Kurilerna

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Koordinater: 44°6′N 146°42′O / 44.1, 146.7

Kurilerna ligger mellan Hokkaido och Kamtjatka.
Kurilerna med demarkationslinjer vid olika tidpunkter

Kurilerna är en ungefär 1 300 kilometer lång rad av öar som går från Kamtjatkas södra spets i sydvästlig riktning till nordöstra delen av Hokkaido. Ögruppen har omväxlande tillhört Ryssland (Sovjetunionen) och Japan. Antalet öar är mellan 50 och 60 och deras sammanlagda yta är knappt 16 000 kvadratkilometer. Många är mer eller mindre kobbar och skär.

Alla öarna är i dag under rysk jurisdiktion och ingår i Sachalin oblast i Ryssland, även om Japan hävdar att de fyra sydligaste hör till deras territorium.[1]

Innehåll

Nomenklatur

Ökedjans ryska beteckning är Кури́льские острова́, Kuril'skie ostrova , med betydelsen Kurilöarna. Kurilerna heter på japanska (Kanji: 千島列島 / Hepburn Romaji: Chishima Rettō, bokstavligen Tusenöarsskärgården), även känd som Kuriru-ökedjan (Kanji: クリル列島 / Hepburn Romaji: Kuriru Rettō, bokstavligen, Kuril skärgården). Namnet Kuril härrör från autonym av urfolket Ainu, öarnas ursprungliga invånare: "kur", som betyder människa. Det kan också ha samband med namn på andra öar, som traditionellt bebotts av Ainu-folk, såsom Kuyi eller Kuye för Sakhalin och Kai för Hokkaidō.

Administrativ indelning

Administrativt är ögruppen indelad i de tre rajonerna Juzjno-Kurilskij, Kurilskij och Severo-Kurilskij, med totalt 18 977 invånare (1 januari 2008).[2] Största stad är Juzjno-Kurilsk med 6 331[2] invånare (1 januari 2008). Störst befolkning har öarna Paramushir och Iturup.

Geografi

Öarna vilar på en bergsrygg under vattnet. Formationen liknar kvarstående pålar till en brygga, som en gång förenat Kamtjatka med Hokkaido. De flesta "pålarna" består av lavaformationer (andesit och basalt). Vulkanisk aska ingår också som en viktig beståndsdel. Flera av öarna har troligtvis uppstått genom anhopning av aska som förts dit av havsströmmar. Det finns 23 vulkaner i området. 13 av dem är ännu verksamma. Heta källor och jordbävningar förekommer rikligt. De flesta öarna i Kurilerna är höga.

De mineraler som förekommer är järn och koppar.

Ekologi

De sydligare öarna är täckta ända till toppen av en rik vegetation som får sin karaktär av mörka barrträd, särskilt dvärgtall (Pinus pumila). Det finns också popplar, björkar, viden och dvärgek. De nordligaste öarna är till stor del täckta av snö och har tunn växtlighet endast vid stränderna. Djurvärlden representeras av varg, sobel, röd och svart räv, bäver samt utter. Befolkningen utgjordes tidigt av ainu. Många av öarna är dock obebodda av människor.

Historia

En grupp ainu fotograferade 1904.

Ainu är ett av ursprungsfolken på Kurilerna. Ökedjan kom först under nominell japansk administration under Edoperioden, i form av anspråk från Matsumae-klanen. Dokumenterat är att etniska japaner kände till de nordliga öarna för 375 år sedan.[3] Handel mellan dessa öar och Ezo (=Hokkaidō) hade dock bedrivits länge dessförinnan. På "Shōhō Onkuko Ezu", en karta över Japan, upprättad 1644 av Tokugawa-shogunatet, finns 39 större och mindre öar utritade nordost om Shiretoko-halvön och Kap Nosappu. Ainu-folket kuvades och japaniserades under 1800-talet.

Ryssland började rycka fram mot Kurilerna från tidigt 1700-tal. Ryssarna skickade visserligen ofta expeditioner för utforskning och bedrev jakt på havsutter, men de kom aldrig söder om Urupön. Ryssar hade en bosättning på Iturup under 1700-talet . Tokugawa shogunatet kontrollerade öarna söder därom och höll vakter stationerade på dessa öar för att förhindra utländska strandhugg.

År 1811 blev den ryske kaptenen Vasily Golovnin och hans besättning, vilka hade lagt till vid Kunashir under en hydrografisk kartläggning, tillfångatagna av vasaller till Nambu-klanen och skickade till Matsumae-myndigheterna. Då en japansk köpman, Takadaya Kahei, likaså blivit gripen av ett ryskt skepp nära Kunashir, kom Japan och Ryssland att ta upp förhandlingar om att fastlägga gränsen mellan de båda länderna.

