Smålom

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
?Smålom
Smålom i sommardräkt
Smålom i sommardräkt
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Lomfåglar
Gaviiformes
Familj: Lommar
Gaviidae
Släkte: Gavia
Art: Smålom
G. stellata
Vetenskapligt namn
§Gavia stellata
Auktor: Pontoppidan, 1763
Synonymer

Colymbus stellatus Pontoppidan, 1763 Colymbus lumme Brünnich, 1764
Colymbus septentrionalis Linnaeus, 1766
Gavia lumme Forster, 1788
Colymbus mulleri Brehm, 1826
Urinator lumme Stejneger, 1882
Adult smålom i vinterdräkt.
Adult smålom i vinterdräkt.
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Smålom (Gavia stellata) är en monotypisk vattenlevande flyttfågel som återfinns i den tempererade regionen på norra halvklotet. Det är den minsta arten och också den art som har det största utbredningsområdet inom familjen lommar. Den är Värmlands landskapsfågel.

Innehåll

Taxonomi och evolution

Smålommen beskrevs första gången taxonomiskt av den danske naturalisten Erik Pontoppidan 1763. Den är en monotypisk art som trots sitt stora utbredningsområde inte delas upp i några distinkta underarter.[1] Först placerade Pontoppidan arten i släktet Colymbus, vilket var ett släkte som omfattade doppingar såväl som lommar, och som idag inte längre är i bruk. 1788 delade den tyske naturalisten Johann Reinhold Forster upp detta släkte och flyttade lommarna till sitt nuvarande släkte[2] Släktskapet till familjens fyra övriga arter är komplex och smålommen skiljer sig mest från de fyra andra vad gäller morfologi, beteende, ekologi och häckningsbbiologi. Trots detta placeras alla fem lommar i samma släkte. Man tror att arten utvecklades i Palearktis och att dess utbredningsområde senare expanderat till Nearktis.[1]

Utseende

Den är mäter 55-67 cm på längden, har ett vingspann på 91-110 cm[3] och väger i genomsnitt 1,4 kg[4]. Den är den minsta och lättaste av lommarna. På sommaren är den askgrå på huvud och hals, med en stor rödbrun fläck på framsidan av halsen. Resten av kroppen är mörkt grå med små ljusare fläckar på ovansidan och ljus på undersidan. Simmande håller den ofta huvud och näbb påtagligt uppåtriktade. I vinterdräkten är den mörkgrå med små ljusa prickar på ovansidan. Den har grå hjässa, grå halsbaksida och vit undersida, strupe och ansikte.

Vingslagen är snabbare än de andra lommarnas och benen skjuter i flykten nätt och jämnt ut bakom stjärten. Den höjer och sänker ofta huvudet i flykten och flyger i övrigt ofta med sänkt huvud.

Utbredning och biotop

Merparten av alla smålommar är flyttfåglar och förekommer i den tempererade regionen på norra halvklotet i de norra delarna av Europa, Asien och Nordamerika. Populationen som häckar på Kurilerna och på Aleuterna är stannfåglar.[5] De bygger sitt bo vid små skogsomslutna vattendrag, ofta med gungflystränder men även vid vattendrag med fasta stränder och stenig botten.[6]

Under vinterhalvåret lämnar alla fåglar sina sötvattensområden och övervintrar i kustområden. Vissa flyttar kortare sträckor medan andra flyttar längre söderut. På vinterhalvåret förekommer smålommen så långt söderut som Mexiko, Medelhavet, Turkiet, Sydkorea, Japan och Taiwan.[5]

Förekomst i Sverige

Fågeln finns främst i norra Sverige, men är utspridd över stora delar av landet. På vintern flyttar smålommen söderut. Vissa par flyttar bara till de södra delarna av Sverige, medan andra par flyttar längre söderut.

