Från Rilpedia

För den svenska långfilmen, se Varg (film).

?Varg Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Akut hotad[2]
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Däggdjur Mammalia
Ordning:	Rovdjur Carnivora
Familj:	Hunddjur Canidae
Släkte:	Canis
Art:	Varg C. lupus
Vetenskapligt namn
§Canis lupus Auktor: Linné, 1758
Gråvargens utbredningsområde (2003)
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.^[3]

Innehåll 1 Taxonomi 1.1 Evolutionshistoria 1.2 Underarter 2 Utbredning 2.1 Förekomst i Sverige 2.1.1 Historik 3 Utseende och fältkännetecken 3.1 Morfologiska skillnader mellan varg och hund 3.1.1 Utseende 3.1.2 Spår 4 Ekologi 5 Vargen och människan 6 Den skandinaviska vargens status 6.1 Folktro 6.2 Svenskarnas attityder till varg 6.3 Vargattacker mot människor 6.4 Kulturhistoria 7 Referenser 7.1 Noter 7.2 Webbkällor 7.3 Tryckta källor 8 Externa länkar

Taxonomi

Vargen är ett rovdjur (Carnivora) som tillhör familjen hunddjur (Canidae). Dess närmaste släktingar är rödvargen, coyoten och schakalen. På längre avstånd finns andra medlemmar av familjen hunddjur som rävar och vildhundar.

Utifrån det biologiska definitionen av artbegreppet som lyder "Individer som kan få avkomma som inte är steril är av samma art" så är hund och varg samma art. Den genetiska skillnaden mellan hund och varg är mindre än skillnaden som finns mellan alla idag levande människor.^[4]

Evolutionshistoria

För 60 miljoner år sedan, under paleocen, fanns ett specialiserat mårdliknande rovdjur, Miacis, som utvecklades till vargar, björnar, grävlingar och vesslor. Man tror att hunddjuren utvecklades på den nordamerikanska kontinenten för 30 miljoner år sedan och sedan vandrade dels till Sydamerika, dels över Berings sund till Gamla världen.^[5] För 20 miljoner år sedan fanns en anfader till vargen, Tomarctus, med specialiserade huggtänder och förmåga att förfölja och fälla bytesdjur. Vargens närmaste anfader utvecklades i Eurasien. Den kunde springa snabbt och jaga i grupp och den spred sig över norra halvklotet.

Underarter

Antalet underarter är under diskussion. Antalet erkända underarter har vid en period varit så många som 50 men listan kan också reduceras till ungefär 13-15 underarter. Modern klassificering av dessa underarter baseras på DNA, anatomi, utbredning och flyttningsbeteenden. Vargen uppvisar en mycket stor dimorfism över sitt geografiska utbredningsomåde. Kring år 2005 erkänns ungefär 37 beskrivna underarter, som bland annat omfattar både dingo och tamhund, men kring detta råder det inte koncensus.^[6]

Den skandinaviska vargen tillhör nominatformen Canis lupus lupus, eller eurasisk varg. Andra underarter är till exempel polarvarg (Canis lupus arctos), arabisk varg (Canis lupus arabs) och indisk varg (Canis lupus palippes). I Ryssland finns både eurasisk varg och rysk varg (Canis lupus albus).

Tamhunden klassificerades tidigare som en egen art, Canis familiaris, men behandlas idag ofta som underart till vargen Canis lupus familiaris. Det råder dock inte vetenskaplig konsensus i frågan och olika discipliner använder olika sätt att klassificera tamhunden.^[7]

Utbredning

Vargen, som var ett av de mest spridda däggdjuren på jorden, minskade snabbt efter medeltiden och idag finns det mellan 100 000 och 200 000 vargar i hela världen.^{[källa behövs]}

• Det finns cirka 6 000 i Västeuropa:
  • 2 000 i Spanien,
  • 2 500 i Rumänien,
  • 510 i Polen,
  • 500 i Italien och
  • 150 i Slovakien (mars 2004)
  • 200-300 i Finland
  • sammanlagt 150-200 i Norge och Sverige (jan 2007)

• Det finns cirka 45 000 i Ryssland

• Det finns cirka 60 000 i Nordamerika:
  • 50 000 i Kanada
  • 8 000 i Alaska
  • 2 000 i Minnesota
  • 600 i övriga delar av USA

