs död 1632.
Riksarkivets och Vitterhetsakademiens Oxenstiernaprojekt
Axel Oxenstiernas efterlämnade arkiv, som idag utgörs av cirka 500 arkivvolymer, har i två omgångar förvärvats av staten och finns idag i Riksarkivet. Hans omfattande brevväxling har varit under utgivning sedan 1888. Mellan detta år och 1977 utkom 28 band, varefter projektet avstannade. Projektet har 1999 återupptagits i samarbete mellan Riksarkivet och Vitterhetsakademien och avses fortgå till år 2005. Brevväxlingen publiceras nu i form av en databas och en textedition, båda tillgängliga via Riksarkivets webbplats.
Barn
- Kristina Oxenstierna (Axelsdotter) (1609–1631)
- Gustav Oxenstierna (Axelsson) (1609–1629)
- Johan Oxenstierna (Axelsson) (1611–1657)
- Birgitta (Brita) Oxenstierna (Axelsdotter) (1613–1617)
- Barbro Oxenstierna (Axelsdotter) (1615–1617)
- Åke Oxenstierna (Axelsson) (1616–1617)
- Katarina (Karin) Oxenstierna (Axelsdotter) (1617–1661)
- Erik Oxenstierna (Axelsson) (1624–1656)
- Gabriel Oxenstierna (Axelsson)
- Jakob Oxenstierna (Axelsson)
- Maria Oxenstierna (Axelsdotter)
Känt citat
Axel Oxenstierna lär ha sagt till sin son Johan, som inför resan till Münster tvivlade på sin förmåga att förhandla för Sverige i den Westfaliska freden:
| ” | An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur (Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs) | ” |
Se även
Litteratur
- Gunnar Wetterberg, Kanslern Axel Oxenstierna i sin tid, del 1–2, Stockholm (Atlantis förlag) 2002 (ISBN 91-7486-602-8 och ISBN 91-7486-603-6).
- Sven A. Nilsson (med bidrag av Margareta Revera), ”Oxenstierna, Axel”, Svenskt biografiskt lexikon, bd 28, s. 504–524.
Externa länkar
- Ätten Oxenstiernas hemsida
- Oxenstiernaprojektet
- Axel Oxenstierna – Historiesajten
- Wikimedia Commons har media som rör Axel Oxenstierna
