Postverket
Från Rilpedia
Postverket i Sverige daterar sin begynnelse till 20 februari 1636, då drottning Kristinas förmyndarregering, på Axel Oxenstiernas tillskyndelse, utfärdade förordningarna Om Post-Bådhen, Beställning för Postmästaren Anders Wechell samt Beställning för Oluff Jönsson att resa omkring landet och förordna Posterne. Då drottningen år 1645, efter att ha tillträtt regeringen, godkände den av förmyndarregeringen år 1643 utfärdade General Riksens Postordning, betecknade hon inrättningen som "ett högnödigt och nyttigt wärck så för Oss och Cronan som för alla wåre och Rijkzens trogne Ständer, Undersåtare och Inbyggiare".
Postverket var ursprungligen en myndighet, men utvecklades under 1900-talet till ett så kallat affärsdrivande verk. År 1994 omvandlades Postverket till ett helstatligt aktiebolag och bytte samtidigt namn till Posten AB.
Innehåll |
Postverket under 1600-talet
Genom 1636 års förordning inrättades de så kallade posthemmanen. Härigenom lades postföringen på jordbruket, vilket föll sig så mycket naturligare, som allmogen överallt i landet av ålder varit förpliktad att med fri skjuts och gästning förse dem, som var ute i kungens ärenden. Den nya inrättningen avsåg i viss mån att reformera detta allmogens åliggande, som på grund av grova missbruk från de vägfarandes sida blivit ytterst betungande och framkallat täta klagomål. Man får icke tro, att postverket uppkom med ens och liksom på befallning eller att "postbuden" icke haft några föregångare.
Fastmer hade redan under de tidigare Vasakungarnas regeringar och även dessförinnan på de stora landsvägarna, som från huvudstaden ledde ut till fogdarnas residens i provinserna eller över gränserna ut till grannländerna, plägat med en viss regelbundenhet färdas bud, som medförde kungens och de högsta ämbetsmännens ävensom stundom hovpersonalens brev; men med enskildas varken kunde eller fick dessa kungens "brevdragare" ta befattning. Där färden utsträcktes över gränsen, uppsökte de kungens och rikets agenter hos främmande furstehov eller på de stora handelsorterna och utbytte icke blott brev och allmänna skrivelser, utan även nyheter och upplysningar. På detta sätt uppstod efter hand en någorlunda regelbunden postförbindelse mellan Sverige och utlandet över Markaryd vid gränsen till dåvarande danska Halland.
Den på sträckan Stockholm-Markaryd befordrade regeringsposten fördes över Helsingör vidare till Hamburg, där vi redan 1620 finner ett svenskt postkontor i verksamhet, skött av en särskilt därför anställd tjänsteman. Denna regeringspost var det frö, varur Sveriges inrikes offentliga postväsen framsprungit, i det att åtminstone fr o m 28 juli 1620 - om icke tidigare - posten Stockholm-Hamburg fick användas jämväl för befordring av privatbrev. Men först genom upprättandet av en post, som framgick ej blott på en eller annan kungsväg, utan på alla de vägar och till alla de orter inom landet, där så kunde ske, en post, som likt ett nät utbredde sig över landet till bruk för alla och envar, kan det sägas, att ett svenskt postverk stod färdigbildat.
Rörande postverkets äldre öden må antecknas, att inrättningen 1654-1661 innehades som förläning av riksrådet Vilhelm Taube i egenskap av "generalrikspostmästare" samt 1662-1669 var bortförpaktat till den tyskfödde Johan Beijer, vilken redan före Taube varit anställd som postchef och därvid utvecklat mycken duglighet. 1673 bortförlänades postkassan ånyo, då till rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie, men indrogs 1677 åter till kronan. Sedan förvaltades verket någon tid omedelbart av Kanslikollegium, men 1697 inrättades till verkets handhavande under kollegiets överinseende ett överpostdirektörsämbete. Förteckning över innehavare av detta ämbete (1697-1850) återfinns under ordet överpostdirektör
Under den första tiden var det mottagaren av en försändelse som hade att erlägga försändelseavgiften.
På särskilt brådskande brev markerades Express genom att man fäste en liten fågelfjäder på kuvertet, ett fjäderbrev.
Det var stundom ett riskfyllt arbete att köra postdiligensen. Stråtrövare fanns bl a i farliga Kolmården. Till sitt skydd var postföraren utrustad med tjänstepistol.
Postverket under 1700- och 1800-talen
En av Karl XII 1718 påbjuden sammanslagning av post- och skjutsväsendet skulle, om den icke av ekonomiska skäl visat sig outförbar, ha blivit av genomgripande betydelse.
År 1809-1833 stod posten under överuppsikt av Kanslistyrelsen, var sedan till 1840 underordnad handels- och finansexpeditionen av K.M:ts kansli, kom vid departementalstyrelsens införande sistnämnda år under Finansdepartementet samt förlades 1900 under Civildepartementet.
Efter 1850 hade verkets centrala förvaltning erhållit benämningen Generalpoststyrelsen och postchefen titel av generalpostdirektör. En bemärkt generalpostdirektör och reformatör av verksamheten under denna period var A. W. Roos.
Generaldirektörer för Postverket 1850-1994
- Den ursprungliga texten, eller delar av texten, till denna artikel kommer från [1]
(Även titulerade Generalpostdirektörer)
- 1850 Hugo Adolf Hamilton (1802-1871)
- 1850-1867 Otto Wilhelm Staël von Holstein (1802-1884)
- 1867-1889 Adolf Wilhelm Roos (1824-1895)
- 1889-1907 Edvard von Krusenstjerna (1841-1907)
- 1896-1902 Frans Herman Schlytern (1843-1934) (tf)
- 1907-1907 Richard Ossbahr (1853-1936) (tf)
- 1907-1925 Julius Juhlin (1861-1934)
- 1926-1946 Anders Örne (1881-1956)
- 1947-1964 Erik Swartling (1900-1985)
- 1965-1973 Nils Hörjel (1917-2006)
- 1973-1982 Ove Rainer (1925-1987)
- 1983-1988 Bertil Zachrisson (f. 1926)
- 1988-1994 Ulf Dahlsten (f. 1946)
Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