Förekomst i Sverige

Historik

I Sveriges gamla landskapslagar är det tydligt att varg var vanligt i hela landet. I Västgötalagen står det: "Alla, som i Västergötland bo, ingen undantagen, skola bygga varggård eller hålla vargnät". I Magnus Erikssons allmänna landslag från 1347 och i Kristofers landslag från 1442 finns liknande skyldigheter. Förutom vargnät skulle man även äga en vargtrumma, vargtång, spjut, gevär och lapptyg. I Olaus Magnus Historia de gentibus septentrionalibus från mitten av 1500-talet står det att vargen är mycket talrik och hemsöker byar på landet under stränga vintrar. I Karl XI:s dagbok från 1689 skriver kungen: "Den 8 november var jag, min son Karl och prins Fredrik uppå jakt i Djurgården och bekommo 10 vargar i stora Lopkärrsbacken, men tvenne sluppo."

Genom 1647 års jaktstadga infördes skottpengar på varg i Sverige. Före 1850 var vargar talrika till och med i Skåne men 1862 fälldes de sista sex vargarna där. Under andra hälften av 1800-talet minskade antalet vargar snabbt i Sverige av flera orsaker: ökat jakttryck, brist på villebråd, ökat användande av stryknin från 1830 samt sjukdomar hos vargen.

Innan år 1900 var södra Sverige utan vargar: den sista vargen i Småland sköts 1868, de sista två vargarna i Stockholms län 1871, Upplands sista varg 1894 och Värmlands sista varg 1896. Den svenska vargstammen vid år 1900 kan uppskattas till ett hundratal djur och under 1950-talet kan stammen uppskattas till omkring 20 djur.^[8]

Fram till 1800-talets början fanns varg i hela Sverige. 1840 sköts närmare 600 vargar. Från mitten av 1800-talet inleddes en kraftig nedgång och snart var vargen försvunnen från södra Sverige. Fram till 1965 betalade staten ut skottpengar för varg men från den 1 januari 1966 blev vargen fridlyst. Vid den tidpunkten fanns det högst ett tiotal vargar kvar. På grund av olaga jakt fanns det 1980 endast en varg kvar.^[9]

Utseende och fältkännetecken

Storleken på varg skiftar mycket på olika platser i världen. De största vargarna förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa och är ungefär 160 centimeter långa, vid skuldran 80 centimeter höga och med en cirka 50 centimeter lång svans. Dessa vargar väger upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång.

Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt.

Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos.

Morfologiska skillnader mellan varg och hund

Utseende

Det kan vara svårt att skilja en varg från en vargliknande hund. Hundraser som jämthund, Siberian Husky, Alaskan Malamute och liknande kan vara mycket lika vargen till utseendet. Det finns emellertid några knep som kan göra det lättare att skilja dessa från vargen.

• Storleken: Vargar är oftast stora, betydligt större än liknande hundar.
• Svansföringen: Vargar håller oftast svansen vågrätt eller lite ner medan hundar går med upprätt eller inrullad svans. När vargen lyfter på svansen står den rakt upp, inte ihoprullad.
• Ansiktsteckningen: Skandinaviska vargar kännetecknas även av ljusare kind- och hakpartier. Dessa ljusa partier når aldrig över ögonen.

Spår

Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds.

Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar.

Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit.

Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande).

Ekologi

Ibland påträffar man ensamma vargar i naturen men den vanligaste levnadsformen är flocken eller familjegruppen som man idag föredrar att kalla den. Vargens flock består av föräldraparet (alfa-djuren), deras årsvalpar samt tidigare ungar. Antalet beror på födotillgången. I Sverige är ett normalstort vargrevir mellan 75 000 och 200 000 hektar (det vill säga drygt tio kvadratmil i genomsnitt).^{[källa behövs]}

Parning sker i februari–mars och de 5–6 ungarna föds i en lya efter 65 dygn^[3]. Det är endast alfahonan som löper och får ungar. Unga vargar är könsmogna först vid två års ålder, men fortplantar sig i allmänhet inte förrän under sitt tredje levnadsår, och kan stanna hos föräldrarna fram till dess. Äldre ungdjur hjälper föräldrarna vid uppfostran av yngre ungdjur. När ungvargarna blir könsmogna lämnar i de allmänhet flocken och letar efter eget territorium.

Hjortdjur, främst älg, samt ren och rådjur är de viktigaste bytesdjuren i Skandinavien, men hare, bäver och grävling ingår också. I närheten av människans boplatser faller även boskapsdjur, tamkatter och tamhundar offer för vargar och unga vargar tar olika insekter (särskilt skalbaggar) som föda. I perioder med mindre tillgång till föda äter vargar även kadaver och biologiskt avfall.

