Oden
Från Rilpedia
För andra betydelser av Oden och Odin, se Oden (olika betydelser).
Oden (eller Odin; på fornnordiska Óðinn; på tyska Wotan (R. Wagner Nibelungens ring), Wuotan eller Wodan, besläktat med wütend, "rasande"), även kallad Tund, är den ene krigsguden, samt den äldste, störste och visaste av asagudarna, i den nordiska mytologin. Han är också skaldekonstens gud och de dödas gud, och är den främste utövaren av sejdkonsten. Namnet Oden har samma etymologiska grund som Od, Frejas försvunna make. Oden hade också flera andra namn, såsom Gangleri ("Den färdtrötte"), se vidare lista över namn på Oden. Under namnet Jolner är Oden känd som julens speciella gud. Några namn har tillkommit genom bruket av kenningar i den forntida diktningen.
Odens attribut är hästen Sleipner med de åtta benen, korparna Hugin, som betyder tanke och Munin som betyder minne som är Odens budbärare och spejare och Gungner som är hans spjut som aldrig missar sitt mål.[1]
Den andre (och till kulten förmodligen äldre) krigsguden är Tyr (äldre germansk form Tiwaz). Tyr dyrkades främst av fotfolket, medan Oden dyrkades av befälet. De båda gudarna har i de germanska språken givit namn åt tisdag respektive onsdag (som i de romanska språken är helgade åt Mars, också krigsgud, respektive Mercurius).
Enligt Snorres uppfattning i yngre Eddan var Oden en historiskt existerande människa, som från "Tyrkland" invandrat till Svitjod och här blivit upphöjd till gud efter sin död. Teorin har tagits upp av Thor Heyerdahl. I Ynglingasagans prolog berättar Snorre Sturlason att det saxiska folket uppkom genom att asakonungen Oden och hans folkskaror, på sin färd från Svarta Havet till Sverige, lämnade kvar två av sina prinsar i Norra Tyskland, varifrån deras ättlingar sedan lade under sig det som sedan blev Saxland. Snorre hävdade också att asarna kallas så därför att de kom från Asien, vilket får räknas som en folketymologi.
I motsats till Tor använder Oden list och trolldom för att bekämpa ondskan. Sin stora visdom har han fått i utbyte mot sitt ena öga vilket han offrade i Mimers brunn. Hans viktigaste attribut är spjutet Gungner, liksom Tors är hammaren Mjölner. Oden har också sina två korpar Hugin och Munin, som flyger världen runt och skaffar information om allt som hände. När de kommer tillbaks till Oden sätter de sig på hans axel och viskar all viktig information i hans öra. Till Odens djur och kända attribut hör också den åttafotade hästen Sleipner och de båda vargarna Gere och Freke.
Oden är son till Burr och sonson till Bure, som i sin tur uppkom när urkon Ödhumla slickade frost- och salttäckta stenar. Tillsammans med Frigg har Oden sönerna Balder, Hermod och Höder. Likt andra höggudar, till exempel grekernas Zeus, är Oden inte monogam, han har många barn med olika kvinnor. Som Odens äldste son räknas Tor, vars mor är Jord (isländka Jörð) - alltså jorden själv; möjligen ett sidonamn på Frigg, men den saken är osäker.
Som krigsgud har Oden en märklig psykologi, då han också är den store grubblaren bland asar ("yggjungr ása") och då han är dem främste utövaren av sejdkonsten, bland nordbor annars hållen för omanlig. Ovanligt nog bland höggudar plågas han av dåligt samvete, inte minst därför att han i tidernas gryning ingått fostbrödralag med Loke, som sedan låtit dräpa Balder, godast av alla gudar, varför Oden ställts inför valet att antingen bryta en ed eller låta det onda härja fritt. För att komplicera det ytterligare är det Loke som ser till att Oden får både spjutet Gungner och den åttafotade hästen Sleipner.