Beteende

Eftersom fötterna är placerade så långt bak på kroppen så kan den inte gå på land. Dock använder den fötterna för att putta sig fram, liggande på bröstet.[4] Juvenila fåglar använder denna metod när de ska förflytta sig från häckningsplatsen till större vattendrag, som även omfattar floder och havet.[7] Smålomen är den enda lomen som kan ta till vingar direkt från marken.[8]

Smålommen är en dagaktiv flyttfågel som förflyttar sig en och en eller i mindre, löst sammansatta grupper.[4] Den tenderar att förflytta sig nära kusten istället för längre ute till havs.[9] Den är en kraftfull flygare, och mätningar visar att den kan flyga upp till 75-78 kilometer i timmen.[10] Som alla lommar genomgår den varje år en komplett ruggning och en partiell ruggning. Under den kompletta ruggningen, då den anlägger sin praktdräkt, förlorar den alla sina ving- och stjärtpennor, och kroppsfjädrar, och blir flygoförmögen i ungefär 3–4 veckor. Till skillnad från andra lommar, som genomgår denna ruggning under senvintern-våren, så genomgår smålommen denna kompletta ruggning någon gång mellan början av augusti och november. På våren genomgår den sedan en partiell ruggning[11][12]

Föda

De små vattendrag där smålommen ofta placerar sitt bo har ofta inte har tillräckligt med föda utan lommen måste ofta flyga långa sträckor för att få tag på föda.[6] Som de andra arterna inom familjen så är smålommen en utpräglad fiskätare, men den lever också av mollusker, kräftdjur, grodor, vattenlevande ryggradslösa djur, insekter, fiskrom och till och med växtmaterial.[1] Den snappar, snare än spetsar sitt byte vilket den oftast fångar under vattnet.[13] I vanliga fall använder den bara sina stora fötter för att få kraft att simma under vattnet men den kan också använda sina vingar för att snabbt gira under vattnet eller för att accelerera snabbare.[14] Vid födosök under vatten dyker den mellan 2-9 meter djupt och stannar i genomsnitt under vattnet i en minut.[1]

Ungfåglar är från början kompetenta simmare och kan följa med sina föräldrar strax efter att de kläcks.

Under de första dagarna efter kläckning matas ungarna med vattenlevande insekter och små kräftdjur av båda föräldrarna. Efter 3–4 dagar övergår födan till småfisk som sväljs hela. Efter fyra veckor kan den äta samma föda som sina föräldrar.[15]

Häckning

Smålommen är monogam och bildar par som håller ihop under lång tid. Paret bygger tillsammans boet som är en grund urgröpning i marken (eller sällsynt byggt som en plattform av lera och växtdelar) som fodras med växtdelar och ibland med ett fåtal fjädrar. Boet placeras inom en halvmeter från ett mindre vattendrag. Honan lägger som oftast två ägg, men kullar med 1-3 ägg har rapporterats, och dessa ruvas i 24-29 dygn, främst av honan. Äggen är grönaktiga till olivbruna med svarta fläckar och mäter 75x46 millimeter och väger i genomsnitt 83 gram, varav 8 procent utgörs av skalet.[13][16] Ruvningen påbörjas så fort det första ägget är lagt, vilket resulterar i att äggen kläcks vid olika tillfällen. Ungarna är borymmare när de kläcks och har duniga fjäderdräkter, öppna ögon och kan mer eller mindre direkt förflytta sig. Ungarna matas sedan i ungefär 38–48 dagar. Även efter att ungen är flygfärdig kan föräldrarna fortsätta att mata sina ungar. Vid fara försöker den ruvande föräldern på olika sätt lura iväg den eventuella predatorn bort från äggen eller ungarna. Ibland spelar den död med utsträckt hals för att sedan snabbt skjuta ut sig i vattnet, dyka och sedan komma upp till ytan långt bort från boet.[6]