Vargen är en ren köttätare, men kan äta bär och gräs för matsmältningens skull.

Berättelser om rovgiriga vargar tillhör sagornas rike (se närmare uppgifter längre ner på denna sida). Enligt aktuella forskningar behöver en varg 500 till 800 kg föda per år. I genomsnitt äter en individ två kg per dag men det finns även längre perioder där vargar hungrar. I sällsynta fall äter en varg 10 kg föda under en enda måltid.

Enligt de senaste rönen (2006) dödar en normalstor vargflock mellan 100 och 120 älgar på ett år^{[källa behövs]}. Det rör sig då främst om kalvar och ungdjur, samt om äldre älgkor.

Vid en svensk studie utförd av forskare vid Sveriges lantbruksuniversitets viltforskningsstation i Grimsö där ett antal vuxna vargar från tio olika revir märktes med GPS-mottagare, studerades vargens sommarjakt i detalj^[10]. Det framgick att 96 % av biomassan bestod av älg. Av 199 vargdödade kadaver var 148 älgar, 9 rådjur, 5 bävrar, 10 grävlingar, 6 harar, 20 fåglar (främst orre och tjäder) samt en kalv från nötboskap. Av älgarna var 133 kalvar och 15 ettåriga älgar, men inget vuxet djur hade dödats av vargar. Av dessa data kan man dra slutsatsen att vargen främst utgör en konkurrent till jägare och inte ett hot mot tamboskap.

Vargen och människan

Vargen tar tamboskap, men skyddet kan ökas med vargsäkert elstängsel. Användandet av sådant har ökat så mycket, att det under 2002 bara dödades cirka 170 får eller nötboskap av Sveriges cirka 70 vargar.

Ett annat problem är att den ibland förföljer och dödar lösspringande tamhundar, oftast jakthundar. Under 2002 dödades ungefär tio hundar av varg i Sverige. En siffra som dock ökat linjärt i takt med den växande vargstammen, men som samtidigt bör sättas i relation till att 96% av alla hundar som dödas dör i trafiken. Även vådaskjutna hundar står för en större del än vargtagna hundar.^[11]

Unga vargar som är ute på tillfälliga vandringar eller är på väg att etablera egna revir kan någon gång bli attraherade av doftämnena hos tamhundars urin. De kan då tillfälligtvis uppehålla sig i eller i närheten av samhällen. Man ska då undvika att mata eller låta hundar "hälsa" på vargen, utan helst skrämma djuret så att det inte återkommer.^{[källa behövs]}

När ungdjuren är cirka ett år, lämnar de flocken och börjar vandra. De kan då utgöra en trafikfara. En sådan ungvarg irrade sig in i Mälardalen och kördes där på av en polisbil på E18 vid Jakobsberg 1993.

Denna artikel eller detta avsnitt anses inte vara skrivet ur ett globalt perspektiv. Förbättra gärna texten eller diskutera saken på diskussionssidan.

Den skandinaviska vargens status

Vargen är i Sverige och flera länder^{[källa behövs]} en hotad art. Även om det finns ett växande sammanhängande norskt-svenskt bestånd sedan 1982, så är arten akut hotad i Sverige. Detta beror på att den skandinaviska vargpopulationen är isolerad från den eurasiska, genom att invandrande individer från Finland och Ryssland inte tillåts passera Norrland på grund av konflikten med rennäringen^{[källa behövs]}. Isoleringen hotar på sikt den genetiska variationen^{[källa behövs]}, och man kan befara en inavelsdepression om inte nytt genetiskt material kommer in österifrån.

Ursprunget till vargstammen i Norge och Sverige är tre individer som invandrade från gränsområdet Finland/Ryssland i slutet av 1970-talet. Det har konstaterats genom jämförelser av deras DNA-profiler med DNA från finska och ryska vargar. Två av dessa etablerade sig i Värmland och fick 1983 sex valpar. Under 1980-talet föddes dock få valpar. I början av 1990-talet fick tillväxten fart genom att en tredje varg vandrade in från Finland. År 1992 fanns 16-17 vargar i Sverige, 1995 40 stycken. Denna snabba tillväxt bromsades dock genom illegal jakt.^[12] 1999 fördelade sig de cirka 70 skandinaviska vargarna på 7 flockar med 12 revirmarkerande par och ett antal ensamlevande individer. 2004 fanns det 110 skandinaviska vargar, varav cirka 85 på den svenska sidan om gränsen (främst i Dalarna, Härjedalen, Närke och Värmland). Sommaren 2005 föddes totalt 13 vargkullar i Sverige, och 2006 tror man att 16-17 par föryngrade sig. Riksdagens etappmål är cirka 200 svenska vargar. Det målet beräknas nås under 2007 eller 2008, om inget oförutsett inträffar. Sedan ska en grundläggande utvärdering göras.