Ett Fördrag om Handel, Sjöfart och Gränsdragning slöts 1855, och gränsen blev fastställd mellan Iturup och Urup. Gränsöverenskommelsen bekräftade att Japans territorium sträckte sig söderut från Iturup och ryskt territorium gällde norr om Urup. Sakhalin förblev en plats, där folk från båda länderna kunde bo. Japanerna var dock inte tillfreds med det senare otydliga gränsförhållandet och utverkade ett nytt fördrag 1875, The Treaty of Saint Petersburg, vilket resulterade i att Japan avträdde alla rättigheter över Sakhalin i utbyte mot att Ryssland överlämnade alla Kurilernas öar norr om Urup till Japan.

Under det Rysk-Japanska kriget 1904–1905, ledde Gunji, en pensionerad japansk militär och bosättare på Shumshuön, en invasionsstyrka till Kamtjatkas kust. Ryssland skickade förstärkningar till området för att gripa och internera gruppen. När kriget var över, erhöll Japan fiskerätt till 1945 på ryskt vatten som del i rysk-japanskt fiskeriavtal.

Under deras väpnade intervention i Sibirien 1918–1925, ockuperade Japanese styrkor från norra Kurilerna, tillsammans med United States och European styrkor, södra Kamtjatka. Japanska fartyg utförde anfall från havet mot Petropavlovsk-Kamtjatskij.

Sovjetunionen återtog södra Sakhalin och hela Kurilerna med våld under Andra Världskrigets allra sista dagar (se San Francisco-traktaten), men Japan vidhåller ett krav på de fyra sydligaste öarna Kunashir, Iturup, Shikotan, och Habomai-holmarna, tillsammans benämnda de Norra Territorierna. Oegentligheterna går under namnet Dispyten om Kurilerna.

Kurilerna under andra världskriget

  • Den 10 juli 1943 inträffade det första bombardemanget mot de japanska baserna på Shumushu och Paramushiro. Från Alexai –flygplatsen lyfte åtta stycken B-25 Mitchell från 77:e bombskvadronen ledda av kapten James L. Hudelson. Uppdraget slog främst mot Paramushiro-baserna.
  • Ett andra uppdrag flögs den 11 september 1943, när Elfte Air Force skickade ut åtta B-24 Liberator och tolv B-25or. Men då var japanerna på sin vakt och hade förstärkt sitt försvar. 74 av besättningen i tre B-24or och sju B-25or återvände inte. 22 man dödades i strid, en blev tagen fånge och 51 internerade på ryska Kamtjatka.
  • 11th Air Force genomförde andra bombuppdrag mot norra Kurilerna den 5 februari 1944, när de följde sex B-24 från 404th Bombskvadronen och 16 stycken P-38 från 54th Fighterskvadronen.
  • Japanerna reporterade att Matsuwas militära installationer var förmål för amerikanska flyganfall mellan 1943–44.
  • Amerikanarnas "Operation Wedlock", avlänkade den japanska uppmärksamheten mot norr och missledde dem om U.S. strategin i Stilla havet. Planen inkluderade anfall från luften av USAAF och US Navy Bombers, U.S. Navy kustbeskjutning och u-båtsoperationer. Japanerna utökade sin garnison på norra Kurilerna från 8 000 år 1943 till 41 000 man 1944 och höll mer än 400 luftstridskrafter på Kurilerna och Hokkaidōområdet, då de förväntade sig att amerikanerna kunde anfalla från Alaska.
  • Amerikanska strategiska planerare hade flyktigt övervägt en invasion av norra Japan från Aleuterna under hösten 1943, men förkastade idén som alltför riskfylld och opraktisk. De ämnade använda Boeing B-29 Superfortress på Amchitka- och Shemya-baserna, men förkastade också den idén. U.S. militären höll dock fast vid dessa planer, då de beslutade om expansion av baserna på västra Aleuterna och större byggen igångsattes på Shemya. Men 1945 lades planerna över en möjlig invasion av Japan via den nordliga vägen för gott på hyllan.
  • 18–31 augusti 1945 invaderade sovjetiska styrkor Norra och Södra Kurilerna. Hela den civila japanska befolkningen om cirka 17 000 utvisades fram till 1946.[4]
  • Mellan 24 augusti och 4 september 1945, sände den elfte Air Force of the United States Air Force två B-24's på rekognoceringsuppdrag över North Kuril Islands i avsikt att fotografera den Sovjetiska ockupationen av området. Sovjetiska stridsflygplan gensköt dem och tvingade iväg dem, en föraning om det kalla kriget som skulle komma.