Oden är inte bara krigets gud utan också skaldekonstens. Han sägs ha skapat runorna, som inte bara hade en kommunikativ funktion utan även ansågs magiska i forntidens norden. I sin omättliga törst efter visdom skall han ha offrat ena ögat i Mimers brunn, och hängt sig själv, Oden offrad åt Oden, i nio dagar. Därför kallas han också för hängguden och man blotade till honom genom att hänga folk. Särskilt i Uppsala där man vart nionde år arrangerade stora fester i Odens ära och hängde hundratals trälar för att försäkra sig om goda skördar. Hans offrande av ena ögat kan jämföras med den andre krigsgudens - Tyrs - offrande av ena handen.
Oden är alltså en mycket nyfiken gud, och bland annat ska han ha spetsat sig själv uppe i Yggdrasils stam för att få veta hur det är att dö. Därav kan trädet också ha fått sitt namn. Yggdrasil har tolkats som "den förskräcklige stormgudens häst". "Ygg", det vill säga "den förskräcklige stormguden", är ett annat namn på Oden.
Som de dödas gud har Oden hälften av dem som fallit i strid, de så kallade enhärjarna i sin boning Valhall; den andra hälften går till Freja. Enhärjarnas glada liv i Valhall har ofta jämförts med den kristna himlen, vilket delvis är missvisande, eftersom Valhall , till skillnad från himlen, endast tillhör denna tidsålder och går under samtidigt med världen. Enhärjarna tränas varje dag i alla de krigskonster som finns för att bättre kunna strida i det väntande Ragnarök, gudaskymningen.
Likt de flesta nordiska gudar är Oden inte odödlig. Han faller i Ragnarök, då de enda gudar som överlever är några som inte utövat makt i denna tidsålder. Enhärjarnas lott är inte evigt liv, utan att falla i det godas sista strid mot det onda.
I den nordiska mytologin är Oden, Tor och Loke de tre gestalter som uppträder oftast. I kulten var Oden den tredje i betydelse, efter Tor och Frej.
Innehåll |
Oden i folktron
Gunnar Olof Hyltén-Cavallius skriver i Wärend och wirdarne (1864) att hedendomens världsåskådning och gudalära länge fanns kvar såsom folktro vid sidan av kristendomen. Spillror av hedendomen överlevde därigenom ända in på 1800-talet.
Hyltén-Cavallius menar att dyrkan av Oden levde kvar i Värend i södra Småland fram till början av 1600-talet, men att man använde namnet "den andre" och att "den andre" hade drag av både Oden och djävulen. Bilden av Oden som Valfader, en slags krigsgud, levde kvar ännu i slutet av 1600-talet. I norra Småland ska läsning mot floget hos hästar inkluderat Odens namn. Likaså levde det länge kvar i Värend ett bruk att lämna kvar en hötapp på åkern åt Odens hästar. Hyltén-Cavallius berättar vidare att ännu på 1800-talet så sågs i höstdimmorna en gestalt med vidbrättad hatt på Ulvsbodamyren i Vislanda socken i Allbo härad och denna gestalt tolkar Hylten-Cavallius som en kvarleva av Oden. [2]
En annan väl spridd föreställning är den om Odens jakt.
Oden i den historiska forskningen
I den euhemeristiska historiesynen på 1600-talet framfördes av Olof Verelius och Johan Peringskiöld[3] åsikten att Oden hade en historisk förebild som de gav namnet Sigge Fridulfsson.
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Namnvarianter
.jpg)
Oden har omnämnts med ett mycket stort antal namnvarianter, exempelvis "Allfader" när han uppträder som alla människors och gudars fader, "Enöga" på grund av att han offrade sitt ena öga i Mimers brunn och "Hangadrott" då han både hängde sig själv på Yggdrasil för att vinna kunskap och för att människor hängde djur och människor som offer åt Oden. För fler namn på Oden, se Lista över namn på Oden.
Noter och källor
- ↑ Bonniers uppslagsbok (ISBN 9789100114626)
- ↑ Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, Wärend och wirdarne - Ett försök i Svensk Ethnologi - Första delen (1864) sid. 204-214.
- ↑ Nordisk Familjebok
Se även
| Företrädare: Gylfe |
Svenska sagokungar |
Efterträdare: Njord |