Folktro

I de flesta sagor och historier beskrivs vargen som ett ondskans väsen, såsom i Rödluvan och Gösta Berlings saga, trots att vargen varken är mer eller mindre farlig än något annat rovdjur. På grund av rädslan för vargen har den av folk försetts med så kallade noanamn, för att man trodde att om man kallade den vid sitt rätta namn, så skulle man locka den dit man var. Namnet varg är ursprungligen ett sådant noanamn, och betyder "våldsverkare". Det ersatte det ursprungligare namnet ulv. Andra noanamn på vargen är gråben, tasse eller den gråe. Förmodat vargrika vildmarker har ofta kallats tassemarker.

Svenskarnas attityder till varg

I vargtäta områden ser jägarna vargen som ett hot mot älgjakten. Lokaltidningarna har genomsyrats av den ena insändaren efter den andra, och folkopinioner har hetsats till att ta ställning för eller emot vargen. På vissa platser har man också genomfört lokala folkomröstningar för att sätta press på myndigheterna.

Vid en attitydundersökning från 1999 visade det sig dock att två tredjedelar av svenskarna kan acceptera en vargstam på minst 200 djur. En tredjedel kan tänka sig 500-1000 djur medan 5 procent av de svarande inte vill ha några vargar alls. 56 procent av de som svarade kan tänka sig att ha varg i närheten där de bor. Mest positiva till att ha varg i närheten av bostaden är faktiskt tamdjursägare i vargområden. Bland renägare är det dock endast 18 procent som vill ha varg i närheten av bostaden^[13], vilket kan ha att göra med att renar till skillnad från andra tamdjur hålls i ohägnade marker.

Vargattacker mot människor

Sedan den intensiva forskningen kring varg startade på 1960-talet har två fall när en människa dödats av en varg i västvärlden dokumenterats. En 22-årig student dödades av vargar under en promenad i norra Saskatchewan i Kanada 2006. Han är den första människan som dödats av varg i Nordamerika på hundra år. Mannen, som var ute på en promenad, blev anfallen av vargarna. Genom spår i snön har hela förloppet kunnat följas. 22-åringen försökte fly och slogs till marken. Han hade lyckats resa sig och springa ytterligare en bit innan vargarna slutligen lyckades döda honom. 1963 dödades en 5-årig pojke i Quebec, Kanada. ^[14]. Mellan åren 1980-95 dödades minst 233 barn av vargar i Indien. De flesta under 6 år och i de flesta fall inom byns område när de tillfälligt lämnats ensamma.^[15].

Man har i Sverige endast dokumenterat en handfull historiska fall av vargattacker mot människor. I några av dessa fall har det rört sig om rabiessmittade vargar, till exempel Riala socken i Uppland år 1815. I andra fall har det rört sig om frisläppta vargar som hållits i fångenskap sedan valpstadiet, till exempel Gysingevargen, som härjade i trakterna kring södra Dalälvsområdet under några månader 1820-1821 (detta är också den senaste gången någon människa blev dödad av varg i Sverige). Det finns dock några kända dokumenterade fall då barn har blivit tagna av varg. Dessa är Lommeland i Bohuslän 1797, Steneby i Dalsland 1731, Boda i Värmland 1727-1728, samt Hova i Västergötland 1763. Uppgifter om barn tagna av varg i kyrkböcker från 1700-talet är emellertid inte någon pålitlig källa. För att dessa uppgifter ska bli trovärdiga behöver också andra källor anlitas, t.ex. domböcker, då varje form av våldsam död de facto också utreddes på den tiden.