Smålommen och människan

Namn

Släktnamnet Gavia är latin och betyder "havsmås" eller bara "mås", och användes av den romerska naturalisten Plinius den äldre.[17] Artepitetet stellata är latin och betyder ungefär "stjärnbeströdd" eller "försedd med stjärnor" och refererar till den ljusprickiga ryggen som fågeln har i sin vinterdräkt.[18][17] Det svenska trivialnamnet lom, eller det gammalnorska lómr, tror man är ursprunget till exempelvis det engelska loon, och härstammar från ordet "lam" och refererar förmodligen till lommarnas klumpiga sätt att ta sig fram på marken.[1] Äldre folkliga och dialektala namn på smålom har varit "luma" i Hälsingland, "tjärnlom" och "pärllom" i Småland, och "grålom" i Sörmland.[19]

Som nyttodjur

Smålommen har använts som födokällan sedan förhistorisk tid,[20][21] och smålommen jagas än idag, både för kött och ägg, av ursprungsbefolkning i vissa delar av världen.[22] Även skinnet har används eftersom det är vattenavstötande. Exempelvis vet man att det förr användes i Floda i Dalarna till locken på ryggsäckar och axelväskor,[19] och traditionellt har det i Ryssland används till kepsar, kragar och andra kläddetaljer.[23]

Folktro

Smålommen har varit en central gestalt inom skapelseberättelse hos många olika grupper runt om i Holarktis.[24] Enligt myten, vars versioner inte skiftar nämvärt, trots stora geografiska avstånd, så blev lommen tillfrågad av en stor shaman att hämta upp jord från botten av havet. Denna jord blev sedan grunden till alla landmassor.[24][25] Jakuterna berättar en likande, men något annorlunda myt. När Gudsmodern beslöt sig för att skapa jorden skapade hon först lommen Gagare och anden Ulunkus. Dessa beodrades att dyka ned till bottnen av havet för att hämta upp jord. Först upp med jord i näbben kom anden. Först så småningom kom lommen och beklagade sig att han inte lyckats finna någon jord. Men Gudsmoderna blev förgrymmad när hon såg att lommen lurades och hade jord i näbben. För detta straffade hon lommen genom att låta den stanna i vattnet för evigt för att leva av vad den fann i dyn. Andens jord lät hon istället värma i solen och av denna jord uppstod fast mark som hon lät anden beträda.[19] Tron att lommen lever hela sitt liv i vattnet är utbrett. I Söndmöre i Norge sade man att den hade sitt rede på havsbottnen och att den bara kom till land sista söndagen före jul som därför kallades för Lomsöndagen. Det finns också en mängd olika myter om hur lommen fick sina konstiga fötter.[19]

Länge har lommen ansetts kunna förutspå väder och stormar. I delar av Storbritannien har man sagt att om lommen flyger över land blir det fint väder, men flyger den över havet blir det regn.[16] Liknande berättelser om lommens möjligheter att spå väder finns även i Sverige. I exempelvis Hjersås i Skåne sades det att om lommen flyger norrut kan göingen vänta att få flod på sina ängar, men flyger den åt söder blir det torka.[19] I Norrland har man istället sagt att om lommen flyger över isen om våren kommer det födas osedvanligt många oäktingar.[19]