Nuvarande läge och ekonomi

Huvudsamhälle på Shikotan

I dag bebor i runda tal 17 000 personer (etniska ryssar, ukrainare, vitryssar, tatarer, koreaner, Nivkher, Orocher och ainu) Kurilerna. Omkring halva befolkningen lever under existensminimum.[5] Fiske är primärförsörjningen. Öarna har strategiskt och ekonomiskt värde, i termer av fiskerier och mineraltillgångar av pyrit, svavel och diverse malm med flera metaller.

Fram till nyligen (2009) kunde den ekonomiska tillväxten i Ryssland även iakttas på Kurilerna. Det synligaste tecknet på förbättringar är nya satsningar på infrastruktur. Byggnadsarbetare är nu ivrigt sysselsatta med att uppföra en pir och en vågbrytare i Kitovy-bukten, på mellersta Iturup, där pråmar fortfarande är det huvudsakliga transportsättet att ta sig mellan den skyddade viken och fartyg förankrade på redden. Till en kostnad av 1,26 miljarder rubel (330 miljoner SEK) har en ny väg huggits ut genom skogen nära öns största by, Kurilisk, som ska leda till en flygplats som avses öppna under 2010.

Gidrostroy, Kurilernas största affärsgrupp med intressen i såväl fiske som bygg och fastigheter, konstruerade sin andra fiskberedningsfabrik på Iturupön 2006, nu med ett toppmodernt hanteringssystem.

För att komma till rätta med den ökande efterfrågan på elektricitet, är den lokala administrationen också i färd med att uppgradera ett statligt drivna geotermiska kraftverket vid Baransky-berget, en aktiv vulkan, där ånga och hetvatten sprutar fram.[6]

Atlasovön

Den näst nordliga, Atlasovön (Araido på japanska), är en nästan perfekt vulkankon som reser sig rätt upp ur havet och har lett till åtskilliga Japanese elegier i haiku, träsnittstryck och dylikt, lovprisande dess skönhet, ungefär som de brukar om det välkända Fujiberget. Den 13 januari 2007, alstrade en jordbävning med magnituden 8,3 en tsunamivarning. Tsunamin nådde Crescent City, Kalifornien och vållade där mindre skador.

Öarna

Ryska källor omnämner visserligen öarna för första gången 1646, men den tidigaste detaljerade informationen om dem ges av forskningsresanden Vladimir Atlasov 1697. På 1700- och tidiga 1800-talet utforskades Kurilerna av Danila Antsiferov, I.Kozyrevsky, Ivan Yevreinov, Fyodor Luzhin, Martin Shpanberg, Adam Johann von Krusenstern, Vasily Golovnin, och Henry James Snow.

Från norr till söder är de större öarna (inom parentes ges de japanska namnen):

North Kurils (Kita-chishima / 北千島)

Atlasovön — Kurilernas näst nordliga ö, sedd från yttre rymden

Södra Kurilerna (Minami-chishima / 南千島)

Signalny-kobben, sedd från Kap Nosappu, Japan
  • Iturup (Etorofu / 択捉島)
  • Kunashir (Kunashiri / 国後島)
  • Shikotan (色丹島)
  • Khabomai Rocks (Habomai Shotō / 歯舞諸島)
    • Moneron (Kaiba / 海馬島)
    • Polonskogo (Taraku / 多楽島)
    • Zelyoni (Shibotsu / 志発島)
    • Yuri (勇留島)
    • Anuchina (Akiyuri / 秋勇留島)
    • Kharkar (Harukaru / 春苅島)
    • Tanfilyeva (Suishō / 水晶島)
    • Signalny (Kaigara / 貝殻島)


Noter och referenser

  1. ↑ Japan's Northern Territories Japanska UDs syn på dispyten om Kurilerna.
  2. ↑ 2,0 2,1 Publikation Tjislennost naselenija rossijskoj federatsii, po gorodam, poselkam gorodskogo tipa i rajonam, na 1 janvarja 2008 goda (utgiven av ROSSTAT), invånarantal i Rysslands administrativa enheter 1 januari 2008.
  3. ↑ Stephan, John J (1974). The Kuril Islands. Oxford: Clarendon Press, 50–56. 
  4. ↑ [1]
  5. ↑ Från oljeprospektering, "It was hoped that the proceeds from the ongpoing projects would help to alleviate the high level of poverty in the region". Eastern Europe, Russia and Central Asia, s.v. Sakhalin Oblast" (Europa Publications) (2003).
  6. ↑ Islands disputed with Japan feel Russia's boom - The China Post

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Kurilerna"
Personliga verktyg