I dag finns så pass mycket bytesdjur i naturen, att man inte behöver frukta några "desperata" vargar. Dokumenterat att vargen rör sig inom tätbebygda område i vissa delar av Sverige. Människan är inte något bytesdjur för vargen, och har så aldrig varit. Tamboskap kan försvaras med hjälp av vissa hundraser. Till exempel Komondor är en sådan hundras som är framavlad för detta ändamål. Den kan med sin storlek vikt och styrka framgångsrikt försvara boskap på egen hand mot inkräktare och även varg.^[16]

Kulturhistoria

• I grekisk mytologi berättas att Zeus i Arkadien tillbads i vargskepnad^[17]
• I den nordiska mytologin ackompanjeras Oden av de två vargarna Gere och Freke

Referenser

Noter

1. ↑ Mech, L.D. & Boitani, L. 2004. Canis lupus. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. <www.iucnredlist.org>. Läst 20061009.
2. ↑ ”Artdatabanken”. http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/cani_lup.PDF. Läst 11 februari 2009. 
3. ↑ ^{3,0 3,1} ”Artfaktablad - Canis lupus” (PDF). ArtDatabanken. 25 maj 2006. 1. http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/cani_lup.PDF. Läst 24 oktober 2008. 
4. ↑ http://www.de5stora.com/omrovdjuren/varg/fakta/
5. ↑ Hans Ove Larsson: Varg, Natur och kultur, Stockholm 1988, sid. 17. ISBN 91-27-01703-6. 
6. ↑ Wozencraft, W. C. (16 November 2005). Wilson, D. E., & Reeder, D. M. (eds). ed. Mammal Species of the World (3:e upplagan). Johns Hopkins University Press. ISBN 0-801-88221-4.
7. ↑ Clutton-Brock, J., Gentry, A., Groves, C.P.: The Naming of Wild Animal Species and their Domestic Deratives, Journal of Archeological Science 31, 2004. 
8. ↑ Hans-Ove Larsson: Varg, Natur och kultur, Stockholm 1988, sid. 185-196. ISBN 91-27-01703-6. 
9. ↑ Jens Karlsson m.fl: Svenskarnas inställning till varg, Naturvårdsverket, Stockholm 1999, sid. 7. ISBN 91-620-4933-X. 
10. ↑ Svenska älgkor försvarar inte kalvar. UNT 26 oktober 2008 (bör komma som vetenskaplig artikel med författarna Sand, Johansson, Ahlqvist och Liberg).
11. ↑ Sveriges Radio. ”Jägare och trafik farligast för jakthundar”. http://www.sr.se/dalarna/nyheter/artikel.asp?artikel=905667. Läst 28 februari 2009. 
12. ↑ Bengt Oldhammer: I vargens spår, Rättviks Naturskyddsförening, Rättvik 2004, sid. 28-29. ISBN 91-631-6085-4. 
13. ↑ Jens Karlsson m.fl: Svenskarnas inställning till varg, Naturvårdsverket, Stockholm 1999, sid. 15-25. ISBN 91-620-4933-X. 
14. ↑ Winnipeg Free Press 1963-11-18 sid=12 Winnipeg, Manitoba, Kanada
15. ↑ Kishan Singh Rajpurohit: Child Lifting: Wolves in Hazaribagh, India, AMBIO March 1999. ISSN 0044-7447. 
16. ↑ 5 Star Dog – Komondor Mall:Description (Läst 2009-01-02)
17. ↑ 'Mytologiboken, Stockholm 1994, s.23 ^{[specificera källa]}

Webbkällor

• Tyskspråkiga Wikipedias artikel Wolf 4 juni 2006.
• Det Skandinaviska Vargprojektet - SKANDULV [1]
• http://www.5stardog.com/dog-breeds-komondor.asp
• http://www.de5stora.com/omrovdjuren/varg/fakta
• http://www.vargreviret.com/vargdodade_hundar.htm

Tryckta källor

• Linell, John & Bjerke, Tore, 2003: Rädslan för vargen - en tvärvetenskaplig utredning, Utgiven av Viltskadecenter och NINA-NIKU, stiftelsen för naturforskning og kulturminne. [2]
• Pousette, Evert, 1989: De människoätande vargarna, utgiven av Arkeo-Förlaget.
• Kyrkböcker från Lommeland sn, Steneby sn, Boda sn (S), Hova sn, Årsunda sn, Garpenberg sn, Österfärnebo sn, By sn, Hedesunda sn, Husby sn (W), samt Riala sn.
• Udvardiné Lukács Ildikó och Gibizer Tibor: Komondor, kuvasz., Elek és Társa, 1996. ISBN 963-7314-33-4. 
• Aronson, Å. & Eriksson, P. 1990. Djurens spår och konsten att spåra: En fälthandbok. Albert Bonniers förlag AB.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Varg
  Bilder & media

• Viltskadecentret

• Skandinaviska Vargforskningsprojektet

• Svenska Rovdjursföreningen

• Svenska jägareförbundet

• Ekologiska institutionen Lunds universitet, Fråga en ekolog]