Referenser

Noter

  1. ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 Carboneras, Carles (1992)
  2. ↑ J. A Allen, The Proper Generic Name of the Loons (1897) The Auk. 14. sid. 312–313.
  3. ↑ Mullarney et al 1999
  4. ↑ 4,0 4,1 4,2 Sibley, David: The Sibley Guide to Birds, Alfred A. Knopf, New York 2000, sid. 23. ISBN 0-679-45122-6. 
  5. ↑ 5,0 5,1 Larsson 2001
  6. ↑ 6,0 6,1 6,2 Wahlberg 1993
  7. ↑ Maud D Haviland, On the Method of Progression on Land of a Young Red-throated Diver British Birds. 8. sid. 241–243.
  8. ↑ E. G. B Mead-Waldo, Habits of the Red-throated Diver British Birds. 16. sid. 172–173.
  9. ↑ Kevin D. Powers, Loon migrations off the coast of the northeastern United States Wilson Bulletin. 95. sid. 125–132.
  10. ↑ Rolph A. Davis, Flight speed of Arctic and Red-throated Loons The Auk. 88. sid. 169.
  11. ↑ Glen E. Wolfenden, Selection for a Delayed Simultaneous Wing Molt in Loons (Gaviidae) The Wilson Bulletin. 79. sid. 416–420.
  12. ↑ Alexander Hellquist, Så ruggar våra icke-tättingar (2007) Roadrunner. 15. sid. 40-46.
  13. ↑ 13,0 13,1 Ehrlich, Paul R.; Dobkin, David S., Wheye, Darryl & Pimm, Stuart L.: The Birdwatcher's Handbook, Oxford University Press, 1994, sid. 2. ISBN 0-19-858407-5. 
  14. ↑ Charles W. Townsend, The Use of the Wings and Feet by Diving Birds (1909) The Auk. 26. sid. 234–248.
  15. ↑ Cramp 1977
  16. ↑ 16,0 16,1 ”Red-throated Diver”. British Trust for Ornithology. http://blx1.bto.org/birdfacts/results/bob20.htm. Läst 2008-06-27. 
  17. ↑ 17,0 17,1 Johnsgard, Paul A.: Diving Birds of North America, 1987. ISBN 0803225660. 
  18. ↑ Simpson, Donald Penistan: Cassell's Latin Dictionary, Cassell Ltd, London 1979, 5, sid. 883. ISBN 0-304-52257-0. 
  19. ↑ 19,0 19,1 19,2 19,3 19,4 19,5 Carl-Herman Tillhagen (1978) Fåglar i folktron, LTs förlag, Stockholm, sid:327, ISBN 91-36-01184-3
  20. ↑ Bryan C. Gordon, Whirl Lake: A Stratified Indian Site Near the Mackenzie Delta Arctic. 27. sid. 175-188.
  21. ↑ Antonio Tagliacozzo, Exploitation of Anseriformes at two Upper Palaeolithic sites in Southern Italy: Grotta Romanelli (Lecce, Apulia) and Grotta del Santuario della Madonna a Praia a Mare (Cosenza, Calabria) (2002) Acta zoologica cracoviensia. 45. sid. 117-131.
  22. ↑ Louis Bird; Jennifer S.H. Brown: Telling Our Stories: Omushkego Legends and Histories from Hudson Bay, Broadview Press, 2005. ISBN 1551115808. 
  23. ↑ ”Red-throated Loon”. Birds of North America Online. Cornell Laboratory of Ornithology and the American Ornithologists' Union. http://bna.birds.cornell.edu/bna/species/513/articles/conservation. Läst 2008-03-27. 
  24. ↑ 24,0 24,1 Elli Kaija Köngäs, The Earth-Diver (Th. A 812) (1960) Ethnohistory. 7. sid. 151-180.
  25. ↑ Leonard Lutwack: Birds in Literature, University Press of Florida, 1994, sid. 82. ISBN 0813012546. 

Källor

Artikeln är delvis översatt från engelskspråkiga wikipedias artikel Red-throated Diver, läst 2009-03-29, där följande källor anges:

  • Carboneras, Carles (1992). Family Gaviidae (Divers). in Josep del Hoyo, Andrew Elliott & Jordi Sargatal. Handbook of the Birds of the World, Volume 1: Ostrich to Ducks. Barcelona: Lynx Edicions. sid: 162–172.
  • Cramp, Stanley, ed (1977). Gavia stellata Red-throated Diver. Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa: Birds of the Western Palearctic, Volume 1, Ostrich to Ducks. Oxford University Press. sid: 42–49. ISBN 0-19-857358-8.

Övriga källor

  • Lasson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D.: Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält., Albert Bonniers förlag, Stockholm 1999, första upplagan, sid. 12-14. ISBN 91-34-51038-9. 
  • Wahlberg, T.: Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige, Rabén & Sjögren, Stockholm 1993. ISBN 91-29-61772-3. 

Externa länkar


Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Sm%C3%A5lom"
Personliga verktyg